You are currently browsing the tag archive for the ‘Period piece’ tag.

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Trots att Janes bästa vän Helen snart avlider tack vare sina svaga lungor blir Jane kvar tio år vid Lowood. Men så snart hon kan söker hon sig därifrån och hamnar då på Thornfield Hall som guvernant till lilla Adele. Och vid Thornfield finns också husets herre, den vresige Mr. Rochester. Jane har inga problem att se bortom den där vresigheten och upptäcka en man väl värd att älskas.

Tja, vi vet väl alla vid det här laget vad som händer sedan? Frieri, avbrutet bröllop, galen fru, flykt, ytterligare ett frieri och sedan ljuv samstämmighet mellan Jane och Mr. Rochester när han är tillbörligen kväst och den galna Bertha på tryggt avstånd i graven.

I denna TV-version blir jag återigen påmind om hur vansinnigt ofta folk far fram och tillbaka med häst och vagn i den här typen av kostymdramer. Är det bara så att man tänker mer på det för att den skiljer sig från “vanligt” bilåkande eller är det ett berättargrepp som används i högre utsträckning i periodfilmer? Oklart, kan man önska sig en avhandling om ämnet?

Alltnog, även i detta fall står det ett respektabelt team bakom produktionen. Regissören Delbert Mann hade redan 1955 vunnit en Oscar för filmen Marty och musiken är faktiskt skriven av ingen mindre än John Williams som först 1974 började sitt långvariga samarbete med Steven Spielberg i och med The Sugarland Express.

Dagens huvudpersoner porträtteras av veteranen George C. Scott och den något mer okända Susannah York. De skulle dock komma att (nästan) mötas igen 14 år senare i A Christmas Carol där Scott spelade Ebeneezer Scrooge och York Mrs. Cratchit.

Till en början blir det knepigt, utseendemässigt känns det som om Scott snarare borde vara Yorks far än hennes kärleksintresse. En åldersskillnad som i och för sig är mer i linje med någon slags 1800-tals-realism (för att inte tala om att Charlotte matchade Mr. Rochesters dryga 40 år med Janes 19) men som inte gör mycket för att skapa en gnista mellan Jane och Mr. Rochester. Såvida man nu inte känner gnistor från incest-vibbar. En snabb koll avslöjar att det faktiskt “bara” skiljer 12 år dem emellan (vilket med särskilt 1800-tals mått mätt får anses som föga remarkabelt) men skadan är redan skedd.

Kanske kan det också vara så att ingen av dem är särskilt investerad i att vara den andres allt uppslukande älskade? Allt eftersom filmen framskrider blir det nämligen allt tydligare att här har vi en ensamble som inte agerar mot varandra så mycket som de läser sina repliker rakt upp och ned. Mr. Rochesters lilla monolog inför sin galna hustru är egentligen ganska fin men ger noll återklang hos mig tack vare Scotts förhållandevis nollställda leverans. Och då hjälps det inte att han sedan i ett ögonblick av ruelse med all lungkraft han kan åstadkomma skriker förtvivlat efter “Janeaaaaa”, när hon redan lämnat Thornfield Hall.

Utöver att vara en fullt funktionsduglig adaption och kostymdrama vet jag tyvärr inte om jag tar med mig så mycket mer från just den här versionen av Charlotte Brontës roman än ett tydligt fokus på scenen där Jane avböjer det generösa erbjudandet att leva som Mr. Rochesters älskarinna så länge hans fru fortfarande är i livet. En påverkan från det sena 60-talets women’s lib-rörelse, kanske?

För ungefär en månad sedan fick jag draghjälp från bloggkollegan Jojjenito att stifta lite närmare bekantskap med klassiska kostymdramer och systrarna Brontë: Charlotte, Emily och Anne. För egen del blev det ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med böckerna som var filmernas upphov, särskilt då superkändisarna Jane Eyre och Wuthering Heights.

Läs hela inlägget här »

the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Läs hela inlägget här »

jane-eyre-2011Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.

Läs hela inlägget här »

wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Läs hela inlägget här »

Ni vet det där suget man kan få efter en riktigt hederlig kostymfilm, helst baserad på någon av litteraturhistoriens stora klassiker? Nå, jag vet i alla fall att jag har en partner in crime i bloggkollegan Jojjenito.

I dagarna tre slår vi därför på stort och firar med en veritabel Brontë-bonanza! Systrarna Brontë består ju av de välkända Emily och Charlotte samt den lite mer undanskymda Anne. Vi plockar upp varsin filmadaption av de två förras mest kända verk: Wuthering Heights och Jane Eyre samt en kortserie baserad på den senares The Tenant of Wildfell Hall.

Vi kan lova två rätt olika filmer trots att de kom samma år, 2011. Den klurige bloggläsaren kan därmed säkert gissa sig till vilka av de otaliga adaptionerna som finns som vi valt att titta på. BBC-serien är av lite äldre snitt, men behöver inte vara sämre för det. Visst brinner du av nyfikenhet att ta reda på om det är så?! Visst hänger du med?! Hiva upp krinolinerna gott folk, för imorgon kör vi!

bronte-pic

en_kongelig_affaerealt. titel: A Royal Affair

Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.

Läs hela inlägget här »

love-friendship1”A Vernon never goes hungry”. Grejen är bara den att Lady Susan Vernon, efter att makens död lämnat henne utan försörjning, siktar lite högre än att bara kunna överleva dagen. Givetvis vill hon kunna snärja en man för egen del men i nuläget verkar hon rätt nöjd över att samla på sig ett knippe älskare och överlämna själva giftasdelen till sin dotter Fredericia. Som exempelvis Sir James Martin, en veritabel fåntratt men en förmögen fåntratt. Varför skulle det vara fel för Fredericia att gifta sig med Sir James på grund av hans förmögenhet om det nu är det enda som talar för honom?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg