When the Emperor was Divine (2002)

Jag blev väldigt förtjust i Julie Otsukas poetiska prosabok om japanska emigranter i USA, The Buddha in the Attic. Den boken slutade med att alla bokens ”personer” försvann till interneringslägren som sattes upp efter anfallet på Pearl Harbor. När jag förstod att Otsuka inte bara skrivit en bok som föregick The Buddha… utan att den också på ett sätt tog vid där den senare boken slutade var saken (kobe)biff. The Buddha… är alltså en slags prequel till denna When the Emperor was Divine för att prata film-lingo.

I centrum för berättelsen står en namnlös familj med mamma, pappa, bror och syster. Men när mamman 1942 står och läser evakueringsordern för Berkelys japaner med sina nya glasögon har pappan redan hämtats av FBI och kan nu bara skicka rejält censurerade vykort till sin familj.

Kapitelvis berättas hur mamman och de två barnen först måste packa ihop alla sina tillhörigheter, sedan resa hela vägen från Kalifornien till Topaz War Relocation Center i Utah, spendera tre år i lägret för att sedan skickas hem med tjugofem dollar på fickan till ett tömt hus och grannar som inte pratar med dem. Även pappan återbördas till sin familj och sitt hus men är förstås inte samme man som lämnade dem.

Lika bra som The Buddha… är inte When the…, mycket på grund av att jag blev så fångad av Otsukas berättande i den förra boken. Här återser vi de olika perspektiven, men de är mer koncentrerade eftersom olika kapitel har olika ”berättare” från den lilla familjen. Det Otsuka fortfarande gör fantastiskt bra är att visa på denna viktiga historia utan att det känns som om hon föreläser eller till varje pris vill visa att hon Har Läst På (ja, M. Guillou, jag pratar med dig).

Språket är sparsamt och redan här relativt poetiskt men inte på ett sätt som gör att berättelsen känns konstruerad eller överlastad utan bara länder den ett avsevärt mått av melankoli. En stämning som förstås förstärks av att inledningen i så många avseenden också är en avslutning av familjens liv i Berkeley. Ett liv som de länge uppenbarligen trodde var amerikanskt med serietidningar, baseball och National Geographic men som allt eftersom kriget pågick inte visade sig vara amerikanskt nog. Undan för undan förstår emellertid också läsaren att det äkt-amerikanska aldrig varit förunnat dessa svarthåriga invandrare, inte minst syskonen har nu och då fått utstå både kommentarer och utstötning i skolan från de andra barnen.

When the… beskriver oerhört finkänsligt hur japanerna tvingas utplåna sin egen kultur i ett desperat försök att passa in redan innan det börjar talas om interneringsläger. Bättre att böjas än brytas. Spiken som sticker upp kommer att hamras ned. Samma natt som maken hämtas av myndigheterna bränner och slår mamman söder allt som kan påminna om det forna hemlandet – brev, kimonos och finservisen.

Det är en lektion som återupprepas i lägren. Redan på resan dit mörkläggs fönstren när tåget åker genom samhällen, annars är risken stor att det flyger både tegelstenar och annat in i vagnarna. I lägren preppas internerna för ett liv Utanför som går ut på att inte dra uppmärksamhet till sig, exempelvis genom att inte samlas alltför många på ett och samma ställe. De tvingas också skriva på papper för att försäkra sin trohet gentemot USA, i samband med kriget blev deras blotta närvaro i landet plötsligt något misstänkt och myndigheterna kräver nu uttrycklig lojalitet och lydnad från sina nya medborgare.

When the… är en fantastiskt fin liten bok om utanförskap, misstänksamhet och identitet. Fortfarande tycker jag dock att The Buddha… är ännu bättre eftersom Otsuka där har vässat sin förmåga att ge massan individuella röster. Men på grund av sitt utsökta språk är bägge böckerna, likt diktsamlingar, något man kan återkomma till och hela tiden hugga tag i den känsla som finns inneboende i dem.