Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Till en början skulle man alltså kunna tro att alla de där enerverande telefonmeddelande som Brandon får, är från de olika raggen som tror att de kan få till något mer permanent. Men den som försöker få kontakt är istället hans syster Sissy som till slut tröttnar på tystnaden och helt enkelt kraschlandar i Brandons kliniska liv. Vi förstår snart att syskonen delar en komplicerad uppväxt men att Sissy valt att hantera situationen genom att bli en suicidal skönande. Hon sparar en tydlig utväxt i sitt blonderade hår, klär sig i klatchigt färgad vintage och är på det hela taget relativt känslosam. Å andra sidan framstår en flaska Brooklyn Lager som känslosam jämfört med Brandon. Och då är det ändå ett trist hipsteröl som Brandon givetvis fyller kylen med. Behöver jag säga att den rena och minimalistiskt inredda lägenheten innehåller en vinylspelare?

Shame var min sista osedda film av Steve McQueen. Jag har tyckt ganska bra om allt annat regissören har gjort och hade därför vissa förväntningar. Dessutom blev ju filmen minst sagt en snackis när den kom, den förekommer på en massa tio-i-topp-listor från 2011 och har samlat på sig ett rejält knippe prisvinster och -nomineringar. Dock ingen Oscar, vilket sannolikt får skyllas på innehållet. No sex please, we’re Americans…

Kanske hade Shame funkat bättre om jag inte vetat ett dugg om den? I nuläget var den dock varken så intressant, fascinerande, fängslande, berörande eller gripande som jag kanske trodde att det skulle vara att under 100 minuter se Michael Fassbender försöka stänga av det faktum att han mår skit. För det är förstås uppenbart att han gör, på samma sätt som Carey Mulligan mår skit.

Sissy är som sagt den som på något sätt ändå försöker sträcka ut en hand efter sin bror. Han är dock inte det minsta intresserad av att försöka hela sin barndoms sår tillsammans med henne. Inte tillsammans med någon annan heller för den delen. Hans längsta förhållande varade i fyra månader, vilket han verkar se som en prestation. Han förstår inte poängen med giftermål och livslånga relationer. Han säger rent ut att han gillar att slicka tjejer eftersom han då har carte blanche att fokusera på deras kön och inget annat.

Så klart att det är en utelämnande roll för Michael Fassbender som, vad det verkar, får spendera minst halva speltiden i mer eller mindre avklätt tillstånd såväl fysiskt som psykiskt. Men för min del blev det alltså inte så engagerande att se honom hantera sin avstängda tomhet (trots att självaste Roger Ebert kallade filmen ”courageous and truthful”). Ibland är det något som bryter igenom för en kort sekund men han är snart tillbaka på ruta ett igen. Det är oklart om han ens är särskilt intresserad av att röra sig därifrån överhuvudtaget. Eller också har han kämpat så länge att han inte längre känner till något annat liv än det strikt inrutade och känslobefriade. I någon mening är filmen lika tom på känslor som Brandon själv. Det är väldigt mycket yta. Det man får ge McQueen är att han lika lite idylliserar sexmissbruk i Shame som han idylliserade hungerstrejkande i Hunger.

Utöver psykisk ohälsa, skulle jag också kunna tänka mig att Shame lite så där i förbifarten försöker säga något om manlighet eller möjligen relationer i största allmänhet. Med tanke på missbruket torde Brandon ha ett rejält kontorsrykte men det hindrar inte nya kvinnliga kollegor att ragga på honom. Hans blickar i tunnelbanan får gifta kvinnor att dra upp kappan över nylonklädda lår så långt anständigheten tillåter. I det avseendet finns det alltså en viss jämlikhet i viljan till sex.

Samtidigt får vi också träffa Brandons chef David vars status som gift och familjefader inte hindrar honom från att ragga vilt när de två är ute på krogen. När det visar sig att Brandons hårddisk på jobbet är fullt av både det ena och det andra släpper David raskt den heta potatisen genom att hänvisa till hackare eller någon klåfingrig praktikant, trots att det torde vara ganska uppenbart hur det hela hänger ihop (konversationen påminner starkt om klassikern ”always use the indefinite article a dildo, never your dildo”).

Nej, så här långt är Shame den klart sämsta McQueen-filmen för min del – då festhängde jag till och med hellre med honom i Lovers Rock under lite drygt en timme.