Dog Eat Dog (2016)

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Men Bunker gillade också att både läsa och skriva och verkar under tjugo år ha knattrat iväg på en fängelseskrivmaskin innan han 1973 kunde publicera boken No Beast So Fierce. Två år senare tycks han ha övergett sin brottsliga bana för att bli författare och skådis på heltid. Hans stil karaktäriseras som hårdkokt och obarmhärtig. Huvudpersonerna är ofta fängelsekunder som, om de någon gång hamnar utanför de välbekanta murarna, har svårt att relatera till ”vanligt fôlk”.

Inte särskilt förvånande alltså att detta var en författare och person som väckte den unge Quentin Tarantinos intresse – Bunker spelade Mr. Blue i Reservoir Dogs. Bunker blev i sin tur så betuttad i Tarantino (sannolikt inte minst eftersom uppmärksamheten gav honom en rejäl karriärboost) att han 1995 publicerade boken Dog Eat Dog, en nickning till både filmens titel och berättelsen om en kupp som går spektakulärt åt helvete.

dog-eat-dogVilket i sin tur för oss fram till filmen för dagen som av titeln att döma inte torde vara så svår att pricka in som en adaption av Bunkers bok. Åtminstone för min del ger det bara ytterligare bränsle till min känslobrasa som sade mig att stilen Dog Eat Dog tycktes ha två gudfäder: Guy Ritchie och Quentin Tarantino.

De är övertydliga influenserna, tillsammans med slutresultatet, hade varit något lättare att smälta om Dog Eat Dog varit en debutfilm. Ett kärleksprojekt som någon ung och visionär regissör kämpat i åratal med att få till, där hen dessutom genom närmast övernaturlig övertalningsförmåga lyckats säkra både Nicolas Cage och Willem Defoe till rollistan.

Men nu var det inte så. Istället är filmen regisserad av en veteran i gamet, Paul Shrader, och då finns det inte längre några ursäkter. Dog Eat Dog följer ex-fångarna Troy, Mad Dog och Diesel som ska göra en sista stöt för att kunna dra sig tillbaka och i bästa fall starta ett hederligt liv. Med större stötar följer dock större risker och att lyckas med en framgångsrik kidnappning är en rejäl högoddsare.

Dog Eat Dog försöker sig möjligen på samma humoristiska anslag i sitt övervåld som föregångarna Tarantino och Ritchie. Men där de har en lätthet i handlaget blir våldet i Dog Eat Dog ofta bara påtagligt, rått och osmakligt. Ingen av de tre huvudsakliga rollfigurerna visar upp personligheter eller egenskaper som gör att vi som tittare lockas att heja på dem, vilket därmed skulle skapa åtminstone någon slags insats eller spänning i själv upplösningen av kidnappningseländet. De är inte sällan genuint otrevliga eller inställsamma och medan de uteslutande kan relatera till andra ex-fångar tycks de heller knappast njuta av varandras sällskap. Om de någon gång kan lägga vantarna på lite pengar resulterar inte det i stort mer än ett fyrverkeri av knark, horor samt groteskt missbruk av senap och ketchup.

Men av erfarenhet vet vi ju att det faktiskt går att göra bra film även om man inte bryr sig ett jota om huvudpersonerna. Dog Eat Dog lyckas inte med det heller. Filmen är som sagt var varken spännande eller rolig, den kommer varken med någon exceptionellt klurig historia eller berättar Bunkers gamla skåpmat på något särskilt innovativt sätt. Den räddas inte ens av en lång monolog framförd av Nicolas Cage i sann Humphrey Bogart-anda och då vet man att något är allvarligt fel.

star_full 2

SFF picDog Eat Dog avslutade filmspanarnas årliga SFF-dag. Det känns som om åsikterna skiftade lite när vi klev ut från salongen.
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito

 

14 reaktioner till “Dog Eat Dog (2016)”

  1. Haha, ja jag var den enda som tog filmen med ro och fann underhållningen i den. Alltid kul när man kan uppskatta en film trots de uppenbara bristerna. Den hade något där under ultravåldet och det tunna manuset som gick hem. Nu är det givetvis inte någon bra film, men det betyder inte att jag inte trivdes där i biomörkret. Dafoe och Cage lyfte den lite på egen hand och det var bara kul att se Schrader dra på ordentligt utan att verka bry sig om vad folk tycker.

    En annan dag hade jag kanske sågat den totalt, men jag verkar också ha varit på rätt humör för att uppskatta den svarta humorn.

  2. För att såntdär våld ska funka (för mig) så ska det vara riktiga low-life-suckers som råkar ut för det, helst ska det vara redig hämnd inblandad eller nån våldtäktsman som får på tafsen. Men när vanligt folk, vanliga mammor, barn, yrkesarbetande vuxna mördas utan att nån blinkar och vi som tittar förväntas skratta, alltså jag blir förbaaaaannnnnnaaaaaad bara jag tänker på det. Usch alltså. Jag är helt och hållet på din sida när det gäller betyget.

  3. Tja, vad kan jag säga. Fattade av blänkare på Rotten Tomatoes att det nog var något av en vattendelare. Men hoppades ändå att den skulle ha något att erbjuda. Nåja, bättre med toppar och dalar än bara mellanmjölk hoppas jag i alla fall…

  4. @Movies-Noir: Grattis till en trevlig stund i biomörkret för din del 🙂

    @Fiffi: Jag tyckte att det var väldigt oklart om det var meningen att tittarna skulle skratta eller inte. Det var nog ett av problemen med filmen…

    @Henke: Ingen skugga över dig — det blev ju en jättebra mix på dagen. Lite svårt att hålla sig vaken där på slutet bara 🙂

  5. Utbildande recension som vanligt. 🙂 Det känns som om filmvärlden svämmar över av kassa ”heist”-filmer. Och jag vet inte, men själv kunde jag inte vara mindre intresserad av något än vad jag är att se hur ett gäng killar som tycker synd om sig själva ska övertyga världen om att de är sympatiska egentligen. Genom att utföra ett rån eller två.

  6. @Magnus: Aldrig fel med lite upplysning 🙂 Jag kan tycka att smarta heistfilmer kan ha sim tjusning men den här var inte särdeles smart…

  7. Intressant om bakgrunden till manus. Det känns väldigt tydligt att filmen kom 20 år för sent. Jag kan ändå lite uppskatta ansatsen att dra en rät linje från 40-talets film noir till Tarantinos ny-exploitation. Man kan fundera på var Schraders mer lyckade verk på 70-80-talen passar in någonstans på vägen där. Det finns stora kulturella värden som inte riktigt får vara med i finrummet.

  8. @Carl: SÅ du vill dra in diskussionen om fin- och fulkultur? 🙂 Jag känner att jag har svårt att bedöma eventuella lyckade verk av Schrader, har bara sett Taxi Driver och Raging Bull och är inte överdrivet förtjust i någon av dem. Kan vara så att Schrader inte är my kind och guy.

  9. Jag var på Cinemateket härom veckan och hörde Kjell Sundvall beklaga sig över hur hans fantastiska ”I lagens namn” inte fick kulturellt erkännande, vilket lett till att nästan ingen vågar göra den sortens film med estetiska/konstnärliga ambitioner i Sverige. Även i USA finns väl den diskussionen. Nu anses man väl vara någon sorts svår cineast om man uppskattar film noir, medan det nog var ofin fulkultur på sin tid. De Palma börjar väl närma sig den statusen nu, vilket är Schrader-territorium. Jag tycker att det är intressant att han trycker in den här diskussionen i en skitfilm som Dog Eat Dog, oavsett vad man har för åsikter i frågorna.

  10. @Carl: Spännande — jag har aldrig uppfattat noir som någon ”svår” genre. Däremot kan jag iofs förstå kritik mot genrefilm vilka uppfattas som att de försöker göra sig ”finare” än de är eller om man hellre vill: ”pretentiösa”.

  11. Jag menar mer att det kan finnas estetiska värden utan att det finns några pretentioner. Och att det finns vissa som vill uppvärdera sådant.

  12. @Carl: Visst kan det göra det, men jag tror också att det finns många som per automatik sätter likhetstecken mellan pretentioner och estetik.

  13. Den räddas inte av nåt den här filmen. Intressant med bakgrunden. Jag har ofta funderat på hur Tarantino skulle funka utan våldet och varför jag alltid (nästan) sväljer våldet hos Tarantino (ett undantag är när De Niro skjuter Bridget Fonda i Jackie Brown för att hon pratar för mycket).

    PS. Tror kommentaren till Fiffi här ovan hör hemma i Hell or High Water.

  14. @Jojjenito: Du har helt rätt i felaktig kommentar, får se till att lägga den rätt. Jag tror att en anledning till att i alla fall jag på ett sätt sväljer just den Tarantino-scenen är att man då är så insyltad i filmen att man knappt tänker på hur sned den egentligen blir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: