Shuggie Bain (2020)

Agnes Bain har alltid varit för stolt och självständig för sitt eget bästa. Föräldrarna Lizzie och Wullie tvingas dra slutsatsen att beror på att särskilt hennes far skämt bort henne alldeles för mycket. Hur ska man annars kunna förklara det faktum att Agnes alltid klär sig lite för fint, aldrig har gjort en dags hederligt arbete i hela sitt liv och ansett sig för god för att nöja sig med en hederlig katolsk make, far till hennes två äldre barn Catherine och Leek?

Istället har hon mage att rymma hemmet med den protestantiske taxichaffisen och kvinnotjusaren Shug Bain och dessutom skaffa ytterligare ett barn med honom, Hugh eller Shuggie som lillpojken också kallas. Som om det inte vore nog har det nya paret inte tillräckligt med pengar för att skaffa ett eget hem, utan måste flytta in hos Agnes föräldrar.

När boendet till slut blir ohållbart skaffar Shug en kommunal bostad så långt bort det bara går, i Glasgows utkant. Det lilla samhället är på dekis, fullt av arbetslösa gruvarbetarfamiljer där den enda befrielsen ligger i alkoholen. Så även för Agnes, inte minst eftersom hon mer eller mindre dumpas av mannen som på pappret fortfarande är hennes make. Livet för hennes tre barn kommer snart att handla om två saker: att stå ut i de själsdödande omgivningarna och försöka förhindra att deras mamma tar livet av sig, antingen genom drickandet eller mer direkta metoder.

Som titeln antyder är förvisso huvudpersonen i skotske Douglas Stuarts debutroman Shuggie, men läsarna får som sagt också i hög utsträckning dela bokens 80-tal med den olycksaliga Agnes Bain. Stuart lyckas med en oanad ömhet och ett inkännande språk ge oss någon slags inblick i hennes förfelade liv. Jag uppfattar att hennes inkörsport är ett slags allmänt och vagt missnöje med hela sin livssituation. Agnes är en av de där människorna som alltid letar efter något större, bättre, finare, men som av olika anledningar aldrig lyckas ta sig vidare. Varje gång hon tror att hon tagit för sig av det hon vill ha visar det sig att det blott och bart var ett katastrofalt felval. Varav det största av dessa utan tvivel synes vara hennes relation med Shug.

Samtidigt uppfattar jag att Stuart inte enbart lägger skulden på enskilda individer och deras livsval, utan söker minst lika troliga förklaringsmodeller i de kulturella och socioekonomiska förutsättningarna som rådde i Glasgow under Margaret Thatchers hårda styre. Tillvarons omständigheter gör att folk ibland inte har mycket annat val än att bli grälsjuka, ogina, misstänksamma och bittra. Shuggies 80-tal delar ut så många smällar att allt som är mjukt och runt i slutänden oundvikligen blir kantigt, spetsigt, taggigt.

En del kritiker hänvisar till Charles Dickens i sina omdömen om Shuggie Bain. Jag kan till viss del hålla med om det, men det är också en dickensisk berättelse helt renons på vare sig melodram eller sentimentalitet. Stuart är rått realistisk, ned till minsta fuktflagnande tapetslamsa eller de sista, jästiga, pissljumna dropparna av Carlsbergs Special Brew. Hade det inte varit för Stuarts hand med både språk och medkänsla för sina romanfigurer hade Shuggie Bain varit fullkomligt omöjlig att ta sig igenom. I alla fall inte utan att göra Agnes sällskap in i ruset efter bara ett par kapitel.

Som det är nu kan jag nästan inte lägga ned boken när jag väl börjat läsa. Inte för att jag är nyfiken på ”vad som ska hända härnäst”, det är blott allt för deprimerande uppenbart. Oavsett om det handlar om Agens alkoholism, Leeks tecknardrömmar eller Shuggies mobbningsproblematik (eftersom han klär sig prydligt och pratar ännu prydligare; kort sagt inte beter sig som en ”riktig” grabb ska göra).

Men Stuart har som sagt ett sådant fast grepp om sin framställning och språk att Shuggie Bain blir en njutningsfull läsupplevelse, trots sitt bistra innehåll. Dialogen är ofta på en slags hemsnickrad fonetisk skotska, vilken ytterligare understryker skillnaden mellan Agnes ynkliga försök till någon slags självkänsla och värdighet rent språkligt och grannarnas grovhuggna genmälen. Författaren skapar också en psykologisk trovärdighet som gör att romanen egentligen inte innehåller en enda förhatlig människa, bara människor som mer eller mindre ofta gör förhatliga saker.

Med det sagt har jag svårt att hålla med de kritiker som framhållit den stora kärleken mellan mor och son som en av romanens största styrkor. I mina ögon finns där mycket lite av genuin och obefläckad kärlek, däremot ett ömsesidigt beroende som inte skiljer sig från vilket missbruk som helst. Men det är klart, vad är kärlek om inte ett beroende av svåraste slag?

Ett, tu…TV-serier! #14

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #14”

Juliane och jag (1982)

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Fortsätt läsa ”Juliane och jag (1982)”

Saynoara AuGhibli #1

AuGhibli är till ända. Jag kan bara hoppas att ni tyckt det varit lika roligt att läsa som jag tyckte att det var att se och skriva. Kanske har jag till och med lyckats uppmuntra till ett par japanska Netflix-besök? För egen del blev resan så pass inspirerande att jag insåg att jag inte kunde leva utan TriArts BR-Miyazaki-box.

Fortsätt läsa ”Saynoara AuGhibli #1”

Hôhokekyo tonari no Yamada-kun (1999)

alt. titel: Mina grannar Yamadas, My Neighbours the Yamadas, My Neighbors the Yamadas

Familjen Yamada – mamma och pappa, farmor, storebror och lillasyster – är sannolikt som familjer är mest. Livet är en ständigt pågående resa på öppet hav där man kan stöta på både stormar och lugna vatten. Men håller man bara ihop som en familj samt tillämpar lika delar acceptans och förlåtelse brukar det mesta ordna upp sig.

Mina grannar Yamadas är Ghiblis första helt dataanimerade film, vilket kanske kan framstå som paradoxalt. Stilen är nämligen utpräglat enkel och skissartad, långt från Mononokes komplexitet (frågan är om inte Pixars kortfilm Bao från 2018 hämtat avsevärt med inspiration från Yamadas utseende). Ghiblis realism-regissör par preferance, Isao Takahata, ville förmedla känslan av en serie akvarellmålningar och det var tydligen lättare att göra på icke-traditionellt vis. Fortsätt läsa ”Hôhokekyo tonari no Yamada-kun (1999)”

Mimi wo sumaseba (1995)

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Fortsätt läsa ”Mimi wo sumaseba (1995)”

Umi ga kikoeru (1993)

alt. titel: Jag kan höra havet, Jeg kan høre havet, Ocean Waves, I Can Hear the Sea

Mer Ghibli-realism! Rikako kommer ny till Taku och Yutakas skola från Tokyo. Alla (särskilt killarna) är förstås fascinerade av storstadstjejen som både kan spela tennis och är bra i skolan. Men Rikako är inte så lätt att komma in på livet och har svårt att få kompisar. Yutaka har från allra första början fallit som en fura för henne men tyvärr (för grabbarnas vänskaps skull) visar Rikako större intresse för Taku.

Fortsätt läsa ”Umi ga kikoeru (1993)”

Omohide poro poro (1991)

alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday

Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.

Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Fortsätt läsa ”Omohide poro poro (1991)”

Majo no takkyûbin (1989)

alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice

Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.

Fortsätt läsa ”Majo no takkyûbin (1989)”

Tonari no Totoro (1988)

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Fortsätt läsa ”Tonari no Totoro (1988)”