Catch Me If You Can (2002)

Likt höst följer på sommar och hund på pinne följer film på läsning. Självklart blev jag sugen på en omtitt av Steven Spielbergs Catch Me If You Can efter läsningen av Frank Abagnale Jr:s självbiografi. Eller ja, det var ju lite si och så med den där biografiska biten och Jeff Nathansons manus har dragit historien ytterligare några snäpp i en lättsammare och mer oskyldig vinkel vad gäller de brott som faktiskt begicks.

Och visst kan man lita på att Steven Spielberg föredrar att lägga mer fokus på familjevinkeln än samvetslösa bedragare. Adaptionen blir minst lika mycket en historia om Frank Jr:s relation till sina bägge fadersfigurer – den biologiske fadern och FBI-agenten Carl Hanratty – som en historia om hans djärva lurendrejerier.

Därför är Franks egen bekännelse av hur hans första offer var hans egen far bortsopad, detsamma gäller existensen av hans tre syskon. Däremot lyfts (den nu ende) sonens lojalitet mot fadern när det uppstår äktenskapliga problem. Det är hela tiden fadern som Frank speglar sig i och vill få beröm från. När det inte är möjligt söker han istället någon slags relation med den andra manliga gestalten i sitt liv – FBI-agenten som bestämt sig för att sätta dit den fräcke check-bedragaren. Telefonsamtalen på julafton dem emellan är en fin touch som också gör tydligt att det finns vissa likheter mellan ynglingen och den ofrivillige fadersfiguren.

Samtidigt söker Frank Jr. efter en ny familj att efterlikna barndomsidyllen han upplevde med fadern och modern (som i verkligheten aldrig gifte om sig och skaffade barn med en ny man). Han tycker sig hitta den hos advokatfamiljen Strong och lyckas uppenbarligen lura till och med sig själv om att hans trolovade Brenda borde kunna svälja hans dubbla bedrägeri. Som hans presumtive svärfar påpekar: Frank är i grund och botten en romantiker, en drömmare.

Om man som filmtittare inte har funderat över det tidigare, blir det i det här skedet tydligt att om Spielberg och Nathansons berättelse ska funka måste man sluta tänka på den som en BOATS. Kan man det, och bara tänka på Catch Me If You Can som rent hittepå och en underhållande skröna, blir detta en av Spielbergs mer stabila produkter. Ingen film som man tappar andan inför men samtidigt av den där sorten som det är svårt att sluta titta på när den en gång börjat rulla.

Dess 60-talsvajb är sannolikt lika falsk som den är fläckfri och snygg. Så ska man någon gång uppmärksamma filmteamsroller som produktionsdesign (Jeannine Oppewall), art direction (Sarah Knowles), set decoration (Claudette Didul och Leslie Pope) samt kostymer (Mary Zophres), är det nu. Varenda flygplats som Frank besöker ser ut som bästa sortens Bondskurkslya medan Carl Hanrattys lårlånga trenchcoat och lilla hatt är höjden av tjänstemannatristess.

Och vem bättre att porträttera denna vanlige man och arbetsmyra, än Tom Hanks? Föga förvånande lika stabil som filmen. Samtidigt som en Leo DiCaprio anno 2002 är så kosmopolitiskt charmerande och psykologiskt graciös man rimligtvis kan önska. Möjligen skulle man kunna se Christopher Walken som ett något mer oväntat val för att spela Frank Sr. men hans labila attityd funkar förstås alldeles utmärkt för en man som är en kärleksfull fader men samtidigt lite väl förtjust i att ta genvägar i sin affärsverksamhet.

Och så till det ett score av John Williams som är ovanligt lågmält, ibland andas nästan lite thrillerstämning men samtidigt också en lekfullhet som matchar filmens innehåll perfekt. Stabilt, gediget, hantverkskunnigt i alla aspekter som tänkas kan med andra ord. Se Catch Me If You Can för allt detta, inte för dess påstådda ”sanning”(shalt).

2 reaktioner till “Catch Me If You Can (2002)”

  1. Tillbaka från östern så här blir det en bombmatta av kommentarer
    Jodå en av S.S mer uthärdliga filmer på senare tid fann den underhållande för stunden

  2. Välkommen tillbaka! Och stort tack för att du både läst och kommenterat igen — mycket uppskattat 🙂

    Skulle nästan säga att denna är Spielbergs sista riktigt bra film. Kanske med undantag för The Terminal? The Post är inte alls lika underhållande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: