You are currently browsing the tag archive for the ‘The Stand’ tag.

alt. titel: Stephen King’s The Night Flier

Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.

Men Dees karriär är inte längre vad den en gång varit. Numera känner han flåset i nacken från både Merton Morrison, hans oljige redaktör (vilken gillar att slänga sig med uttryck som ”cultural microscope” och ”collective unconscious”), samt Katherine Blair, ung och hungrig gröngölingsreporter. Därför tar Dees uppdraget som Morrison erbjuder honom, trots att Katherine har gjort allt grundarbete. Det handlar dessutom om en story som Dees själv initialt avfärdade som ointressant – en seriemördare vid namn Dwight Renfield som tycks härja på minimala lantis-landningsbanor.

Dees, som blott älskar sin kamera och sitt privata flygplan, tar alltså upp jakten på den brutale mördaren som han snart döper till ”The Night Flier” eftersom hen flyger en midnattssvart Cessna Skymaster 337. Frågan är emellertid om Dees i den processen därmed överger sitt credo ”Never believe what you publish and never publish what you believe”?

Vampyrer är knappast främmande varelser för Stephen King med tanke på exempelvis Salem’s Lot och prequel-novellen “Jerusalem’s Lot”. The Night Flier bygger på en novell med samma namn från 1988, där King egentligen bara bakat om och uppdaterat Bram Stokers klassiker. Likt andra, både tidigare och senare, ställer författaren frågan: ”Hur skulle greve Dracula färdas i det moderna 1900-talet?”. Skonaren Demeter är därmed utbytt mot en Cessna med identifieringskoden N101BL men annars känner vi igen vår (älskade?) greve: reser endast nattetid, iförd en teatraliskt böljande slängkappa, bär med sig sitt hemlands jord och förmögen att böja både människor och djurs vilja efter sin egen.

Jag blir lite konfunderad av utseendet på The Night Flier eftersom den i mina ögon påminner starkt om alla de TV-produktioner som jag tröskat mig igenom men som enligt källorna ska vara en genuine bona fide feature (även om den har premiär på TV innan den nådde biograferna i USA). Fotot andas alltså lite fattigdom men själva hantverket är det inget större fel på vad gäller åkningar, utsnitt och vinklar.

Det är förstås alldeles för mycket sagt att The Night Flier skulle vara det minsta läskig men med King-adaptionsmått mätt är filmen faktiskt riktigt habil (om än extremt övertydlig i sin dialog). Mark Pavia (tillika filmens regissör) och Jack O’Donnell har gjort ett ganska bra jobb med att omvandla novellen till en undersökande jakt där vi får följa Dees försök att hinna ikapp sitt byte i både nutid och via återblickar. De har dessutom drygat ut speltiden med återkommande visioner och mardrömmar för Dees del ju närmare han kommer ”Dwight Renfield”. Relationen mellan jägare och byte blir därmed tajtare och vi förstår ganska omgående att det bara är en tidsfråga innan rollerna förbyts.

Utöver det lyckades rollbesättarna Leonard Finger och Lyn Richmond med konstycket att håva in Miguel Ferrer till huvudrollen. Och som jag konstaterade i fallet The Stand: jag blir glad av Ferrer i en roll. Det skadar förstås heller inte att han är bra på att spela cynisk och förbannad. På det hela taget är han mer eller mindre perfekt för att spela en huvudroll som är genuint otrevlig. En stor poäng med berättelsen är nämligen att Dees själv, i egenskap av tabloidjournalist, är lika mycket en blodsugare som den han jagar efter. Därför får Ferrer sammanbitet mumla ”Looks like bonus day” och treva efter sin älskade kamera när han passerar en blodig bilolycka. Eller varför inte ”fixa till” graven han ska fota genom att sparka gravstenen snett och byta ut de fräscha blommorna mot vissna dito. Han mutar sig till både historier och bilder hos såväl begravningsantreprenörer som poliser.

Tyvärr håller inte adaptionen ända in i kaklet, vilket kanske ändå inte är så förvånande. Det stora avslöjandet (som jag i den längsta hoppas att filmen ska kunna avstå från) kan möjligen (så här i backspegeln) kallas charmigt. Men en vampyr med varsin enda, gigantisk bete mitt i över- och underkäken ser på det hela taget inte särskilt skräckinjagande ut. Omskrivningen av novellens slut funkar oväntat bra men blir alldeles för utdraget och även det lite fånigt.

Men som sagt: som King-adaption i det lite billigare segmentet står sig The Night Flier överraskande bra.

Förlaga: ”The Night Flier” (Prime Evil 1988, Nightmares and Dreamscapes 1993)
Cameo: –

Bonus: ”The Night Flier”
Det är uppenbart att King reserverar en särskilt obekväm plats i helvetet för tabloidjournalister eftersom Dees innan detta framträdande också fått dyka upp i The Dead Zone. För att det inte ska finnas några tveksamheter om vilken spegling King är ute efter står det svart på vitt: ”Richard Dees looked quite a little bit like a vampire himself”.

Tack vare det satiriska anslaget med Dees tankar om Inside Views läsare och en avslutande prosaiskt makaber humor (som tyvärr inte gick att översätta på något bra sätt till filmmediet) är novellen mer underfundig än skrämmande. Men återigen kammar King som historieberättare och skapare av personligheter hem storkovan. Klart läsvärd med andra ord.

alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers

American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.

Det visar sig att flertalet av de andra passagerarna försvunnit som en skara bortblåsta rökpustar, allt de lämnat efter sig är materiella ting som klockor och handväskor. Enligt planets navigeringssystem är de kvar på kursen mot Boston men Brian Engle, som lyckligtvis visar sig vara pilot, väljer att landa i Bangor eftersom det är en mindre flygplats. Väl på plats i Maine inser det lilla gänget att något är väldigt fel och då tänker de inte på affärsmannen Craig Toomys nära förestående nervösa sammanbrott.

Det ska till deckarförfattaren Bob Jenkins för att knäcka gåtan – de har flugit genom en reva i tiden och befinner sig nu i ”igår”. Dofter, ljud och smaker har alla börjat läcka ut ur detta igår och via Dinah förstår de att något ännu mera olycksbådande är på väg mot dem.

Ännu en TV-miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera), den här gången regisserad och skriven av ingen mindre än Tom Holland. Mannen bakom såväl Fright Night som den första Child’s Play. Lite av en veteran med andra ord. Dessutom har man lyckats fånga in stabile David Morse i rollen som pilot-Brian och visst känner vi igen Bronson Pinchot som spelar den labile Toomy?

Jag börjar misstänka att jag i och med årets Halloween-tema riskerar att överanvända ordet ”tyvärr”. För…tyvärr…räcker varken Holland eller Morse till för att The Langoliers ska bli en särskilt bra filmupplevelse. Nu är i och för sig förlagan en medel-King om jag inte missminner mig, så utfallet torde vara mer ursäktligt än i exempel som Salem’s Lot eller The Stand.

Adaptionen gör tydligt att detta inte är en av Kings starkaste idéer och att långnovellen i mångt och mycket bygger på hans förmåga att skapa en intressant och engagerande gruppdynamik. När produktionen då utgår från (1) ett manus som inte plockar upp särskilt mycket av karaktärsutveckling eller psykologisk fingertoppskänsla och (2) skådisar som inte har sin allra mest engagerade dag på jobbet blir det tyvärr av och till direkt segdraget. Avslutningen, med ett sådant där glädjefyllt freeze-frame-gruppskutt (som känns ansträngt under de bästa av omständigheter) blir…inte bra.

En av detaljerna jag minns allra tydligast från förlagan är beskrivningen av hur Toomy, först långsamt och sedan allt mer akut, förlorar vettet. Bronson Pinchot är inte rätt man för att uttrycka rå ångest om vi säger så, vilket innebär att hans galning blir mer av comic relief-typen.

King är knappast främmande för att sätta in författare som ett nav i sina berättelser. I fallet The Langoliers misstänker jag dock att Bob Jenkins främst tjänar som ett långfinger mot alla de där taskiga typerna som under hela Kings författarbana undrat ”Så när ska du skaffa dig ett riktigt jobb?”. Alternativt ”När ska du börja skriva riktiga böcker?” (kod för diskbänksrealistiska psykologiska dramer). Tack var sin fantasifulla författarådra är nämligen Jenkins bidrag avgörande för att de allihopa ska klara sig ur knipan. Men uttrycksmässigt blir det inte mer upphetsande än att Dean Stockwell knallar runt och kniper ihop ögonen i någon slags djupsinnig tänkarmin.

Förutom flodvågen av ordet ”tyvärr” inser jag att detta Halloween-tema också kan komma att innehålla ett pärlband av texter som alla säger ungefär samma sak: The Langoliers bjuder på specialeffekter som utan tvekan är de mest hiskeliga som hittills förekommit i detta tema. Hell, i hela filmhistorien. Jag var nog inte helt med på Kings egen beskrivning av dessa monster men han måste ändå ha presterat något som var bättre än denna direkt plågsamt fula CGI. Jag skäms å allas vägnar när det dyker upp några slags pixliga stenbumlingar med kromade trianglar istället för tänder vilka ”tuggar” sig igenom en terminalbyggnad med samma finess som när man försöker rita ett rakt streck på fri hand i Paint med en mus. I den jämförande backspegeln framstår plötsligt både The Lawnmower Man och The Stand som värda SIGGRAPH:s Steven Anson Cooms-pris. Eller ja, åtminstone produktioner som hade vett att rätta mun efter matsäcken.

Nej, det här var ju inte så upplyftande. Bara att gå på nästa kandidat. Eller möjligen läsa om The Langoliers för att se hur mycket som är Kings eget fel av det jag nyss tagit mig igenom…

Förlaga: ”The Langoliers” (Four Past Midnight, 1990)
Cameo: Tom Holby (Craig Toomys chef)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

En som tidigt tog kontakt med King för att be om tillåtelse att använda en novell var ingen mindre än Frank Darabont, mannen bakom tre av de mest framgångsrika King-adaptionerna någonsin. Redan innan Darabont ens var i närheten av The Shawshank Redemption, innan han skrev manus till Dream Warriors, The Blob och The Fly II, hade han alltså siktet inställt på historieberättaren som vid det laget hunnit leverera följande laguppställning: Carrie, Salem’s Lot, The Shining, The Stand, The Dead Zone och Firestarter.

Det tog ett tag för Darabont att få till sitt filmprojekt. Enligt Wikipedia hörde han av sig till King 1980 men det dröjde som synes tre-fyra år (Wikipedia säger 1983, IMDb 1984) innan det fanns en färdig film att visa upp. Av slutresultatet att döma var det dock väl använda år. Det är möjligt att jag läser in för mycket i den halvtimmes-långa slutprodukten eftersom jag vet vem som står bakom den men jag skulle vilja påstå att The Woman in the Room i många avseenden visar på mer hantverksskicklighet än vissa av de kommersiella produkter som ståtar med en plats i detta Halloween-tema.

Särskilt om man betänker att Darabonts första, stora kommersiella projekt var The Shawshank Redemption är det inte så överraskande att han valt att utgå från en King-novell som inte bygger på övernaturlig, vanvettsframkallande skräck, utan den vardagliga tragiken i en son som tvingas se sin mor dö cancerdöden. Darabont har dock valt att lägga in en skräckfilmsliknande mardrömssekvens, vilken kanske inte ger så mycket i sig men som är kompetent genomförd. Kanske kändes det förpliktigande med i alla fall ett skräckmoment i en King-adaption?

Novellen är däremot kort, känslosam, sorglig samt pricksäker och framstår som mer eller mindre självbiografisk (Kings egen mor tog hand om sina föräldrar tills de gick bort och dog sedan själv av cancer i december 1973). Förutom den ovan nämnda mardrömssekvensen utvidgar emellertid Darabonts manus den ursprungliga historien på ett ganska elegant sätt.

Filmskaparen har rensat bort hänvisningarna till såväl fru och barn som att protagonisten ser till att supa sig full innan han orkar med att träffa modern. I filmen är sonen istället en advokat som träffar en mordanklagad klient mellan sjukhusbesöken . Klienten får representera både modern (eftersom han har en potentiell dödsdom hängande över sig för sina brott) och sonen (eftersom han en gång hjälpte en svårt skadad kamrat från Vietnam att dö). Det är en utveckling av berättelsen som inte drar uppmärksamhet från den ursprungliga vardagstragiken, utan fördjupar och nyanserar den. Samtalet männen emellan, där vi i publiken är helt med på alla dess outtalade implikationer, skapar en fin utgångspunkt för det tysta samförståndet mellan mor och son på sjukhuset.

Nu ska väl sägas att jag inte tror att The Woman… skulle ha blivit så pass känd som den ändå är om det inte vore för att dess upphovsman gick vidare till att bli Frank Darabont. Att den ens finns bevarad för eftervärlden beror sannolikt på att den, tillsammans med en Dollar Baby-adaption av ”The Boogeyman”, gavs ut på VHS 1986 under titeln Stephen King’s Night Shift Collection (det ska också finnas en volym 2 av denna videosamling, utgiven 1989). Men det är en ganska fin och nedtonad kortfilm som är väl värd att lägga en halvtimme på om man är nyfiken på var Frank Darabont började sin bana. Finns med äkta VHS-knaster på YouTube.

Förlaga: “The Woman in the Room” (Night Shift 1978)
Cameo: –

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

Läs hela inlägget här »

The PassageOm Max Brooks anlade ett globalt perspektiv på zombieepidemin i World War Z har Justin Cronin definitivt tagit ett episkt grepp på vampyrditon. Dels med tanke på själva det fysiska omfånget, The Passage löper över nästan 800 sidor och är bara första delen i en trilogi, dels eftersom själva berättelsen spänner över nära 100 år och innehåller en klassisk resa-över-vidderna.

Läs hela inlägget här »

11-22-63Jake Epping har förvandlats till George Amberson. Jake är 2011 en hyfsat tillfreds man med ett krashat äktenskap bakom sig. George är 1958 en man med en mission och ett uppdrag. Men medan han väntar på att kunna genomföra uppdraget måste han ändå leva något sorts liv och han faller tillbaka på det han kan: high school-lärare i en amerikansk småstad. Läs hela inlägget här »

Undet the DomeI början av 1800-talet bodde det i London en Dr. Nathaniel Bagshaw Ward. Han noterade, liksom många andra, att London-luften inte bara var ohälsosam för människor utan också för växter och djur. Därför började han experimentera med glasbehållare som skulle hålla den dåliga luften ute, men snart hade det hela växt till något mer metafysiskt. Grejen med hans ”Wardian case” (samt efterföljande utveckling av terrarier och akvarier) var lockelsen i att innanför glasväggarna skapa en balans som gjorde det hela till en slags organisk evighetsmaskin.

Naturligtvis lyckades man aldrig få till ett sådant självgående kretslopp. Inte heller blir det något kretslopp att tala om i den lilla staden Chester’s Mill när en kupol plötsligt innesluter staden en lördagsförmiddag i oktober. Det är som om en ostkupa plötsligt lagts runt samhället – ingen av de som är innanför det märkliga energifältet kommer ut och ingen av de som av olika anledningar lämnade staden tidigare kommer tillbaka in.

Läs hela inlägget här »

Sand SharksJimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.

Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.

Läs hela inlägget här »

Filmitch presenterade en högst underhållande Stephen King-tioitopp och då jag i alla fall har varit en ivrig King-läsare själv kunde jag inte motstå utmaningen att göra detsamma (titta gärna också in hos Jojjenito som gjort en egen lista). Tyvärr har jag tappat min King på senare år och listan har därför gjorts utan att ha läst något från den produktive författaren sedan 2006 och Lisey’s Story. Det måste bli bättring där. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg