You are currently browsing the tag archive for the ‘Realism’ tag.
alt. titel: Ubåten, The Boat
Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.
Den unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?
Mitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.
***
Gilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.
Den gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.
Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!
***
Arkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.
Paddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.
Denna lördag hade jag tagit mig ända till hufvudstaden för att se en film som jag faktiskt hade kunnat hugga hemma i lilla Arboga. Men förutom att umgås med trevliga bloggkollegor var det en avslutande fika med ingen mindre än Sara Bergmark Elfgren själv som lockade. Starstruck lite till mans kunde vi ställa tusen och en frågor till Sara om skrivprocesser, manus, filminspelningar, premiärnerver, eventuella uppföljare och fans. Givetvis både trevligt och intressant! Tack till Fiffi som hade arrangerat det hela och så förstås Sara som snällt tillfredsställde våra nyfikna hjärnor.
***
En av de trailers som visade innan Cirkeln-filmen handlade om den senaste versionen av den klassiska sagan om Askungen. Ni vet, from rags to riches, vilket kändes ovanligt passande med tanke på filmen vi snart skulle se.
Det går naturligtvis inte att ta sig an Found footage-genren utan en dust med filmen som inte nödvändigtvis var först men som ändock kommande filmer i genren ska bli jämförda med under en lång tid.
alt titel: Två dagar, en natt, Two Days, One Night
Sandra är på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit sjukskriven för depression. Eller snarare vill hon gärna komma tillbaka, frågan är om det finns något jobb att komma tillbaka till. Hennes arbetsgivare har svårt med ekonomin och kommit fram till att företaget inte både kan betala ut de anställdas bonusar och behålla Sandras plats i linjen.
That’s what HE said!