You are currently browsing the tag archive for the ‘Period piece’ tag.

Emma Woodhouse – handsome, clever and rich. Är det månne just det där sista som gjort henne till Janes Austens mest älskade hjältinnor? För även om vi kan beundra den moraliska ryggraden hos Elizabeth Bennet eller Elinor Dashwood finns det en obönhörlig lockelse att se hur the rich and famous lever. Emma är ensam härskarinna på Hartfield och står i begrepp att ärva hela alltet när hennes hypokondriske far väl trillar av pinn (”She’s got huge…tracts of land”).

Likt många andra traditionella Austen-adaptioner vältrar sig 2020 års Emma i bolster på bolster av påkostade miljöer (bland annat Chavenage House i Gloucestershire, byggt på 1500-talet) samt minst lika påkostade kostymer (som lånat anakronistiska drag från The Handmaid’s Tale) och scenerier. Byaffären Ford’s torde snarare platsa i Hogsmeade än i ett realistiskt 1800-tal. Bara att skramla ihop alla de skinande vagnarna (öppna på sommaren, täckta på vintern) bör ha varit en utmaning.

Behöver jag dra historien? Som egentligen inte är mycket till historia – Emma Woodhouse försöker gifta bort sin vän Harriet Smith med en lämplig ung man och i den lilla byn Highbury finns det inte sådär värst många kandidater att välja mellan. Vi får följa Emma, Harriet och främst männen runt omkring dem under ungefär ett år samtidigt som bylivet utspelas som en fond i bakgrunden av det hela.

Först som sist är det väl lika bra att bekänna färg: denna Emma är en helt ok klassikeradaption och kostymfilm men inget att skriva hem till moster Agda om. Vad jag kan se är debutregissören Autumn de Wilde främst van vid fotografering och musikvideos och hon gör ett respektabelt jobb. Men särskilt upphetsande blir det aldrig.

Majoriteten av rollerna innehåller nya fejs för min del, med undantag för Anya Taylor-Joy som Emma, och det är ju aldrig fel. Bill Nighy har cashat i på vad som torde vara hans karriärs otvetydigt enklaste lönecheck någonsin genom att stå och sitta där han blir tillsagd. Tyvärr är majoriteten av övriga ensemblen ganska opersonlig och tråkig, om än inte direkt stel. Som vanligt i sådana här sammanhang är det de komiska rollerna som plockar flest poäng. I Emmas fall bestående av Josh O’Connor som den lismande mr. Elton och Miranda Hart som den pladdrande ms. Bates.

Ett par saker är ändå värda att uppmärksamma i denna Austen-version, på gott och ont. Austens vanligtvis obefintliga klassperspektiv accentueras genom en kader av tjänstefolk, vilka alltid befinner sig i bakgrunden men som trots det hela tiden pockar på uppmärksamheten. Ljussättningen känns trovärdig med mycket stearinljus och brasor. Och musiksättningen (från brittiska kompositörerna Isobel Waller-Bridge och David Schweitzer) känns lite eljest med en hel del samtida sång.

Vad som däremot är till filmens direkta nackdel är det faktum att dess huvudperson knappast framstår som en särskilt sympatisk typ. Grejen med Austens Emma är att författaren får sina läsare att älska henne, trots alla hennes fel och brister. Men den herrskapsfröken som med eftertänksamt högdragen min tvingar ut två tjänare i arla morgonstund för att de ska hjälpa henne med något så trivialt som en blombukett förtjänar inte filmtittarens uppskattning. Här vet jag inte om jag ska skylla på regi, manus eller Taylor-Joys prestation. Lika bra att ta det säkra före det osäkra och skylla på alla tre?

Nu måste jag erkänna att jag är oerhört nyfiken på att se hur 1996 års Emma, med ingen annan än Gwyneth i huvudrollen, står sig gentemot sin modernare kollega. Min minnesbild är en oändligt mycket charmigare film, men där har jag ju misstagit mig flera gånger tidigare.

Bonus: Emma (1996)
Jag har redan skrivit om Emma, men det var ju några år sedan. Dags för omtitt, alltså. Och möjligen är det nu nostalgin som talar men jag tycker fortfarande att denna version är avsevärt charmigare och mer underhållande än 2020-upplagan. Gwyneth Paltrow får vara en mer tilltalande hjältinna än Taylor-Joy (besvärande sentida Goop-bagage till trots). Den känns mindre styltig, vilket bland annat märks på kostymerna, där 2020 satsat på betydligt flådigare klädtrasor. Dialogen flyter naturligare medan de nya skådisarna synes mer bundna vid sitt manus. En stor fördel är förstås också att Toni Collette som Harriet Smith redan här visar att hon är en duktig skådespelare. I mina ögon bättre än 2020 års Mia Goth.

Däremot vete tusan om den är värd nästan högsta betyg, så även om omtitten bekräftade min känsla av en trevlig film blev ändå resultatet ett halvt hack ned på betygsstegen.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream

Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lady M

Att kvinnor, särskilt högvälborna sådana, var mannens egendom på 1800-talet lär knappast komma som någon överraskning. Men ibland dyker det upp filmer som, trots temats alldaglighet, får en att sitta lite rakare i soffan. En sådan film är Lady Macbeth.

Läs hela inlägget här »

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Läs hela inlägget här »

Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Läs hela inlägget här »

I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.

***

alt. titel: My Life as a Dog

Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.

Läs hela inlägget här »

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg