alt. titel: John Wick 4
-Caine…
-John.
-They gave you my name…
-Yes.
-I’m sorry.
-Me too.
Ovanstående är den glimrande vältalighet som den fjärde installationen av John Wick-sagan bjussar på. Replikerna är generellt antingen korthuggna på gränsen till mutism eller snömos med Sun Tzu-vibbar av typen ”He who clings to life will die. But he who clings to death will live”.
Å andra sidan… Har man nu varit med på resan genom de första tre delarna torde det knappast vara vare sig vältalighet eller karaktärsutveckling man är ute efter om man kan tänka sig att bänka sig framför John Wick: Chapter 4. Inte minst eftersom det knappast gjorts någon hemlighet av att filmen tillhandahåller tre timmars maxat ultravåld.
I sin önskan att förgöra High Table – lönnmördarvärldens styrande organ – sparkar, slår, hugger, skjuter och nunchakar sig John Wick den här gången genom ett Osaka-hotell, en Berlin-klubb samt en halvmil Parisgator. I hälarna har han organisationens senaste blodhund, Markis Vincent de Gramont, vilken föresatt sig att utplåna ”the idea of John Wick”. Till sin hjälp har markisen kallat in John Wicks gamle vän Caine.
I linje med filmerna nummer två och tre fortsätter fyran att utveckla mytologin runt den världsomspännande lönnmördarorganisationen. Ett etablissemang så styrt av ritualer, hedersord och blodseder att det närmast framstår som magiskt. Ett intryck som inte heller förtas i kapitel fyra, där vi närmast iakttar en slags parallellvärld.
Varken polis eller civila verkar bry sig det minsta om att kanske ett hundratal människor drabbar samman med skjutvapen och knytnävar mitt i Paris. New York Continentals sista timme markeras med hjälp av ett elaborerat timglas, stort som en minibar-kyl. Det faktum att High Table utgörs av olika familjer (vilka ligger mer eller mindre i luven på varandra, endast hejdade av det strikta reglementet) påminner en hel del om exempelvis Game of Thrones eller The Warriors. Och när John Wick väljer att åkalla fenomenet ”a High Table duel” framställs det i princip lika bindande som en besvärjelse eller trollformel.
Tyvärr måste sägas att det som håller ångan uppe i de tre timmarna inte främst är John Wick själv, alltså Keanu Reeves. Han är fortfarande parodiskt stel i leveransen av sina fåordiga repliker samtidigt som han antar än mer av en superhjälteaura. Kevlarkostym i all ära, men åtminstone halvvägs genom Parisgatorna borde han inte ha ett helt ben i kroppen. Och med tanke på hur fruktansvärt många människor han tar livet av i närstrid borde åtminstone ett eller annat slumpmässigt skott ha träffat vid det här laget.
Istället kan vi vända blicken mot andra namn på rollistan. Som den illistige markisen ser vi vår egen Bill Skarsgård, utrustad med den ena sammetsbrämade kreationen mer extravagant än den andra. Han utstrålar en klar vibb av bortskämd snorunge och har inte särskilt mycket att bita i rent manusmässigt. Å andra sidan är han hela tiden placerad i miljöer och filmad ur en vinkel som får allt att synas ha en takhöjd på sisådär fem-tio meter. Även detta understryker den mytologiskt magiska stämningen i filmen.
Shamier Anderson fyller rollen som den anonyme spåraren Nobody. Hans främsta fördel är att han åtföljs av ännu en attack-malinois (egentligen tre tikar och två hannar som fick jobba tillsammans) som utan tvekan är det coolaste som gått på fyra tassar. Enda gången det blev det minsta spännande var när jycken var i fara.
Den ende som kan tävla med en attack-malinois i coolhet skulle möjligen vara Donnie Yen i rollen som Caine. Särskilt när han ställs mot Reeves går det inte annat än att bli förundrad och imponerad av hans nästan sorglösa grace när det kommer till fajting. Det går så lätt och ledigt, det är så elegant. I jämförelse framstår Reeves snarast som en stapplande björn, en alldeles för tung stridshammare mot en värja.
John Wick 4 innehåller exakt det jag förväntade mig – en enda lång orgie i välkoreograferat ultravåld, filmat i spektakulära miljöer på ett sätt som gör att det ser råcoolt ut. Det jag inte hade förväntat mig var att filmen faktiskt lyckades vara förhållandevis underhållande i alla sina 170 minutrar. Missförstå mig rätt. Det hade utan tvekan gått att skära både här och där. Inte minst mot slutet började jag känna en viss övermättnad i förhållande till ultravåldet och ju längre filmen pågår, desto svårare blir det att svälja superhjälte-orimligheterna. Men jag ville i alla fall inte gå hem och lägga mig efter en timmes speltid.
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen 
Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.
Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (
Rörliga bilder och tryckta ord 