Holy Spider (2022)

Ali Abbasis Holy Spider inleder med ett citat som handlar om självuppfyllande profetior: ”Varje man ska möta det han önskar undvika” (fritt översatt från persiska).

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Vätten (2011)

Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Gräns (2018)

Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.

Våran hud, vårat blod, våra ben (2016)

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

X: Den sista platsen (2017)

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Rörelsen: Den andra platsen (2015)

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Himmelstrand (2014)

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Tjärven (2011)

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

En komikers uppväxt (1992)

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.