The Texas Chain Saw Massacre (1974)

alt. titel: Motorsågsmassakern, Motorsavsmassakren, Motorsagmassakren, The Texas Chainsaw Massacre

Någonstans finns ett alternativt filmuniversum där kompisgänget i folkabussen aldrig plockar upp en skum liftare med eldsmärke i ansiktet och rakkniv i stövelskaftet. Där Pam, Kirk, Jerry, Sally och Sallys bror Franklin kommer till en bensinmack som faktiskt har bensin så de kan tanka folkabussen och get the hell outta’ Muerto County.

Men i detta filmuniversum skapade den då 30-årige Tobe Hooper en sjujäkla claim to fame-film, famöst betitlad The Texas Chain Saw Massacre. En film som väller över alla breddar med olycks- och förebådande fenomen; från framrusande boskapstransporter med tätt packade kreatur, vilka bara väntar på att bli slaktade, till knivgalna liftare och nedgångna hus som innehåller fler skelettdelar än tio tjeckiska ossuaria.

Det känns inte allt för osannolikt att vi som är uppvuxna i Sverige under 70- och 80-talen alla har någon form av relation till ”Motorsågsmassakern” även om vi aldrig ens sett filmen. Det var liksom svårt att missa hysterin kring videovåldsdebatten och det berömda inslaget i Studio S från december 1980. Hysterin är på en och samma gång både oförståelig och förståelig.

Å ena sidan är filmen egentligen inte särskilt explicit våldsam när man ser på den med lite nyktrare ögon. Någon massaker där motorsågar spelar en prominent roll är den absolut inte. Å den andra skapar The Texas Chainsaw Massacre en sådan grundläggande känsla av obehag, mardröm, otrygghet och en värld utan några som helst förmildrande omständigheter, att det är lätt att förstå exempelvis den brittiska censuren bedömde den som omöjlig att censurera. Det vill säga att det inte var möjligt att klippa bort så mycket att det skulle kunna släppas till en bred allmänhet men fortfarande vara det minsta begriplig.

Den här mardrömskänslan blir kanske allra tydligast under den bisarra ”middags”-scenen som tycks hålla på i en kvalfylld evighet men som utgör kanske max 10% av speltiden. Trots alla märkligheter lyckas The Texas Chain Saw Massacre skapa en svårdefinierad realism, vilket förstås också bidrar. Ska jag jämföra med en annan skräckfilmsfamilj känns exempelvis Wes Cravens The Hills Have Eyes-mutanter betydligt mer överdrivna i flera avseenden. Jim Siedows utskällning av Gunnar Hansen ger mig däremot samma krypande obehagskänsla som när jag var liten och råkade vara hemma hos en kompis vars föräldrar grälade med varandra.

Det verkar finnas lika många som vill placera The Texas Chain Saw Massacre i slasher-filmsfacket som starkt motsätter sig den placeringen. Själv vet jag inte riktigt vart jag landar någonstans. Å ena sidan har vi ändå fyra ungdomar som ryker, antydan om grafiska och extremt blodiga mord, ett ikoniskt monster (en bedrift i sig med tanke på Leatherfaces tantperuk) och i någon mening en final girl i Sally Hardesty. Å den andra andas filmens bottenlösa tröst- och hopplöshet snarare ett råbarkat 70-tal än ett gladporrmordiskt 80-tal. Sally besegrar inget monster, hon undkommer knappt med livet i behåll och slutscenerna låter tittaren sväva i stor ovisshet om hennes mentala tillstånd någonsin kommer att återhämta sig. Och monstret, Leatherface himself, är här i sin originalversion inte så mycket ett monster som ett pressat och förvirrat djur, vilken inte riktigt förstår vad det är som pågår.

The Texas Chain Saw Massacre var förstås betydelsefull för efterkommande skräckfilmer i gore-perspektivet men frågan är om den inte för slasher-genren spelade en större roll enbart genom att bli så enormt populär. Ska vi fästa blicken mot vad som komma skall har jag betydligt lättare att se arvet från exempelvis Bay of Blood eller Black Christmas (också den från 1974) än dagens film.

Jag vet att det är många som kärleksfullt betraktar The Texas Chain Saw Massacre som världens bästa film, alla kategorier. Själv har jag dock lite svårt att ta den till mitt hjärta på samma sätt – jag kan se att den är en välkonstruerad och smart skräckfilm (inte minst med tanke på en minimal budget) men den har samtidigt aldrig skrämt mig särskilt mycket. Jag ser vad den försöker göra och kan uppskatta det på ett intellektuellt och analytiskt plan men får aldrig mer än en lätt obehagskänsla.

Final girl: Sally Hardesty. Dock ingen klassisk sådan.

Historik/psykologi: Oklart. En familj av debila slaktare, varken mer eller mindre

Vapen: Som sagt, Leatherface motorsågar inte särskilt många till döds. Det vi får se är ofta ganska pragmatiskt, från släggor till en piassavakvast

Killer-o-vision: Egentligen inte om man inte ska räkna de inledande fotografierna.

Annons