You are currently browsing the tag archive for the ‘Oliver Twist’ tag.

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.

En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.

Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.

I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.

I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.

Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.

Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.

Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.

Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.

Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.

Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer

Annonser

Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaEfter titten på Edge of Tomorrow var nästa filmspanartema givet: Män som springer. Själv visste jag med en gång vad jag skulle passa på att skriva om och det var inte Tompas olika armpumpande löpstilar, hur fascinerande de än må vara.

Hemma stod nämligen i billighetsboxen ”Brittiska filmpärlor” och väntade. Jag hade i ett Dickens-il tagit mig an David Leans 40-talsklassiker Great Expectations och Oliver Twist. Vad som nu återstod var Tony Richardsons The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.

The Loneliness Läs hela inlägget här »

The old curiosity shopJag tror aldrig att jag tidigare upplevt en Dickens-roman så tydligt påverkad av sin publiceringsform som The Old Curiosity Shop. Boken kom ursprungligen ut i form av 88 delar, publicerade mellan april 1840 och november 1841 och jag skulle kunna tänka mig att författaren faktiskt inte hade hela härligheten färdigskriven när först delen kom igång.

De första kapitlen (eller delarna, då) känns nämligen som ett pilotavsnitt för en TV-serie. Ni vet, ett sådant där där det blir tydligt att programmakarna känner sig lite för med stämningar och karaktärer. Inte sällan försvinner en eller ett par figurer som man trott skulle utgöra huvudgalleriet, för att ersättas av andra.

Läs hela inlägget här »

Nicholas NicklebyUpp som en sol och ned som en pannkaka. Och så upp igen, för att göra ett par halva pannkakor på vägen. Ungefär så låter Charles Dickens sin Nicholas Nickleby genomleva den del av sitt liv som beskrivs i boken som bär hans namn.

Nicholas och Kate Nickleby är syskon som blivit ställda på bar backe efter faderns död (möjligen direkt orsakad av dåliga investeringar). De vänder sig tillsammans med sin lätt förvirrade moder till London och farbrodern Ralph Nickleby. Men Ralph är långtifrån den kärleksfulle släkting som den decimerade familjen skulle behöva i det läget.

Läs hela inlägget här »

Oliver TwistEn kvinna i nöd lyckas precis ta sig till det lokala fattighuset undan stormen innan hon föder en son. Lille Oliver Twist växer upp i samma fattighus eftersom hans mor avled kort efter födseln men när han vid nio års ålder har mage att be om mer av den noggrant utportionerade vällingen är det slut med välgörenheten. Socknen betalar begravningsentreprenören Mr. Sowerberry för att ta sig an unge Oliver som lärling men det skär sig mellan pojken och Mr. Sowerberrys late assistent när det visar sig att Oliver fungerar bra i begravningsbranschen.

Läs hela inlägget här »

AnnieTrots sin extremt klämkäcka framtoning känns det som om det vilar något lätt tragiskt över Annie. Det var en av de sista filmerna som John Huston regisserade. Japp, killen som var ansvarig för The Maltese Falcon, The Asphalt Jungle och The African Queen valde att (nästan) avsluta sin karriär med en musikal om en rödhårig liten flicka (en insats som belönades med en Razzienominering för ”Worst Director”).

Och trots att Aileen Marie Quinn enligt Wikipedia uppges vara både aktris, regissör och singer-songwriter, uppges hon enligt samma källa vara mest känd för sitt inhopp som just den klämkäcka lilla rödtoppen. Hon ska alltså ha peakat karriärmässigt när hon var 11 bast. Tål att tänkas på.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser