Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

West Side Story (2021)

Det räcker med en blick tvärs över den dansanta gympasalen för att Maria och Tony ska vara hjälplöst förälskade i varandra. Kärleken de upplever är så musikalperfekt att de inledningsvis inte ens behöver utbyta ett ord för att veta vad den andre känner, det räcker med en tyst dans. Mindre än 24 timmar senare försäkrar de att de ”alltid” kommer att älska varandra och genomför vad som i allt väsentligt är en prästlös bröllopsceremoni.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Demon From the Dark (2010)

Omslaget till Demon From the Dark pryds inte av en långsvansad demon. Hell, inte ens en en kamelridande sådan. Däremot ett svartvitt foto på en ytterst välskulpterad manlig torso i trekvartsvinkel. Trots det tog det mig ett antal sidor innan jag fattade att boken i min hand tillhörde den omåttligt populära subgenren ”paranormal romance”. Hade jag fått tag på någon annan av Kresley Coles böcker i serien The Immortals After Dark hade jag kanske inte behövt bli lika överraskad eftersom de bär titlar i stil med A Hunger Like No Other, Dark Needs at Night’s Edge och Dark Desires After Dusk. Klart mindre neutrala i förhållande till sitt innehåll alltså.

Musikalvecka: Burlesque (2010)

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Musikalvecka: Moon Over Miami (1941)

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

And Then We Danced (2019)

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Ett, tu…TV-serier! #5

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

The Shape of Water (2017)

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.