X8: Roslund & Hellström (2004-2018)

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

Uppenbarligen var det en säljande ambition eftersom jag, i likhet med många andra, fastnade för just den här blandningen mellan fakta och fiktion när jag läste min första duo-bok (tror det var Box 21). Det som i alla fall då stack ut med en Roslund & Hellström-deckare var att själva lösandet av brottsfallen alltid fick stå tillbaka för beskrivningar av samhällsfenomen och mänskliga relationer.

Allra tydligast blir det kanske i debuten Odjuret där polisen inte har någon som helst påverkan på utgången av mördarjakten och historien i minst lika hög utsträckning utspelas på fängelset som nu saknar en fånge. En historia som uppenbart är skriven för att utforska etiska dilemman och en problematisk rättsapparat samt beskriva fängelselivet som ett samhälle i samhället, där det finns helt andra rättesnören att hålla sig till.

När man läser romanerna så här i ett sträck blir det tydligt hur alla böckerna är skrivna mot bakgrund av ett visst tema eller frågeställning som författarna velat exponera eller vrida och vända på. I Odjuret handlar det i grund och botten om hämnd och pedofili. Hur hanterar samhället personer som i någon mening kan sägas vara ”obotliga” när det kommer till deras brottsliga handlande? Box 21 tar upp trafficking medan författarna återkommer till hämndtemat när de gör en liten avstickare till USA i Edward Finnigans upprättelse. Sedan rullar det på, med infiltratörsverksamhet, hemlöshet, droghandel och en förlorad ungdomsgeneration i Stockholms förorter.

Förövare finns det gott om i alla böckerna, det skjuts och dödas folk både till höger och vänster. Men de riktiga skurkrollerna reserveras oftast för myndighetspersoner – höga polisbyråkrater, fängelsechefer, UD-tjänstemän och justitieministrar. De framställs inte sällan som antingen direkt fega eller i bästa fall flata. Personer som antingen inte vill eller inte vågar agera och som därmed fullt medvetet låter enskilda individer gå under. Som alltid lyckas vända kappan efter vinden och skydda sig själva med argumentet att de gör det de gör för det allmännas bästa.

Det är är alltså knappast några hejsan-hoppsan-böcker men det gör ju inte så mycket, så länge innehållet är intressant och engagerande. Med den saken är det dock lite sisådär och sträckläsningen förtydligar något jag innan kanske bara hade på känn. Riktigt engagerad blir jag själv nämligen bara i Odjuret, Box 21 och Två soldater. Sedan ska jag inte sticka under stol med att särskilt Tre sekunder bjuder på andlös och välskriven spänning samt att kommissarie Ewert Grens är en genuint sällsam fågel i det svenska deckarhabitatet.

Även om den sällsamheten främst gäller inledningsvis. Jag får intrycket av att deckarduon till en början upptäckte sin kommissarie i ungefär samma takt som vi läsare, blev lika överraskade som vi över hans stundtals märkliga beteende och hantering av sin stora livssorg. Men i de senare böckerna är det som om något stelnar med Ewert Grens och beskrivningen av hur hans hjärta växer ett par storlekar av att stå och göra pannkakor med två pladdrande småpojkar bredvid sig känns oerhört stereotyp.

Något annat som tyvärr också stelnar ju längre serien pågår är språket. I de första böckerna tycker jag att det är det, jämsides med innehållet, som gör att de sticker ut. Men i likhet med upptäckarglädjen ersätts det efter ett tag med ett fungerande koncept och det är tyvärr ett koncept som kan bli lite tradigt i längden.

Kanske är det det koncept-lika som i slutänden innebär det stora fallet? För i samma stund som författarna plockar upp Piet Hoffman igen, i syfte att skicka ut honom på ännu farligare uppdrag utanför Sverige, skiljer sig inte de två avslutande böckerna – Tre minuter och Tre timmar – från många andra, förvisso välskrivna och välresearchade, infiltratörsthillers. Jag kan förstå viljan att berätta om lika angelägna problem som förortskriminalitet, vilka dessutom grasserar på en global nivå, men en deckarserie förankrad i kommissarie Ewert Grens är inte rätt ställe att göra det på.

Det blir en annan läsupplevelse att dra igenom alla romanerna på en och samma gång och jag känner mig därför benägen att dra ned på betygen som jag tidigare gett till Tre sekunder och Två soldater. Som helhet måste dock sägas att Roslund & Hellströms produktion är stark och att mina invändningar främst kommer sig av att de börjar på en så hög nivå. Emellertid tycker jag nog att man med gott samvete kan göra halt efter Två soldater rent seriemässigt och istället ta sig an Tre minuter och Tre timmar som fristående thrillers, vilka håller en acceptabel flygresenivå.

Odjuret (2004)

Box 21 (2005)

Edward Finnigans upprättelse (2006)

Flickan under gatan (2007)

Tre sekunder (2009)

Två soldater (2012)

Tre minuter (2016)

Tre timmar (2018, enskild författare Anders Roslund)