Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.
Fortsätt läsa ”In the Tall Grass (2019)”
Hördu Richard Stanley, hur tänkte du egentligen här? Du började ju så bra och avskalat med H.P. Lovecrafts egna ord och enkla bilder på hotfullt svajande träd, fångade i ett kraftigt regnoväder:
Edward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.
alt. titel: The Ghost
Den enes död är den andres bröd. Vår namnlöse författare hade sannolikt inte kommit i kontakt med det svenska talesättet när han fick uppleva det i realiteten. Den före detta premiärministern Adam Lang håller på att skriva sina memoarer och behöver hjälp, vilket i klartext innebär att han behöver någon som skriver boken åt honom nu när den förste spökskrivaren gått och blivit uppspolad på en ö-strand i nordöstra USA. I högsta grad avliden.
Erfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.
alt. titel: The Cycle
Ett gäng (surprise, surprise) collegestudenter är på väg rakt ut i spenaten för att försöka lokalisera en gammal indiansk begravningsplats och därmed stoppa rovgiriga gruvföretag från exploatering (because that’s what they do best!). Deras lärare har lovat dem ett säkert betyg på miljökursen om de hittar begravningsplatsen, för det är så universitetskurser fungerar.
alt titel: Häftigt drag i plugget
Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.
Eftersom jag redan fullt frivilligt placerat mig i skamvrån med mitt Heat-omdöme kan jag lika gärna fortsätta på den hädiskt inslagna vägen…
***
Dave Lizewski har onekligen en poäng när han retoriskt frågar om allas liv på skolor och kontor är så fantastiskt roliga eftersom ingen hittills kommit på att de borde bli superhjältar istället. Själv misstänker jag att det för många ligger närmare till hands att ta livet av sig eller möjligen ta med sig ett par rejäla skjutvapen i väskan en dag, men det här är Daves historia. Dave bestämmer sig som sagt för att bli superhjälte (namn? Kick-Ass!) och efter att han beställt vad som ser ut som en grön våtdräkt med påsydda gula band på nätet ger han sig ut på gatorna. Ja, ni ser rätt, ingen träning (förutom att ha försökt hoppa mellan hus ett par gånger), inga vapen och ett par Timberlandkängor på fossingarna. Det kan bara gå på ett sätt: Dave blir nedstucken (efter att skurkarna har skrattat ut honom riktigt ordentligt) och förpassas till sjukhuset ett par månader.
”I don’t care when the weather man says/when the weather man says it’s rainin’/you never hear me complainin'”. Men klagar, det är precis vad Dave Spritz gör.
I USA är det något av ett stående skämt att väderflickan inte behöver ha särskilt mycket i skallen för att klara av sitt arbete. David Spritz är en väderman, någon som egentligen bara behöver kunna läsa från en teleprompter under ett par timmars inspelning varje dag för att sedan kunna lyfta en saftig lön. Om Dave nu bara hade kunnat njuta av sitt lätta och välbetalda arbete hade väl allt varit frid och fröjd, men han försöker ständigt få bekräftelse från sin Pulitzervinnande far som tyvärr som inte uttrycker någon större stolthet över sin hundmatspushande son.
Unge Dave har det inte lätt, han är en klassisk fysiknörd som drar sig för att umgås med folk i allmänhet, för att inte tala om tjejer. Men allt hade kanske kunna vara annorlunda om han den där dagen för tio år sedan inte sett två kämpande trollkarlar sugas in i en urna. Framförallt om han inte förgäves försökt berätta det för sin fröken och sin skolklass som givetvis skrattar ut honom efter alla konstens regler (ok, kanske inte fröken då).
Det visar sig dock att Dave ska komma att återse båda trollkarlarna och bli indragen i en kamp mellan gott och ont (nähääää?!), en kamp som pågått i många hundra år (nähääää?!) mellan anhängarna till Merlin och Morgan Le Fey. Dave är nämligen utvald (NÄHÄÄÄ?!) att spela en avgörande roll i den här kampen.
Rörliga bilder och tryckta ord 