You are currently browsing the tag archive for the ‘Hustrumisshandel’ tag.

Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.

***

Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.

Klipp till ett sönderslaget ansikte. Det är Lena som vaknar upp på sjukhuset för att få ett par polaroidblixtar avbrända i synen. Bilderna ska hjälpa henne att komma ihåg hur det kan gå om hon får för sig att gå tillbaka till ”honom”. När ”han” nu kommit ut från fängelset som ”han” sannolikt dömts till på grund av det han gjorde mot Lena.

Klipp till Jonas Karlsson som med allvarsam uppsyn lyssnar på ett antal män som i tur och ordning berättar hur de trakasserat och misshandlat kvinnor i sin närhet.

Se där har vi pjäserna uppställda på spelplanen som är Den man älskar, regisserad av Åke Sandgren och med manus av danske Kim Fupz Aakeson. Och jag kan väl lika gärna med en gång avslöja att manusregissörens mellannamn är det intressantaste med Den man älskar.

Filmen är en av alla de som primärt verkar ha skapats för att förmedla ett Allvarligt och Viktigt ämne, i det här fallet alltså kvinnomisshandel. Jag gissar att man ska tolka triangeldramat mellan Alf (Lassgård), Lena (Sofia Ledarp) och Hannes (Karlsson) som ett slags kompilat av flera olika, men alla lika typiska, berättelser om män som slår och kvinnor som blir slagna.

Och det är klart att det är viktiga historier att sätta ljuset på och berätta, men det måste gå att göra bättre än så här. Skådisprestationerna tror jag är helt ok, även om jag har stora problem med att tro på Karlsson som en våldsam man. Men jag har egentligen ganska svårt att bedöma någon av dem eftersom delar av dialogen känns krystad och ”skriven”. Vem tittar egentligen sin bästa kompis i ögonen och med gravallvar i rösten säger ”Jag älskar dig”? Det här intrycket underlättas inte av att det ganska ofta spelas klagande klassisk musik i bakgrunden samt Lassgårds förebådande berättarröst (”Jag var lycklig den där dagen. Man tänker aldrig på det”). Allt är som synes oerhört ödesmättat, även när jag tror att det inte är meningen att det ska vara det.

Berättandet är också ganska ryckigt, där den fragmentariserade inledningen får mig att tro att det är ett högst medvetet grepp. Problemet med det är att det alldeles för lång tid innan jag fattar Lenas relation till de tre kvinnorna som surrar omkring i periferin, där en är bästa kompisen Mia medan de andra två är kuratorer (?) på en kvinnojour (?). Det är i alla fall den trion som både tar polaroidbilderna på Lenas sönderslagna ansikte och försöker övertyga henne om att det verkligen inte är någon bra idé att gå tillbaka till mannen som redan en gång förvandlat hennes ansikte till ett enda, svullet blåmärke.

Vilket för mig till nästa invändning mot Den man älskar. Filmen siktar i mina ögon mot att vara något mer psykologiskt djuplodande än ”bara” beskriva kvinnomisshandel. Den vill säga något om moraliska dilemman, förlåtelse och förändring. Men den gör inte detta tillräckligt bra för att få mig att förstå eller sympatisera med Lena när hon med darrande underläpp tycker så synd, så synd om sitt knytnävsbenägna ex. ”Han är helt ensam!” Jamen dåså… Trots att det får mig att känna mig som en dålig medmänniska gör bristen på förståelse att jag bara tycker att Lena är dum i huvudet.

Förutom den fallerade psykologin blir jag heller inte riktigt klar över om det är filmens mening att alla män ska framstå som ”djur” (enligt det famösa ROKS-citatet) eller om jag återigen ska dra slutsatsen att Lena är dum i huvudet som väljer dåliga män. Helt klart är i alla fall att hos både Lassgård och Karlsson ligger våldet bara ett irritationsmoment bort, inte sällan med hänvisningen att de ju bara blir så där vansinnigt arga för att de bryr sig om Lena (”Om han rör dig, dödar jag honom”).

Den man älskar ingick i i kommunens satsning ”En vecka fri från våld” och visades efter Peter Grönlunds Goliat. Det säger kanske sig självt att det var en kontrastering som inte gav Den man älskar några pluspoäng. Lika rå och naturlig som Goliat var, lika prettokrystad blev Den man älskar.

alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission

Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.

Läs hela inlägget här »

the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Läs hela inlägget här »

Som av en slump kom jag att läsa om (ja, egentligen lyssnade jag ju på dem) tre olika Stephen King-böcker där det inte bara skilde exakt nio år mellan den första och den andra samt mellan den andra och den tredje, utan som var och en också vardera innehöll (minst) tre män som på olika sätt misshandlar kvinnorna i sina liv. När porträtteringarna av Jack Torrance i The Shining, Tom Rogan i It och Norman Daniels i Rose Madder så tydligt ställdes mot varandra började jag fundera på om de inte också kunde ses som exempel på en utveckling som King genomgått som författare.

The Shining Läs hela inlägget här »

The WolfpackOm man någonsin skulle behöva tveka över det vansinniga i konceptet ”homeschooling” torde dokumentären The Wolfpack utgöra ett övertygande argument. Här har vi sju syskon som enligt vad filmen vill göra gällande under hela sin uppväxt sällan eller aldrig haft någon som helst kontakt med yttervärlden. Och det enda som gjort denna lilla minisekt möjlig är det faktum att de utbildats i hemmet av sin mamma. Det har hållit familjen intakt och skyddad från utomstående inblandning, nya idéer och andra farligheter.

Läs hela inlägget här »

Wind Through the KeyholeSista boken på 2013 års läslista som avslutades på rekordfart. Även den sista Stephen King-boken i mitt uppdateringsil, om det inte hade varit för att den produktive jäkeln till författare redan hunnit publicera ytterligare romaner. Nåvälan, bland annat Joyland och Doctor Sleep får vänta till en annan läslista.

Läs hela inlägget här »

Deux joursalt titel: Två dagar, en natt, Two Days, One Night

Sandra är på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit sjukskriven för depression. Eller snarare vill hon gärna komma tillbaka, frågan är om det finns något jobb att komma tillbaka till. Hennes arbetsgivare har svårt med ekonomin och kommit fram till att företaget inte både kan betala ut de anställdas bonusar och behålla Sandras plats i linjen.

Läs hela inlägget här »

BoyhoodGenom sin Before-serie om Jesse och Celine som möts i Wien och (spoilervarning!) sedan Paris för att (spoilervarning!) sluta som gifta har Richard Linklater redan etablerat att han är svag för det långsiktiga perspektivet. Med Boyhood toppar han nu emellertid den trilogin med vad som möjligen är den mest ultimata coming of age-filmen till dags dato.

Läs hela inlägget här »

I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.

Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson. Läs hela inlägget här »

Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.

I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Voice of the Night

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg