You are currently browsing the tag archive for the ‘Hustrumisshandel’ tag.

alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission

Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.

Även om beskedet kommer som en blixt från klar himmel för den unga kvinnan kan hon knappast hävda att förhållandet mellan henne och maken ligger på någon fantastisk nivå. Faktiskt inte ens acceptabel. Hon har flyttat till en egen lägenhet som hon delar med partnern (gissar jag) Masi men det är Yaser som betalar hennes hyra. Han är i sin tur en populär programledare på TV men har hotat sin hustru vid flera tillfällen efter flytten.

Nu följer en desperat kamp där Afrooz med alla till buds stående medel försöker få Yaser att ändra sitt beslut, helst innan cup-finalen är till ända.

Filmskaparen Soheil Beiraghi tycks i mina ögon haft mer patos och budskap i kappsäcken än filmiska hantverksskills när hon gjorde Araghe Sard. Alternativt har en högst medveten stil, vilken jag bara uppfattar som valhänt. Fotot har en DV-kamera-look och närmar sig ibland det dokumentära. Många scener pågår alldeles för länge när det egentligen inte händer något ytterligare. Det är också väl många åkningar som tycks bygga på en fast kamera monterad antingen på en motorhuv eller i baksätet på en bil. Alltså ett ganska statiskt och föga upphetsande perspektiv. Även skådespelarprestationerna lämnar från gång till annan en del övrigt att önska.

Därmed inte sagt att jag inte blir engagerad i historien eller känner för Afrooz fullkomligt bisarra situation. Jag förutsätter helt fräckt att Beiraghi inte hittat på en lag som gör det möjligt för en iransk äkta make att förbjuda sin hustru att resa utanför landets gränser utan att behöva ange någon som helst förklaring. Inte heller att det saknas grund till skilsmässa för paret om mannen säger ”nej”, trots att till och med domaren i målet försöker övertala honom att ge med sig.

Afrooz är en obekväm huvudperson – jag känner absolut sympati för hennes situation samtidigt som hon ibland beter sig anmärkningsvärt korkat och överilat. Då var det betydligt mer underhållande att bekanta sig med Afrooz diminutiva men bitskt intensiva advokatväninna Pantea. Tänk Edna Mode i slöja så kanske ni fattar grejen.

Afrooz får också lida för att hon är en modern kvinna i ett Iran där tränaren går klädd i ett sådant där klädesplagg som mesta av allt liknar ett svart tält. Vår huvudperson får bannor för sin aktivitet på sociala medier och skäll för att hon lägger ut filmer från tjejernas omklädningsrum. Det behöver väl knappast sägas att hennes youtubade önskemål om upprättelse och rättvisa, dessutom inspelat när hon inte var spiknykter, knappast uppskattas av exempelvis Irans futsalförbund. Vilka påstår sig göra allt de kunnat för att övertyga Yser om att Afrooz borde få resa. Men när han säger nej finns det inget de kan göra… Kanske det ändå vore enklast om hon bara var lite mer tillmötesgående mot sin man. Betedde sig som en god hustru ska göra. Och en god hustru tänker inte främst på sin egen idrottskarriär.

Det är alltid intressant att se filmer från länder som jag inte är särskilt bekant med. I fallet Araghe Sard var det bara synd att själva framförandet blev lite klumpigt.

the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Läs hela inlägget här »

Som av en slump kom jag att läsa om (ja, egentligen lyssnade jag ju på dem) tre olika Stephen King-böcker där det inte bara skilde exakt nio år mellan den första och den andra samt mellan den andra och den tredje, utan som var och en också vardera innehöll (minst) tre män som på olika sätt misshandlar kvinnorna i sina liv. När porträtteringarna av Jack Torrance i The Shining, Tom Rogan i It och Norman Daniels i Rose Madder så tydligt ställdes mot varandra började jag fundera på om de inte också kunde ses som exempel på en utveckling som King genomgått som författare.

The Shining Läs hela inlägget här »

The WolfpackOm man någonsin skulle behöva tveka över det vansinniga i konceptet ”homeschooling” torde dokumentären The Wolfpack utgöra ett övertygande argument. Här har vi sju syskon som enligt vad filmen vill göra gällande under hela sin uppväxt sällan eller aldrig haft någon som helst kontakt med yttervärlden. Och det enda som gjort denna lilla minisekt möjlig är det faktum att de utbildats i hemmet av sin mamma. Det har hållit familjen intakt och skyddad från utomstående inblandning, nya idéer och andra farligheter.

Läs hela inlägget här »

Wind Through the KeyholeSista boken på 2013 års läslista som avslutades på rekordfart. Även den sista Stephen King-boken i mitt uppdateringsil, om det inte hade varit för att den produktive jäkeln till författare redan hunnit publicera ytterligare romaner. Nåvälan, bland annat Joyland och Doctor Sleep får vänta till en annan läslista.

Läs hela inlägget här »

Deux joursalt titel: Två dagar, en natt, Two Days, One Night

Sandra är på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit sjukskriven för depression. Eller snarare vill hon gärna komma tillbaka, frågan är om det finns något jobb att komma tillbaka till. Hennes arbetsgivare har svårt med ekonomin och kommit fram till att företaget inte både kan betala ut de anställdas bonusar och behålla Sandras plats i linjen.

Läs hela inlägget här »

BoyhoodGenom sin Before-serie om Jesse och Celine som möts i Wien och (spoilervarning!) sedan Paris för att (spoilervarning!) sluta som gifta har Richard Linklater redan etablerat att han är svag för det långsiktiga perspektivet. Med Boyhood toppar han nu emellertid den trilogin med vad som möjligen är den mest ultimata coming of age-filmen till dags dato.

Läs hela inlägget här »

I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.

Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson. Läs hela inlägget här »

Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.

I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.

Läs hela inlägget här »

Nu för tiden är det väl ingen som höjer ögonbrynen åt att Sean Penn har klivit in i de seriösas pantheon med roller som Harvey Milk och filmer som The Pledge. Men 1991 torde hans regidebut The Indian Runner ha orsakat en viss uppståndelse, blott två år efter skilsmässan från Madonna och fyra år efter paparazzo-misshandeln. The Indian Runner är nämligen ett finstämt drama om två bröder, låsta i en omöjlig känslomässig halvnelson.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg