Mrs. Henderson Presents (2005)

Laura Henderson har nyss slängt en näve jord på maken Roberts kista, men är redan less på änkeståndet. Vad ska hon nu hitta på?! Väninnan Lady Margot Conway är mer van i rollen och menar på att när man är så snuskigt rik som Laura, är det bara fantasin som sätter gränser. Välgörenhet eller älskare, bara att välja och vraka.

Men Laura Henderson är inte en kvinna som generellt gör det världen förväntar sig av henne och hon hittar en helt egen excentricitet att slösa sina pengar på: en teater. Eftersom hon inte kan ett smack om branschen anställer hon den burduse Vivian Van Damm som teaterdirektör. Men trots Van Damms erfarenhet går det inte så bra för Windmill Theatre innan Laura får en snilleblixt: varför inte göra som fransmännen och bjuda publiken på lite naket?

Anno 1937 är det inte helt enkelt att importera Moulin Rouge-konceptet till den brittiska striktheten. Då skadar det förstås inte att Laura Henderson är ”Tommy” med Lord Chamberlin, mannen som har makt att bestämma vilka pjäser som får spelas. Så länge töserna står blickstill kan det hela räknas som tablåer och därmed anses som “konst”. Voilà, finkultur istället för fulunderhållning.

Regissören Stephen Frears har under de senaste åren visat sig ha en rejäl faiblesse för verkliga historier om med eller mindre paranta äldre damer. Mrs. Henderson Presents synes vara den första i ledet som sedan dess fyllts på med The Queen, Philomena, Florence Foster Jenkins och Victoria & Abdul. Med tanke på rollerna är det knappast uppseendeväckande att han också siktat in sig på skådisar som Helen Mirren, Meryl Streep och, icke minst, Judi Dench.

Här är det Judi som tillsammans med Bob Hoskins teaterdirektör får sparra en smula innan de kommer till en gruffig “men vi vet ju att vi gillar varandra egentligen”-överenskommelse. Det hela är charmigt och Dench är som vanligt både härligt bestämd och frisinnad. Samtidigt går det inte att undkomma känslan av att jag kanske sett henne i lite för många sådana roller. Jag tror att även storyn hjälper till att göra hennes Laura Henderson en smula platt, enär 1937 snart övergår i 1939 och andra världskriget. Det blir mer fokus på vad som händer med teatern i krigstider än dess ägares eventuella psykologiska resa. Windmill tycks främst ha varit känd för dels sina ”Windmill girls”, dels det faktum att man vägrade stänga teatern, till och med under London-blitzen.

Scenen där Dench Henderson ska demonstrera att hon förstår livsvillkoren även för de som inte är snuskigt rika änkor i 70-årsåldern, blir i det perspektivet kanske än mer olycklig eftersom den i princip mynnar ut i ett brandtal om att det är en mänsklig (manlig) rättighet att åtminstone ha sett ett naket fruntimmer innan man drar ut i krig. I samma anda är stämningen på teatern familjär och mysig där ingen av tjejerna brottas med moraliska tveksamheter över att slänga av sig paltorna på scen. Den som befinner sig i blickfånget i det avseendet är framförallt Kelly Reillys Maureen, vilken framstår som lika charmig men platt som Laura Henderson.

Av Frears ”tant-filmer” upplever jag att Mrs. Henderson Presents är den som hamnat mest i skymundan och det finns fog för det. Själva hantverket är solitt och det är en habil kostymfilm men som helhet allt för menlös. Ska man se Judi Dench jobba tillsammans med Stephen Frears skulle jag hellre rekommendera Philomena.

Marguerite (2015)

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

Fortsätt läsa ”Marguerite (2015)”

Marvin’s Room (1996)

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

Fortsätt läsa ”Marvin’s Room (1996)”

Victoria & Abdul (2017)

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

Fortsätt läsa ”Victoria & Abdul (2017)”