The Lighthhouse (2019)

Fyrar används ofta som symboler för det goda här i livet: hopp, upplysning, vägledning, räddning, frälsning. Så då faller det väl sig naturligt att de som är fyren allra närmast, fyrvaktarna, ständigt är fyllda av all denna godhet. Det är ju ändå de som genom hårt och idogt arbete ser till att fyren kan fullfölja sitt betydelsefulla värv.

Platoon (1986)

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

The Last Temptation of Christ (1988)

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Dog Eat Dog (2016)

Edward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Daybreakers (2009)

Året är 2019 (men saknar replikanter, what’s up with that?!) och de naturliga födoresurserna är på väg att ta slut. Världen skakas av upplopp när hungern blir allt mer påtaglig, både regeringar och företag står handfallna inför händelseutvecklingen. Förgäves försöker man experimentera fram substitut, men än så länge har chefsforskaren Edward Dalton på företaget Bromley Marks inte varit särskilt framgångsrik i sina experiment. Det snällaste man kan säga är att hans försök hittills fungerat snabbare än en långsam svältdöd.

Shadow of the Vampire (2000)

Har jag nu sett 20– och 70-talets Nosferatu är det väl inte mer än rätt att avsluta med denna…tja, vad ska man kalla den…uppföljare, remake, the-making-of, väldigt egna version av F.W. Murnaus klassiker.

The Fault in Our Stars (2014)

alt. titel: Förr eller senare exploderar jag

På förekommen anledning från Fiffis Filmtajm som för The Fault in Our Stars tagit in en gästbloggare. En gästbloggare som gillade filmen betydligt mer än jag och då tycker jag ändå inte att jag var särskilt tjurig med tanke på att jag och romantik i vanliga fall inte är a match made in heaven. Men för att parafrasera både Shakespeare och författaren John Green: ”The fault, dear Reader, lies perhaps not in the movie, but in myself?”

***

The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.