Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

Fortsätt läsa ”Krasnyy prizrak (2020)”

Bird Box (2018)

Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.

Fortsätt läsa ”Bird Box (2018)”

Full Metal Jacket (1987)

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Fortsätt läsa ”Full Metal Jacket (1987)”

Saboteur (1942)

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Fortsätt läsa ”Saboteur (1942)”

L’insulte (2017)

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Fortsätt läsa ”L’insulte (2017)”

Professor Marston and the Wonder Women (2017)

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Fortsätt läsa ”Professor Marston and the Wonder Women (2017)”

The Right Stuff (1983)

alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Fortsätt läsa ”The Right Stuff (1983)”

X4: Inheritance Cycle (2003-2011)

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Fortsätt läsa ”X4: Inheritance Cycle (2003-2011)”

Captain Phillips (2013)

Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.

Fortsätt läsa ”Captain Phillips (2013)”