You are currently browsing the tag archive for the ‘John Ajvide Lindqvist’ tag.

Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.

Men det är innan Vore fångas hennes vanligtvis så finmaskiga tullarnät. Tina har en fantastisk förmåga att få span på folk som har mer eller mindre skitigt mjöl i påsen när de kliver av färjorna. Men när det gäller Vore går hon bet. Det är något med honom som får alla hennes sinnen att gå på högvarv, ändå gömmer han inget i vare sig väska eller kroppsöppningar.

Jag kan inte komma ifrån att det mest fantastiska med Gräns är att den är Sveriges Oscarsbidrag. Den går säkert att sälja in som en ”ovanlig kärlekshistoria”, för det är självklart att Vore inte kommer att försvinna lika enkelt ur Tinas liv som önskedrömmen om AfS:s inträde i riksdagen. Men så här ovanligt tror jag nog inte att majoriteten av de som ska välja ut de fem finalnomineringarna var riktigt beredda på. Och det är jäkligt coolt.

I övrigt låter jag mig helt och fullt förundras över det fantastiska jobbet med Tina och Vores uppenbarelser. Deras ansikten är så pass aparta att det är uppenbart att det rör sig om några slags masker men själv hade jag ingen klar bild av vare sig Eva Melander eller Eero Milonoff, så deras kroppar tog jag för givna. Vilket de alltså är ett misstag, vilket man snabbt inser när man ser en glamorös röda-mattan-bild av skådisarna.

Den stora vinsten i Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvist-novellen (från samlingen Pappersväggar) är att han gjort skogen runt Tinas hus till något mer än bara en miljö i vilken vår huvudperson trivs. I nuläget kan jag inte komma på någon mer nyskapande formulering än att ”den blir en karaktär i sig” men det är så det känns. Alla som någonsin befunnit sig mer än fem minuter i en svensk skog känner igen intrycken som förmedlas i Gräns, vare sig det gäller droppande träd, fuktig mossa eller humusdoftande vatten.

Överhuvudtaget är Gräns en sinnlig film, dess kameror går gärna nära, nära ansiktena på dramats deltagare och det är stort fokus på hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Vädrande näsor, valkiga händer med sorgkantade naglar som i passionens hänförelse gräver sig djupt ned i mossan. I det avseendet tycker jag att både filmen och skådespelarna lyckats bra med att förmedla den känslan även till mig som tittar.

Men när jag sedan kommer till själva historien och relationen mellan Tina och Vore blir jag aldrig lika övertygad. Jämfört med novellen (som jag läste innan tittningen, dumt eller inte låter jag vara osagt) har det gjorts en del dramaturgiska förändringar som jag kan förstå syftet med, men jag vet inte om jag tycker att de resulterat i en bättre historia. Jag fattar aldrig riktigt varför Vore med en gång måste vara så himla konstig eller varför Tina måste vara korthuggen, på gränsen till otrevlig, i umgänget med sina kollegor.

Gräns har också lagt in en avsevärt skarpare konflikt i Tinas relation till Vore som förvisso är lovvärd (man skulle kunna säga att manuset har försökt att skala bort några av de tolv åren som novellen har på nacken) men som samtidigt gör det hela en smula övertydligt. Bilden av mänsklighetens uselhet och rättssystemets tandlöshet känns allt för slentrianmässig när den läggs sida vid sida med Tina och Vores relation.

Av filmer som måbra-mässigt och enahanda behandlar temat ”hitta dig själv” går det tretton på dussinet. Gräns är inte en av dem. Jag önskar bara att jag hade kunnat hitta mer att tycka om i den.

Annonser

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Samlade svenska kulterÅr 2009 publicerades en liten, till synes oansenlig, volym noveller som kallades Svenska kulter. Ganska snart började det ändå snackas om den där tunna boken och för den som vågade sig på att börja bläddra i den väntade en sällsam läsupplevelse från författaren Anders Fager.

Läs hela inlägget här »

Necronomicon i UpsalaDet dök upp en förfrågan i mailen om jag var intresserad av ett recensionsex av en svensk serie. Klart jag var! Ned i brevlådan damp denna lilla volym om den fezbärande professor Frans Stenberg och hans student Henning som måste kämpa mot onda kulter, galna före detta kollegor och rymdnazister.

Läs hela inlägget här »

Denna lördag hade jag tagit mig ända till hufvudstaden för att se en film som jag faktiskt hade kunnat hugga hemma i lilla Arboga. Men förutom att umgås med trevliga bloggkollegor var det en avslutande fika med ingen mindre än Sara Bergmark Elfgren själv som lockade. Starstruck lite till mans kunde vi ställa tusen och en frågor till Sara om skrivprocesser, manus, filminspelningar, premiärnerver, eventuella uppföljare och fans. Givetvis både trevligt och intressant! Tack till Fiffi som hade arrangerat det hela och så förstås Sara som snällt tillfredsställde våra nyfikna hjärnor.

***

CirkelnEn av de trailers som visade innan Cirkeln-filmen handlade om den senaste versionen av den klassiska sagan om Askungen. Ni vet, from rags to riches, vilket kändes ovanligt passande med tanke på filmen vi snart skulle se.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Camille
Meg Wolitzer, The Wife

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser