You are currently browsing the tag archive for the ‘Kärlek mot alla odds’ tag.

Romantik har ingen större plats i Natalies liv. Ingen plats alls, faktiskt. Inte efter att hennes mamma med emfas påpekat för sin dotter att kvinnor som hon och Natalie knappast har chans på Ödet och Kärleken. Livet för sådana som Natalie är inte som i alla de där romantiska komedierna som den lilla flickan (fram tills dess) älskade att titta på. Så Natalie bestämde sig att inte bara sluta vänta på en räddande riddare på en vit springare utan att sluta vänta på någon överhuvudtaget.

Det innebär att Natalie som vuxen känner sig närmast personligen förolämpad av alla lögner som de romantiska komedierna fortsätter att spy ur sig. Hon vet vad livet går ut på. Hårt arbete och en chans för vem som än finner det lämpligt att trampa på henne. Men efter att ha råkat ut för av de romantiska komediernas mest pålitliga gamechanger – ett slag i huvudet – vaknar Natalie plötsligt upp till ett annat liv.

Här är läkarna hunkiga och flörtar skamlöst med sina patienter. Natalie har plötsligt långa, vackra ögonfransar och perfekt hår. New York-måsarna flyger i hjärtformationer, gatorna flödar över av pittoreska cupcakebagerier och alla svordomar överröstas för att inte korrumpera den barntillåtna stämningen. Efter en stunds inledande förvirring går det upp för Natalie vad som hänt – hennes liv har förvandlats till handlingen i en romantisk komedi.

Det östes så pass många lovord över Rebel Wilson och Isn’t It Romantic? att även jag jag blev tvungen att ta mig en titt. Och visst är filmen ett charmigt litet spektakel. Både manus och de huvudsakliga skådespelarna lyckas bra med balansgången mellan att vara sina stereotyper och samtidigt driva med dem.

Inom filmens ramar är Rebel Wilson en befriande vanlig och normal huvudperson som för all del får vara bitsk men ändå är långt ifrån den närmast bisarra personlighet som hon ibland blir sittande med (och i och för sig gör mycket bra). Hon känns också…dare I say it?…modern i reaktionen på sin mammas desillusionerande förmaningar. Hade Isn’t It Romantic? gjorts för tio eller tjugo år sedan hade Natalie som vuxen sannolikt varit någon som fortfarande hetstittade på romantiska komedier men genuint sörjt att det livet inte var för henne. Nu framställs det istället som att hon faktiskt gjort ett aktivt val att inte springa efter den omöjliga livsdrömmen.

Wilson återförenas här med Adam DeVine från Pitch Perfect och han skapar återigen en bra ”vanlig” kille med sin Josh. Överraskningen för min del torde vara att Liam Hemsworth får visa att han nästan har en lika bra komisk ådra som brorsan Chris i form av den hunkige (men i slutänden givetvis svekfulle) Blake.

Manusförfattarna är för mig helt okända Erin Cardillo, Dana Fox och Katie Silberman men de har som sagt skapat en underhållande drift med en lika utskälld som populär genre. Manuset har i sin tur förvaltats väl av regissören Todd Strauss-Schulson som hittills blivit mest känd för slasherkomedin The Final Girls.

Isn’t It Romantic? är en film som lyckas hyfsat med att både äta romcom-kakan och ha den kvar, både vara en komedi med ett romantiskt innehåll och driva med alla de klichéer som vidhäftar romantiska komedier.

Annonser

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Tänk följande upplägg:

En äldre man och hans två söner åker på semester. Alla tre straighta. Alla tre förhållandevis välbärgade. Alla tre födda, uppväxta och boendes i ett förhållandevis välbärgat nordeuropeiskt land. En av sönerna erbjuder en jämnårig kvinna som arbetar på semesterorten pengar för att ha en dejt med den äldre fadern så att denne ska känna sig uppskattad av det motsatta könet. När hon tackar nej erbjuder sonen henne ännu mer pengar. Dejten genomförs. I ett senare skede fäller fadern repliken ”Ahh, de här sydländska kvinnorna är ju så frimodiga!”

Hur fräscht känns det på en skala? Oavsett budget, produktionsvärde och nivå på eventuell övrig humor, skulle en sådan film ens vara möjlig på dagens biorepertoar?

Men i All Inclusive blir upplägget helt plötsligt blir fullt acceptabelt bara för att filmen väljer att byta ut männen mot en äldre kvinna och hennes döttrar. Som köper en yngre, kroatisk, man.

Nej, kära Karin Fahlén (regi) och Daniel Karlsson (manus), tillåt mig meddela att konceptet inte alls blir vare sig fräschare eller roligare bara för att ni försöker blanda bort genuskorten.

 

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Läs hela inlägget här »

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong

Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found
Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser