You are currently browsing the tag archive for the ‘Propaganda’ tag.

alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Philip Kaufmans mastodontrymdepos The Right Stuff tar i från tårna och beskriver under sina 185 minutrar utvecklingen från 1947, och piloten Chuck Yeagers passerande av ljudvallen, till 1963 då Mercuryprojektet avslutas och Gordon Cooper blev den siste amerikanen att ge sig ut i rymden på egen hand.

Jag upplever också att det är mellan dessa två ytterligheter som filmen, alternativt regissör Kaufman, hela tiden pendlar. Ingen av dem verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till dem. Här finns absolut ett visst mått av beundran för astronauterna, vilka är tillräckligt galna eller tillräckligt uppmärksamhetstörstande för att spänna fast sig i en konservburk som sitter längst ut på vad som i praktiken är en långsmal bomb.

Samtidigt vill jag påstå att det är pionjären Yeager som går segrande ur filmstriden. Trots att Mercuryprojektet är i full swing med exploderande raketer och sjunkande rymdkapslar vänder filmen då och då tillbaka till det reserverade pilotesset som tvingas se den utveckling som han en gång ledde springa ifrån honom. Branden på den klassiska baren Pancho’s där alla piloterna samlades i början av 50-talet får tjäna som en melankolisk påminnelse om att inget består för evigt. Inte ens piloter som är gjorda av the right stuff. Som ingen riktigt vet vad det är eftersom piloter som är gjorda av the right stuff aldrig pratar om the right stuff. De bara ÄR. Hjältemodiga och tystlåtna som Chuck Yeager.

Men även om jag uppfattar Yeager som en slags moralisk segrare inom filmens narrativ ägnar förstås The Right Stuff en hel del tid åt att beskriva vad astronauterna som utgjorde The Mercury Seven pysslade med. Satte på raketgroupies. Genomgick mer eller mindre bisarra tester som ofta verkar ha gått ut på att få deras muskler att vibrera som en skål med chokladpudding. Söp i väntan på att få spänna fast sig i den där rymdkapseln. Bråkade med vetenskapsmännen och ingenjörerna som ville ta bort alla aspekter av den mänskliga faktorn från rymdfarandet. Bråkade sins emellan. Tvingades se på medan raket efter raket exploderade i allt mer magnifika fyrverkerier medan man förtvivlat försökte finjustera process och farkoster.

Kaufman lyckas ingjuta tillräckligt med spänning i händelseutvecklingen (särskilt för en sådan som jag som inte har särskilt bra koll på historien bakom det hela) och dynamik mellan de mest framträdande astronauterna för att de tre timmarna aldrig ska kännas sega. The Right Stuff innehåller också oväntat många humoristiska element.

En del av dem är fortfarande rätt roliga, som scenen där den galna presskåren pressar in sina giriga labbar genom en nätdörr vilket får dem att påminna om zombiehorderna i Night of the Living Dead. Eller den prekära situationen som uppstår när man får vänta alldeles för länge i den där rymdkapseln och verkligen, verkligen behöver gå på toa. Andra har kanske inte åldrats riktigt lika väl. Förutom kiss ska det förstås också vara hysteriskt lustigt med allehanda andra kroppsvätskor. För att inte tala om den komiska potentialen hos den fula sköterskan Murch.

Ingen läsare lär höja på ögonbrynen åt att detta är en mansdominerad film. Förutom Murch består det kvinnliga gardet av en uppsättning hårt prövade astronautfruar (plus en solfjädersviftande nakendansös i en oerhört märkligt klippt sekvens mot slutet av filmen). Men det är kanske min relativt nyliga titt på BOATS:en Hidden Figures som gör att den vita mansdominansen i The Right Stuff skaver lite extra mycket? För nu vet jag ju att det var betydligt fler än snoppbärarna i labbrockar, kortärmade vita skjortor eller rymddräkter som såg till att det blev åka av. Men med tanke på att filmen inte ens ger särskilt mycket cred åt de som konstruerade spakarna, utan uteslutande fokuserar på hjältemodet och kompetens hos de som satt vid spakarna är det kanske inte så konstigt att vi inte ser röken av några svarta personer. Vare sig män eller kvinnor.

Ur ett genusperspektiv kan jag dock inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att mrs Betty Grissom var uppe i rymden långt före sin make Gus (spelad av Fred Ward). Betty spelas nämligen av Veronica Cartwright som vi känner igen som Lambert, medlem av den olyckliga besättningen på rymdskeppet Nostromo.

The Right Stuff blev i många avseenden en rätt typisk BOATS, mer intressant för den historia som filmen beskriver än genuint engagerande. I de fall den försökte med det, särskilt då i relation till Chuck Yeager, blev poängen allt för otydlig.

Annonser

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Läs hela inlägget här »

Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Läs hela inlägget här »

revenge-of-the-zombiesSäga vad man vill, men framtidsvisioner saknas inte hos tredje rikets tjänare. Särskilt inte om man ska se till utvecklingen av zombiefilmgenren. I Louisiana meddelar nämligen vetenskapsmannen doktor Max Heinrich Von Altermann sin tyske landsman och Berlinkontakt att ”I am prepared to supply my country with a new army, numbering as many thousands that is needed. An army of the living dead!”

Läs hela inlägget här »

Idag är det Mors dag. Bjussa gärna mamma på bio men för er egen (och mammas) skull: läs inlägget innan ni överväger San Andreas.

***

Tillåt mig att bli lite religiös för en stund.

Chief Ray Gaines som är i Los Angeles räddningstjänst,
Helgat varde ditt namn,
Tillkomme din kärnfamilj,
Ske din vilja, såsom i himmelens flygande fordon,
så ock i desamma som framförs på land och på vatten,
Vår dagliga action-underhållning, giv oss idag,
och förlåt din ex-fru hennes skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro med repliker som ”Just doin’ my job, m’am”,
och inled oss icke i jämställdhetsdiskussioner,
utan fräls oss ifrån jordbävningar och opålitliga ex-fru-partners,
Ty familjen är din och sinnesfriden över en förlorad dotter och härligheten,
i evighet.
Amen.

San Andreas Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKatniss Everdeen vaknar upp i det ”övergivna” distrikt 13, bara för att upptäcka att hon blivit propagandistisk hårdvaluta. Istället för att desavouera henne och hennes karaktär på uppdrag av den hänsynslöse president Snow vill Plutarch Heavensbee nu göra Katniss till en symbol för kamp och revolt på uppdrag av den eventuellt lika hänsynslösa presidenten Alma Coin.

Läs hela inlägget här »

”Come on you apes, you wanna live forever?!”

Starship TroopersNä, Johnnie Rico och hans infanterikompisar räknar verkligen inte med att leva ens bortom det senaste skärmytslingen med sin fiende. Jorden ligger i krig med ”bugs” och de fruktade arachnidkrigarna är bara början på de problem som möter soldaterna när de släpps ned på en planet på andra sidan galaxen. Fienden har dock visat att man inte tvekar inför att attackera civila jordinvånare. Och med en hel familj utplånad är attityden ”A good bug is a dead bug!” kanske inte så sympatisk, däremot lättbegriplig.

Läs hela inlägget här »

I samband med inlägget om Död snö blev det en diskussion vilken film som var roligast, den eller den här. Trots samma betyg röstar jag nog en liten aning mer på Finlands-nazister än Norge-zombies (i och för sig också nazister från början).

***

Iron SkyRenate Richter kunde inte vara mer nöjd med sitt liv. Hon har ett meningsfullt yrke som lärare där hon kan forma unga sinnen enligt det kärleksbudskap hennes kultur propagerar. Hon lever i ett välordnat samhälle där barn respekterar sina äldre och man kan samlas runt en kraftfull ledare. Den ambitiöse Klaus Adler tycks inte helt oäven inför hennes försiktiga avancemang.

Läs hela inlägget här »

Jakten på Edvard: Om Edvard Persson, filmerna och de som var med när det begav sig (2013)

Jakten på EdvardEn milstople är nådd för Rörliga bilder och tryckta ord. För första gången har jag blivit erbjuden recensionsexemplar och passande nog är det inte bara en bok, utan en bok om film.

I dryga trettio år, mellan 1924 och 1956, spelar Carl Edvard Persson in film. Under större delen av dessa trettio år är komikern närmast ofattbart populär och inte bara hemma i gamla Svedala. Filmer som Kalle på Spången och En sjöman till häst går på export till ett av Tyskland ockuperat Danmark och får representera frihet och mild upprorsanda. I mitten av 40-talet gör Edvard en kombinerad propaganda- och inspelningsresa till diverse svensksamhällen i USA där man utlyser Edvard Persson-day och han får träffa Cecil B. DeMille.

Jakten på Edvard är skriven av Pontus Brandstedt som under hela sin akademiska bana tycks ha haft ett ömt klappande hjärta för den svenske komikern. Bokens undertitel beskriver innehållet relativt väl, fokus ligger på Persson och hans (ljud)filmer samt en hel massa folk.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg