X2: Asghar Farhadi (2011 & 2016)

Även om anledningen var nog så allvarlig, är det ändå ganska coolt att priset för bästa utländska film vid den 89:e Oscarsgalan (som gick till iranska The Salesman) togs emot av en tvättäkta astronaut, iransk-amerikanskan Anousheh Ansari.

Holy Spider (2022)

Ali Abbasis Holy Spider inleder med ett citat som handlar om självuppfyllande profetior: ”Varje man ska möta det han önskar undvika” (fritt översatt från persiska).

Ghasideyeh gave sefid (2020)

Alt titel: Balladen om en vit ko, Balladen om den hvide ko, Uten skyld, Le pardon, El perdón, Ballade von der weißen Kuh, Ballad of a White Cow

Ett år efter maken Babaks avrättning (ett straff utdömt för mord) är livet fortfarande komplicerat för hans änka Mina och dotter Bita. Ekonomin är tajt, trots att Mina har ett jobb. Hon ligger efter med hyran och tvingas ta emot mat från snälla grannar. Dessutom ligger Babaks familj, särskilt Minas svärfar, på om att de två ska flytta från Teheran och hem till dem. Det går ju inte för sig att en kvinna bor och klarar själv, utan en mans beskydd. Det är definitivt ingen bra miljö för en uppväxande flicka (vilka konstiga värderingar kommer Bita att få med sig från sin bångstyriga mor?), så hotet om en vårdnadstvist lurar dessutom vid horisonten.

A Girl Walks Home Alone at Night (2014)

alt. titel: Dokhtari dar šab tanhâ be xâne miravad

När jag nu hade sett en iransk skräckfilmsdebut kunde jag väl lika gärna följa upp med en annan dito? Eller ja, ”Iran” är faktiskt en sanning med modifikation vad gäller nationalitet i fallen Under the Shadow och A Girl Walks Home Alone at Night. Den första filmen är producerad i Storbritannien, Jordanien samt Quatar och den andra i USA. Så mer anglosaxiska än iranska om vi ska vara petiga. Språket som talas är dock persiska i bägge fallen.

Under the Shadow (2016)

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Araghe Sard (2018)

alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission

Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.

Charmøren (2017)

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

Drottningen och jag (2009)

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.

Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).

Persepolis (2007)

Persepolis är grekiska för ”Persernas stad” och i denna animerade film är staden i fråga det moderna persiska rikets huvudstad. Marjane Satrapi växer under 70-talet upp i Teheran, drömmer om att bli profet och avgudar Bruce Lee. Föräldrarna är förhållandevis välutbildade och kultiverade och livet tycks te sig som i vilken europeisk huvudstad som helst under den här perioden. Men visst finns det orosmoln. Shahen slåss för sin makt och i Marjanes släkt finns både kommunister och socialister som fängslats och avrättats av regimen.