You are currently browsing the tag archive for the ‘Voodoo’ tag.

alt. titel: Muñeco diabólico, Child’s Play: La poupée du mal, La bambola assassina

Jag har ingen aning om hur eller ens om detta med voodoo verkligen funkar. Ni vet, allt det där med överförda själar och så. Jag känner mig väl relativt säker på att det här med uppkoppling och molntjänster funkar, men hur vete tusan. Så på så sätt skulle man väl nästan kunna säga att trådlösa tjänster är den moderna världens voodoo?

Nähäää, inte det? Well, screw you guys, för jag har teamet bakom den senaste Child’s Play-filmen bakom mig. En hederlig remake av originalet från 1988 även om Andy den här gången är lite äldre och inte mest av allt önskar sig en halvmeterhög docka i födelsedagspresent. Han vill ha en ny mobil istället.

Vad Andy däremot behöver är en eller ett par kompisar. Så när mamma Karen tar med sig en kasserad Buddi-docka hem från jobbet på Zed Mart kan Andy ändå inte låta bli att bli lite charmad av dockans försäkran att Andy är hans ”friend to the end”. Och vad gör man för vänskaps skull? Försöker göra sin kompis glad, förstås. Chucky hade kanske kunnat nöja sig med att spela spel med Andy och påminna honom om hans skolböcker (frågan är dock om det sista egentligen hade gjort 13-åringen särskilt glad) om det inte varit för att han satts ihop av en missnöjd vietnamesisk dockfabriksarbetare.

Det är väl sällan man går in i en titt på en remake av en klassisk skräckfilm och förväntar sig att produkten ska vara särskilt bra. Så med den utgångspunkten var faktiskt denna uppdaterade Child’s Play inte så dum. Eller jo, det var den ju, men på rätt sätt om ni förstår vad jag menar. Den-onda-dockan-upplägget gifte sig ganska bra med det numera välbekanta temat om det hotfullt intelligenta eller uppkopplade samhället/bostaden.

Men innan vi kommer dit serverar filmen en i mina ögon fullkomligt tveklös moralkaka, när den klipper mellan en idylliserad Kaslan-reklamfilm och en stormig natt vid den vietnamesiska fabriken, värdig vilken Hammer-gotik som helst. Lokalen är dåligt upplyst och en svettig man får mer eller mindre stryk av sin chef som skriker att hans anställde är värdelös. Budskap: västvärldens överflöd kommer till priset av hunsade asiatiska arbetare.

I Andy och mamma Karens nutid finns alltså Kaslan-företaget som inte bara producerar dockor och robot-dammsugare, utan också erbjuder exempelvis självkörande bilar. Originalets killer-o-vision är ersatt av bilderna som strömmas från Buddi-dockornas ögon till din mobil. Så i någon mening kan man eventuellt tolka filmen som teknik-kritisk. Eller också är det bara ett smidigt berättargrepp för att skapa en känsla av total övervakning och maktlöshet.

Men betoningen i Child’s Play ligger på att det så klart är bättre för Andy att ha mänskliga kompisar än att hela tiden vara hänvisad till mobilen eller Chucky. Samtidigt antyds dock att Chuckys trigger blir det faktum att Andy inte bryr sig om honom. Plus att givetvis hämta lite inspiration från blodiga skräckfilmer. Därmed blir också filmens dödsfall mer humoristiskt överdrivna än läskiga. Det sprutas generösa mängder blod i alla möjliga riktningar.

Vill man dra det riktigt långt skulle jag till och med våga påstå att filmen upprätthåller en viss ambivalens i fråga om Chuckys ondska. Medan det var fullkomligt otvetydigt i originalet att Chucky/Charles Lee Ray var en typ som älskade att ta livet av folk känns det som om det finns vissa vägskäl för den nya Buddi-dockan. En förändrad design har gjort Chucky lite mindre obehaglig rent utseendemässigt och det finns scener där han till och med lyckas se rädd och utsatt ut på ett sätt som gör att man tycker lite synd om honom.

Sedan kan det förstås också handla om att Brad Dourifs röst förmedlar en annan energi än Mark Hamills. Jag tycker Hamill axlar röstrollen med den äran och känns kanske mer trovärdig i Chuckys kropp än Aubrey Plaza gör som mamma till en trettonåring. Men för all del, vi får en förklaring till att hon ser ut att snarare vara Andys storasyster och i övrigt gillar jag Plaza. Även den unge Gabriel Bateman i rollen som Andy är nästan lika bra som föregångaren Alex Vincent. Möjligen att Vincent kändes lite mer uppriktig och mindre som en skådis men det kan ju också hänga på att han var yngre.

Denna nya Child’s Play var som sagt rätt underhållande, däremot tycker jag fortfarande att originalet berättar en tajtare historia. Inget av det som har lagts till i remaken var direkt dåligt men ett utökat persongalleri av jämnåriga kompisar, mammas pojkvän Shane och grannar gör att filmen måste sprida sig lite tunnare. Men, som sagt, fortfarande ganska kul.

Förresten…var det någon som hann uppfatta om Andy verkligen hade planschen till original-Child’s Play på väggen i pojkrummet eller om det var Poltergeist III?

Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.

Jag hade i och för sig åldern inne när original Child’s Play kom till svenska biografer som Den onda dockan. Däremot inget intresse av skräckfilmer och därmed ingen möjlighet för Chucky att leta sig in i mitt tonårshjärta. Någon gång under årens lopp har jag nog sett första filmen från början till slut, men det blev som synes aldrig någon särskilt minnesvärd titt. Jag vet också att jag såg Bride of Chucky på någon filmfestival men det är också så långt som min franchise-kunskap sträcker sig.

Jag inser att jag därmed är helt fel målgrupp för Cult of Chucky. Inte minst för att filmen förlitar sig på en hel del självrefererande. Jag har alltså svårt att bedöma om vissa detaljer verkligen är nya i Cult of Chucky eller om filmen bara ägnar sig åt lite avancerade nickningar till sig själv.

Exempelvis att vi får börja med att hänga med Andy Barclay på en dejt. Greppet att återbesöka ett ungt skräckfilmsoffer i vuxen ålder kan ju knappast ses som nyskapande längre. Men jag vet som sagt inte heller om Andy är en stadigt återkommande gäst i Chucky-filmerna och alltid haft ett demolerat Chucky-huvud i ett skåp. Cult of Chucky gör dock tydligt att medan Andy inte sitter på hispan är hans främsta livskamrat Chucky.

En annan som däremot hamnat på hispan är Nica Pierce som anklagats för mord på sin familj som…you guessed it…Chucky egentligen har utfört. Hon har nu emellertid blivit så pass ”frisk” att Dr. Foley tycker att det är dags att förflytta henne till ett sjukhus med lägre säkerhet och färre restriktioner. Big mistake…

Förutom att vara ihärdig verkar Mr. Mancini också vara bra på att hålla kvar jobbrelationer (vem vet, kanske hänger de två ihop?). Cult of Chuckys förtexter avslöjar att det fortfarande är Brad Dourif som röstar Den Onda Dockan och att till och med Alex Vincent, som spelade lille Andy i första filmen, blivit indragen i det hela igen. Jennifer Tillys namn dyker upp och har inte huvudrollsinnehavaren Fiona Dourif ett väldigt välbekant efternamn?

Vore jag mer engagerad i antingen filmen eller franchisen som helhet skulle jag antagligen tycka att Cult of Chucky var betydligt roligare och smartare än jag nu gjorde. Det är alltid klurigt huruvida man som skräckfilmstittare blir underhållen eller uppgiven inför klassiska grepp eller troper. Exempelvis är mentalsjukhuset Harrogate förstås inget verkligt eller normalt sjukhus. Nurse Ashley har en sådan där liten vit hatt och en ännu mindre rock – knappast en arbetsuniform man ser på någon svensk vårdinrättning. Dr. Foley uppfyller alla krav på oansvarig och sliskig psyk-doktor som tänkas kan – att droga en hysterisk patient så att hen är fullt medveten utan att kunna röra en muskel verkar i mina ögon inte vara en särskilt smart metod för att få hen att lugna ned sig.

Det där med att ha missat tidigare filmer gör också att jag inte kan avgöra om frågorna jag nu fick rörande Chucky-mytologin besvaras eller om det är lika luddigt som jag uppfattade det. I mina ögon blev Cult of Chucky en tekniskt sett kompetent genomförd slasher, men en ganska tråkig sådan. Som vanligt är större delen av persongalleriet på plats enbart för att agera kanonmat och ju mindre som sägs om beskrivningarna av deras respektive psykiska ohälsa, dess bättre.

Det Cult of Chucky ändå lyckades uppnå var ett visst sug att se om originalet. Kanske back-to-back med remaken som kom 2019? Lite nyfiken blir jag ändå på det faktum att Brad Dourif där är utbytt mot…wait for it…Mark Hamill!

Omtitten:
Förvirrad text? Absolut. Fast inte om man tar i beräkningen att jag såg Cult of Chucky innan jag bestämde mig för att återbesöka franschisen i den mån jag hade möjlighet. Alltså omtitt på originalet och Bride of Chucky samt nytitt på Curse of Chucky.

Därför känns både närvaron av Andy Barclay (introducerad via post credit-scener i Curse…) och Nica Pierce klart mindre överraskande den här gången. Jag uppfattar också att den stereotypa mentalsjukhusmiljön främst är vald för att kontrastera mot Pierce-familjens gotiska kråkslott i Curse…

Men nej, jag vet inte om jag hittade så mycket mer i de tidigare filmerna (som jag nu hade i färskt minne) som gjorde Cult… till en bättre film. Jag kan uppskatta att den storymässigt knyter ihop Chucky och Nicas relation som ju lämnades oavslutad i Curse… Men på det hela taget är den allt för själlös, repetitiv och tar sig själv på för stort allvar för att bli samma positiva överraskning som Curse… Märkligt att Don Mancini regisserat och skrivit manus till bägge två, det går inte ihop för mig. Alltnog, mitt första betyg får kvarstå.

Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.

Men säga vad man vill om Mancini, han ger inte upp i första taget. Istället väntar han ett par år och kickar sedan igång sin franchise igen med Curse of Chucky, en film som såvitt jag bedöma struntar i mycket av det som hände i Seed…

Brad Dourif är på plats, tillbaka inne i den rödhåriga Good Guy-dockan, och vid sin sida har han nu dottern Fiona Dourif i rollen som den rullstolsburna Nica Pierce. Nica har ett problematiskt förhållande till sin mamma Sarah och en del av problemet är att de bor tillsammans. Sarah har både egen psykisk ohälsa att brottas med och dessutom svårt att acceptera att Nica är en vuxen kvinna som i mångt och mycket kan klara sig själv.

Den där spökande psykiska ohälsan gör att Nica inte alls kopplar ihop Sarahs snara och brutala ”självmord” med den märkliga dockan de fick hemlevererad samma dag. En död mor innebär dock begravning, vilket i sin tur innebär besök av Nicas syster Barbara (get it? GET IT?!), svåger Ian och systerdotter Alice. Familjen ackompanjeras dessutom av unga och heta nannyn Jill. All the more bodies for Chucky to play with. Men det ska snart också visa sig att det knappast var en slump att dockan landade hos just Nica och hennes mamma.

Jag kan måhända vara avtrubbad, men det här var banne mig inte så illa. Don Mancini (regi och manus) kanske har lärt sig något? Han lyckas hitta flera utsnitt och kameravinklar som är riktigt tilltalande rent visuellt. Däremot blev han kanske lite för förtjust i greppet med en 360-roterade kamera och en viss middagsscen blev utdragen, snarare än andlös. Plus att det hela avslutas med en logisk lucka modell ladugårdsdörr.

Curse… är dock fortfarande humoristisk i och med att den leker med klassiska skräckfilmstroper och dessutom gör det ganska överdrivet. Men när de tillåts utspela sig under en stormig natt i vad som mest av allt påminner om ett gotiskt Hammer-hus (komplett med en skraltig, skakande hiss och sett sådant där schackrutigt golv i entrén) funkar det riktigt bra. Mancini har fått till närmast en mysryslig pusseldeckarstämning som inte var så dum.

Mycket cred för detta bör gå till Fiona Dourif som jag tycker är riktigt bra samt hennes dynamik tillsammans med sin skenheliga syster, spelad av Daniella Bisutti. För en gångs skull uppmärksammar jag också ett Chucky-score, vilket möjligen beror på att det är komponerat av Joseph LoDuca. Nå, bra var det i vilket fall som helst.

Curse… tillåter sig en viss omskrivning av Chucky-historien men förutom att den tvingar Brad Dourif att försöka komma undan med att spela sin Charles Lee Ray anno 1988 så här 25 år senare, funkar den ändå hyfsat. Och visst kan Mancini inte hålla sig från att slänga in lite metareferenser (”That doll looks really familiar…”) men han håller det ändå på en rimlig nivå. Och lite roligt är det att Chucky i sedvanlig ordning först får börja prata med lilla Alice och delge henne några livssanningar som mamma och pappa inte velat berätta: ”Chucky says there is no God. He said life’s a bitch and then you die bleeding like a stuck pig”.

Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.

Samtidigt fanns det en slasher-serie som ännu inte cashat in på sin huvudsakliga skurk på riktigt samma sätt som sina kollegor, i alla fall inte när det kom till själva titeln. Elm Street hade utnämnt redan sin andra del till ”Freddy’s Revenge” (vilket storymässigt inte var begripligt på någon fläck, men skit samma). Halloween trumpetade triumfatoriskt ut ”The Return of Michael Myers” 1988 men fick i detta se sig slagna med två år av ”Jason Lives” från 1986.

Men efter tre filmer med den olycksbådande, om än något anonyma, titeln ”Child’s Play” var det dags att verkligen lämpa ut dockan Chucky i rampljuset. Jag gissar att det till viss del kan bero på att det hade hunnit gå sju år sedan premiären på Child’s Play 3, vilken inte gick hem hos vare sig kritiker eller publiken. Att snabba på en uppföljare med premiär blott nio månader efter Child’s Play 2 var uppenbarligen inte en lika bra idé som Universal trodde. Dessutom fick Child’s Play 3 dras med ryktet att vara filmen som inspirerade de två tioåriga pojkar som 1993 mördade tvååringen James Bulger, vilket sannolikt blev en starkt bidragande orsak till de där sju gångna åren.

Men nu var det alltså dags för publiken att få veta att Chucky var tillbaka. Och den här gången hade han en partner. Entré för Tiffany Valentine, flickvän till den döde seriemördaren Charles Lee Ray. Medan hon har roat sig med Marilyn Manson-wannabeen Damien (but of course…) har hon samtidigt lyckats snoka rätt på var Chucky-dockan befinner sig och dessutom övertalat en polis att överlämna den till henne. Med hjälp av Voodoo for Dummies återuppväcker hon inte bara Chucky-dockan, utan också sin älskades själ.

Men när hennes gamla flamma inte visar sig vara riktigt så tacksam som hon tycker att han borde vara efter den prestationen bestämmer hon sig för att låta honom fortsätta vara en docka. De är ju trots allt betydligt mer lätthanterliga än en fullvuxen karl. Chucky har dock andra planer…

Det är nästan så att jag skulle vilja utnämna Tiffany till filmens final girl, inte minst för att Jennifer Tilly gör en förhållandevis stark rollprestation. Hon är en klassisk femme fatale, men är inte bara utrustad med ett mordiskt sinnelag utan också en dragning åt det romantiska. Hon tvingas se sig bedragen och förrådd flera gånger om och det är inte utan att jag i slutänden ändå skulle vilja unna henne ett mer hälsosamt förhållande.

Men annars har vi förstås en mer klassisk final girl i Katherine Heigls Jade vilken å andra sidan eventuellt straffar ut sig en smula i det avseendet eftersom hon är så snabb att misstänka pojkvännen Jesse för Chuckys dåd. Och med tanke på att filmen huvudsakliga fokus ligger på henne och Jesse som kontrasterande par gentemot Tiffany och Chucky blir det svårt att prata om en final girl i strikt mening.

Don Mancini hade skrivit manus till de tidigare tre filmerna och det visar sig att han också var riktigt duktig på att imitera Craven och Williamsons stil. Alla mer eller mindre övertydliga skräckfilmsreferenser eller metaskämt är kanske inte lika roliga. Självmedvetenheten hindrar också Bride of Chucky att låta oss ta voodoo-aspekten på allt för blodigt allvar. Det skulle faktiskt vara lite kul om det gick att klura ut hur pass mycket av skåpmat skämtet om …for Dummies-böckerna var anno 1998.

Men på det hela taget är Bride of Chucky fortfarande en ganska underhållande film, vilken dessutom levererar med ett par hyfsade dödsscener. Jag kan till och med acceptera fula CGI-glasskärvor när de resulterar i en så magnifikt blodig vattensängsexplosion. Och det är faktiskt lite roligt att se John Ritter (i en ovanligt otrevlig roll för att vara snällis-John Ritter) förvandlas till en livs levande (but not for long…) Pinhead.

Och med tanke på Chuckys försäkran till sin älskade att han är 100% ”anatomically correct” är det banne mig frågan om inte Bride of Chucky var en hyfsat stor inspirationskälla för Trey Parker och Matt Stone när de gjorde Team America bara ett fåtal år senare?

Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Läs hela inlägget här »

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg