You are currently browsing the tag archive for the ‘Christopher Walken’ tag.

alt. titel: Ondskans redskap

Strike a pose! Fierce face! Smoky eyes! Modellen Alison Parker har verkligen hårdpluggat sina ANTM-lektioner och verkar klara sig rätt bra i New York-konkurrensen. Hon har också ett kärleksfullt och aktivt (de cyklar i Central Park, ok?!) samliv med advokaten Michael. Michael hoppas att det kanske ligger ett bröllop inom en nära framtid men Alison är inte riktigt lika säker. Hon har ju sin mammas lärdom från äktenskapet med fadern att hålla i minnet: aldrig hamna i en situation där ”I had nowhere else to go”.

Så Alison vill prompt ha en egen lägga istället för att boa in sig hos Michael. Kan man tänka sig att det är ett statement att hon dessutom väljer något som är så långt ifrån hans moderna glas-vita väggar-krom-skapelse man kan komma? Kanske borde Alison dock ha anat oråd när uthyraren verkar vara lite väl sugen på att få just henne som hyresgäst? Eller inför det snabba omnämnandet att gestalten som stirrar ut genom tornfönstret bara är en harmlös och blind gammal präst?

Annars är grannarna både bra och dåliga. Den lätt pimpinette mr. Chazen är kanske lite påträngande men för all del rätt rar med sin katt Jezebel och sin fågel Mortimer. Däremot är de tyska kvinnorna Gerde och Sandra lite märkliga, till och med i Alisons ögon. Hon borde ändå vara rätt modellhärdad kan man tycka, men tydligen har hon aldrig tidigare stött på ett par som på frågan vad de pysslar med frankt svarar ”We fondle each other”.

Efter en fråga till skräckkunnige bloggkollegan Filmitch fick jag mig en diger lista med demonfilmer och The Sentinel var den tidigaste av dem (själv tyckte han så här om filmen). Spännande! Inledningsvis tycker jag att filmen är på väg mot att bli en lite halvtrött Rosemary’s Baby-ripoff (ensam kvinna, gammalt hus, knepiga grannar) men filmen lyckas ta både en och två tvära kurvor som jag absolut inte hade förväntat mig och som håller både underhållningen och intresset uppe.

Om det nu inte räcker att få en supersmal Chris Sarandon iförd en prudentlig mustasch som faktiskt är rätt lik den min pappa hade vid ungefär samma tidpunkt. Plus en ung Christopher Walken och en ännu yngre Jeff Goldblum som är så tidig i sin karriär att han inte ens får vara med i förtexterna. Men den godispåse som är The Sentinels cast är avsevärt större än så. Eller vad sägs om följande line up: Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer (som ”Robed figure”), Ava Gardner, Burgess Meredith, Eli Wallach, Jerry Orbach, Beverly D’Angelo, Tom Berenger (som “Man at end”) samt William Hickey.

Regisserar gör Michael Winner som tre år tidigare gjorde den högst kompetenta Death Wish. Nu är historien som ska berättas i The Sentinel inte på långa vägar lika rättfram men det finns ändå en hel del scener som blir rätt obehagliga (både för surrealism och rena skräck-effekter) samt en krypande stämning (länge är exempelvis Michaels bevekelsegrunder riktigt skumma) som gjorde det hela till en trevlig överraskning. Så pass trevlig att jag är beredd att ha en hel del överseende med löst hängande trådar, märkliga sammanträffanden och osannolika arkiveringsmetoder hos den katolska kyrkan.

Som i så många andra fall blev The Sentinel en rolig bekantskap eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är till och med en film jag skulle kunna tänka mig att återkomma till.

Demonstatus:
Aningens oklar, det vi har att göra med här är något som benämns som ”djävlar”. Själv känner jag mig dock generös och tänker mig att djävlar väl är några slags tjänare i helvetet och vad annat är väl demoner? I ett läge nämns också ordet ”legion”.

Trots att filmen försöker alliera sig ganska tajt (om än luddigt, om nu en sådan kombo är möjlig) med det katolska är det lite svårt att hitta igen de klassiska demontecknen. Hemsöker demonerna Alison med mardrömmar eller är det snarare läskiga uppenbarelser som hon stöter på under sina nattliga vandringar i huset? Någon slags besatthet är hon kanske också utsatt för, men är det verkligen demonernas fel?

När det gäller demonernas utseende har Michael Winner tagit en lika enkel som kontroversiell väg: han har helt enkelt samlat ihop en hel hög med personer som har olika kroppsliga deformiteter. Att Tod Browning gjorde det på 30-talet är väl kanske en sak men det känns aningens mindre smakligt 45 år senare.

Annonser

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »

Man of the yearAlla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.

En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).

Läs hela inlägget här »

I Baltimore är det The Corny Collins Show som gäller på TV, ett sång- och dansprogram med ”the nicest kids in town”. Huvudnumret är perfekta Amber och Link, tjejen som alla tjejer  vill vara och killen alla tjejer vill ha. Tracy Turnblad och bästa kompisen Penny Pingleton tror länge, liksom alla andra ungdomar framför TV:n att showen är en ouppnåelig dröm, men på en skoldans uppmärksammas Tracys danstalanger och hon blir snart en av de mest populära deltagarna i programmet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg