filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Men Bunker gillade också att både läsa och skriva och verkar under tjugo år ha knattrat iväg på en fängelseskrivmaskin innan han 1973 kunde publicera boken No Beast So Fierce. Två år senare tycks han ha övergett sin brottsliga bana för att bli författare och skådis på heltid. Hans stil karaktäriseras som hårdkokt och obarmhärtig. Huvudpersonerna är ofta fängelsekunder som, om de någon gång hamnar utanför de välbekanta murarna, har svårt att relatera till ”vanligt fôlk”.

Inte särskilt förvånande alltså att detta var en författare och person som väckte den unge Quentin Tarantinos intresse – Bunker spelade Mr. Blue i Reservoir Dogs. Bunker blev i sin tur så betuttad i Tarantino (sannolikt inte minst eftersom uppmärksamheten gav honom en rejäl karriärboost) att han 1995 publicerade boken Dog Eat Dog, en nickning till både filmens titel och berättelsen om en kupp som går spektakulärt åt helvete.

dog-eat-dogVilket i sin tur för oss fram till filmen för dagen som av titeln att döma inte torde vara så svår att pricka in som en adaption av Bunkers bok. Åtminstone för min del ger det bara ytterligare bränsle till min känslobrasa som sade mig att stilen Dog Eat Dog tycktes ha två gudfäder: Guy Ritchie och Quentin Tarantino.

De är övertydliga influenserna, tillsammans med slutresultatet, hade varit något lättare att smälta om Dog Eat Dog varit en debutfilm. Ett kärleksprojekt som någon ung och visionär regissör kämpat i åratal med att få till, där hen dessutom genom närmast övernaturlig övertalningsförmåga lyckats säkra både Nicolas Cage och Willem Defoe till rollistan.

Men nu var det inte så. Istället är filmen regisserad av en veteran i gamet, Paul Shrader, och då finns det inte längre några ursäkter. Dog Eat Dog följer ex-fångarna Troy, Mad Dog och Diesel som ska göra en sista stöt för att kunna dra sig tillbaka och i bästa fall starta ett hederligt liv. Med större stötar följer dock större risker och att lyckas med en framgångsrik kidnappning är en rejäl högoddsare.

Dog Eat Dog försöker sig möjligen på samma humoristiska anslag i sitt övervåld som föregångarna Tarantino och Ritchie. Men där de har en lätthet i handlaget blir våldet i Dog Eat Dog ofta bara påtagligt, rått och osmakligt. Ingen av de tre huvudsakliga rollfigurerna visar upp personligheter eller egenskaper som gör att vi som tittare lockas att heja på dem, vilket därmed skulle skapa åtminstone någon slags insats eller spänning i själv upplösningen av kidnappningseländet. De är inte sällan genuint otrevliga eller inställsamma och medan de uteslutande kan relatera till andra ex-fångar tycks de heller knappast njuta av varandras sällskap. Om de någon gång kan lägga vantarna på lite pengar resulterar inte det i stort mer än ett fyrverkeri av knark, horor samt groteskt missbruk av senap och ketchup.

Men av erfarenhet vet vi ju att det faktiskt går att göra bra film även om man inte bryr sig ett jota om huvudpersonerna. Dog Eat Dog lyckas inte med det heller. Filmen är som sagt var varken spännande eller rolig, den kommer varken med någon exceptionellt klurig historia eller berättar Bunkers gamla skåpmat på något särskilt innovativt sätt. Den räddas inte ens av en lång monolog framförd av Nicolas Cage i sann Humphrey Bogart-anda och då vet man att något är allvarligt fel.

star_full 2

SFF picDog Eat Dog avslutade filmspanarnas årliga SFF-dag. Det känns som om åsikterna skiftade lite när vi klev ut från salongen.
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito

 

Annonser