Under the Shadow (2016)

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Faktum är att man kan misstänka att Shideh är lite, lite bitter över sin nuvarande situation. Maken Iraj tar enligt hennes mening väl lätt på det faktum att läkardörren numera är stängd för henne. Han (som är man, sket i politiken och inte behövde stanna hemma med dottern Dorsa) är redan läkare medan hon håller på att förgås av leda och frustration. Å andra sidan innebär det att han också kan kallas in för att tjänstgöra i en av de allra mest drabbade provinserna under Iran-Irak-kriget.

Så nu sitter Shideh fast i lägenheten i Teheran tillsammans med Dorsa. Som drömmer ständiga mardrömmar, hör konstiga ljud i huset och börjar tro på vidskepligheter som djinner. Först avfärdar Shideh dotterns berättelser som amsagor. Men allt eftersom de irakiska missilerna landar närmare och närmare huset, samtidigt som granne efter granne flyr staden, börjar Shideh själv se märkliga syner.

Under the Shadow var verkligen en perfekt film att se mer eller mindre back-to-back med The Babadook. Ännu en ensamstående (-ish) mor som allt mer insnärjd i sin egen psykiska ohälsa. Kanske. För medan Jennifer Kent plitade ned ganska tydliga likhetstecken mellan Amelias dåligtmående och monstret The Babadook, behåller likaledes debuterande regissören och manusförfattaren Babak Anvari det avsevärt mer öppet huruvida Narges Rashidis Shideh inbillar sig alltsammans eller om hon och Dorsa verkligen är förföljda av ett ont andeväsen som reser med vinden.

Filmen eventuella analogier blir också mer komplexa i och med att Anvaris manus inkorporerar flera tydligt uttalade yttre hot. Dels har vi de kvinnofientligt religiösa stämningarna i Teheran, dels det ständigt närvarande krigshotet. Det känns om om varje gång något relationsmässigt är på väg att få sin upplösning eller bekräftelse stryps strömmen och flyglarmet går. Varpå alla måste ta sig ned i den trånga källaren som i och för sig blir rymligare och rymligare vartefter Shideh och dottern blir allt ensammare i huset.

De här yttre hoten innebär exempelvis att när Shideh väl får nog och i panik flyr ut på gatan mitt i natten blir hon arresterad och löper risk för spöstraff eftersom hon i hastigheten glömde att ta på sig slöja. Det känns också följdriktigt att när djinnen börjar visa sig lite tydligare, är det i form av en böljande chador. Enligt Dorsa tar djinnen också formen av en äldre kvinna som säger att hennes mamma inte kan ta hand om henne. Även Irajs våldnad verkar hemsöka hustrun, med ideliga anklagelser om att hon är en värdelös mor.

Här påminner alltså Shidehs skam och skuld ganska mycket om Amelias. Även om Dorsa inte på långa vägar är lika svår att tycka om som Samuel är det ändå helt uppenbart att hennes mamma inte känner sig helt tillfreds med att ”bara” vara mor och hustru. Något som förstås ger upphov till en hel massa motstridiga känslor, inte minst i det sena 80-talets Iran.

Ambivalensen i Under the Shadow gjorde att jag tyckte att den var lite läskigare än The Babdook (inklusive en riktigt bra och överraskande hoppa-till-effekt). Å andra sidan var den australiensiska filmen klart obehagligare, just för att den mycket mera uppenbart handlade om psykisk ohälsa.