You are currently browsing the tag archive for the ‘Robert De Niro’ tag.
alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Nu har jag sannolikt fått det att låta som om Martin Scorseses tredje långfilm är ett svårmodigt religiöst drama och det är naturligtvis inte fallet. Dit skulle han inte ta sig förrän i slutet av 80-talet och The Last Temptation of Christ och så en gång till 2016 med Silence (och ju mindre som sägs om det spektaklet, desto bättre).
Charlies våndor förutan skulle jag nästan våga mig på att kalla Mean Streets för en slice-of-life-film även om det så klart händer saker i filmen. Men väldigt mycket av dess ”händelseförlopp” går ut på att vi får hänga med Charlie när han hänger med sina polare Tony och Johnny Boy. Av allt att döma bor han med sin mamma, men henne får vi aldrig träffa. Om dagarna tycks han jobba som indrivare åt sin maffia-farbror Giovanni men drömmer om att få ta över en restaurang där ägaren är skyldig Giovanni pengar.
En som förvisso inte är skyldig Giovanni pengar, men däremot resten av New York vad det verkar, är Robert De Niros Johnny Boy. En klassisk fuck up-figur som alltid har en anledning till varför han ständigt misslyckas och som tycker att resten av världen är skyldig honom. Pengar, jobb, tjejer, tur, you name it. Killen som ständigt ligger en 5-600 dollar plus strax innan något går åt helvete (aldrig hans eget fel, givetvis) och han plötsligt ligger 400 dollar back istället.
Jag får intrycket att Charlie gör Johnny Boy till sin syndaförlåtelse, för hur mycket det än strular försöker Charlie i slutänden ändå hjälpa till. Det enda han inte gör är att be farbrodern Giovanni om ett jobb åt sin kompis, vilket sannolikt är klokt eftersom Giovanni sagt åt honom att inte beblanda sig med sådana som Johnny Boy. Däremot kan Charlie inte avsluta förhållandet med Johnny Boys kusin Teresa, trots att de måste smyga runt på hotell (hon bor också hemma hos sina föräldrar) och Giovanni varnat sin brorson även för den relationen.
Mean Streets är en extremt New York-ig film, Scorsese ska ha skrivit manuset utifrån sin egen uppväxt i Little Italy och tre av de huvudsakliga skådisarna – Harvey Keitel, Robert De Niro och David Proval (som spelar Tony) – är också uppväxta där. (Fun fact: Filmen spelades dock in i L.A.). Jag kan mycket väl tänka mig att den sågs som banbrytande när den kom, både vad gäller innehåll och form (här finns en hel del innovativt kameraarbete), men i backspegeln är det ingen film som tar mig med storm. Nu är jag inte särskilt välbekant med Scorseses tidiga filmografi men generellt är exempelvis Taxi Driver och Raging Bull filmer som lämnar mig relativt kallsinnig. Och nu då även Mean Streets. Att filmen skulle vara ”dizzyingly sensual”, som en samtida kritiker kallade den, kan jag inte alls se.
Robert De Niro gör exempelvis ingen dålig roll men jag blir ändå ganska omedelbart påmind om hur less jag är på rollfigurer som Johnny Boy (vilka tyvärr tycks vara obegripligt populära). Det ska mycket till för att jag ska ha tålamod med den sortens barnsliga beteende och oviljan att ta något som helst ansvar för någonting i sitt liv. Inte heller Harvey Keitels Charlie är en person som berör, trots att han med förebilden Franciscus av Assissi borde vara fängslande motsägelsefull. Jag sitter mest och blir fascinerad över att skådisen alltid lyckas se lite arg ut. Grabbgängsstämningen är föga förvånande inte heller den särskilt tilltalande, ständigt på gränsen att återfalla i infantil vandalism och mer eller mindre allvarligt menade råkurr. De är som tre nioåringar med egna pengar och tillåtelse att dricka hur mycket sprit de vill. Vem som helst kan räkna ut hur bra den ekvationen går ihop.
Däremot finns det intressanta tidsdokument-delar här och var. Jag blir först lite förundrad över att soundtracket inte består av samtida musik, utan övervägande äldre jukebox-hittar som The Ronettes Be My Baby eller The Chips Rubber Biscuit. Men efter ett tag förstår jag att det är de som är grannskapets soundtrack, låtarna man spelar när det ska kännas lite extra hemtrevligt. Farbror Giovanni kallar Teresa för ”sick in the head” eftersom hon har epilepsi.
Ett tydligt drag är också den allestädes närvarande rasismen. En av Charlies synder är exempelvis att han dras till den svarta Diane, ett förhållande som skulle vara fullständigt otänkbart även om han inte redan vore tillsammans med Teresa. Kommentaren ”Jag såg henne kyssa en ’nigger’” är nog för att man ska få ett äcklat ansiktsuttryck vid tanken på att man har hånglat med samma tjej. Det självklara svaret på frågan ”Who’s that?” är ”She’s jewish”. Det kommer inte som någon större överraskning att männens attityd till kvinnor knappast kan kallas för Metoo-säkrad heller.
Nej, jag är nog mer benägen att börja hänga stadigt Scorsese från och med 90-talet och Goodfellas. Även om det såklart är roligt att ha sett filmen som jag gissar är orsaken till att att alla Seth MacFarlanes stereotypiska italien-amerikaner ska utropa ”Wassa madder wi u?!”.
Tack till Snacka om film! för incitament att se filmen till att börja med!
Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Achievement in Directing
- Best Performance by an Actor in a Leading Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Cinematography
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Makeup and Hairstyling
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
- Best Achievement in Film Editing
- Best Achievement in Sound Mixing
- Best Achievement in Sound Editing
***
Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.
Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:
- Best Achievement in Directing
- Best Performance by an Actor in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Cinematography
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Film Editing
- Best Achievement in Visual Effects
- Best Motion Picture of the Year
***
Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
alt titel: Marvins döttrar
Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.
alt. titel: Djävulen bär Prada
2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.
Redan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
På förekommen anledning av gårdagens decennie-film hos Fripps filmrevyer
***
alt. titel: Maffiabröder
I know I’d go from rags to riches/If you would only say you care/And though my pocket may be empty/I’d be a millionaire
alt. titel: Tjuren från Bronx
När det nu ändå vankades sporttema kunde jag ju inte annat än ta tillfället i akt och se Raging Bull som stått på hyllan ett bra tag och funnits i medvetandet som en Stor Film ännu längre. Allt eftersom historien om mellanviktsboxaren Jake LaMotta fortskred fick den dessutom en ytterligare aktualitet genom parallellerna jag tyckte mig se med den hett omdebatterade The Wolf of Wall Street, eller kanske snarare likheterna mellan (framställningen av?) Jake och Jordan Belfort.
That’s what HE said!