You are currently browsing the tag archive for the ‘Period piece’ tag.

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

En av de som kysser fötterna är en muslimsk indier vid namn Abdul Karim och den vars fötter blir kyssta är den engelska drottningen Victoria. Året är 1887, Abdul är 24 och Victoria 68 år gammal.

Ska man tro Stephen Frears senaste utflykt i tant-land är Victoria vid det här laget både sjuklig, överviktig och allmänt trött på livet som regent. Hon somnar vid de fina middagarna, har svårt med kroppsfunktionerna och känner sig oändligt ensam. Ingen av hennes nio barn är till någon tröst på ålderns höst. Snarare ses näste man till rakning i regentlängden, sonen Albert ”Bertie” Edward, som en ”complete shame”.

I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Victoria fäster sig vid vad som än kan uppfattas som en frisk fläkt i de unkna palatskorridorerna. I det här fallet en ung indier som kan berätta saker om den subkontinent som hon, trots sin kejsarinne-status, aldrig reflekterat över förut. Hur kan hon försvara sin kejsarinnetitel om hon aldrig skådat Taj Mahal, aldrig smakat en mango?

Så då är det kanske inte så konstigt att hennes syn på Indien också i hög utsträckning kommer att färgas av det Indien som Abdul Karim känner sig hemma i? Han lär henne urdu snarare än hindi, koranen snarare än Upanishaderna eller Bhagavad Gita och förtiger det faktum att en fatwa utfärdades mot de brittiska styrkorna under det indiska upproret i slutet av 1850-talet.

Konkurrensen om drottningens gunst var i vanliga fall knivskarp och inställningen till Abdul Karims snabba statusuppgradering blev inte mer välvillig inför det faktum att han var icke-britt och icke-vit.

Ganska snart kommer det referenser till Abdul Karim som ”the brown John Brown” och jag undrar om de legat lika långt fram på rollfigurernas tunga utan John Maddens film från 1997, Mrs. Brown. Nu blir Frears Victoria & Abdul nästan en slags uppföljare till den tidigare odd couple-filmen, inte minst tack vare att Judi Dench spelar drottning Victoria i bägge produktionerna och att ungefär 20 år skiljer berättelserna åt, både i film och i verkligheten (Victoria introducerades till John Brown på 1860-talet). Det är ett sammanträffande som är så elegant att man nästan undrar om Frears har gått och hållit på den här filmidén ett par år bara för att få till det rent årtalsmässigt.

Judi Dench är som alltid magnifik i sin pondus. Men jag kan inte låta bli att tycka att Victoria & Abdul som helhet brister i jämförelse med såväl Dench tidigare Victoria-prestation i Mrs. Brown, som Frears tidigare drottningtolkning från Helen Mirren i The Queen. Här känns det som om manus siktat på lättköpta poänger och komiska ögonblick istället för rollprestationer och djup.

Frears visar, som i sina tidigare filmer The Queen, Philomena och Florence Foster Jenkins, en stor medkänsla och ömhet inför sina åldrande damer. Men här blir det mer problematiskt eftersom Victoria också blir en representant för inte bara Storbritannien utan hela västvärlden i förhållande till både Islam och den Indiska subkontinenten.

Är det ok att hon okritiskt sväljer Karims bild av Indien hook, line and sinker bara för att han utgör en frisk fläkt i hennes trista drottningvardag med statsbesök och afternoon tea med 30 000 skolbarn? Är det ok att vi inte får se något som helst mothugg från den anglikanska kyrkan som rimligtvis borde ha varit en kraft att räkna med vid den här tidpunkten?

Det som gjorde Victoria & Abduls föregångare Mrs. Brown så bra var att det ändå fanns en slags konflikt mellan filmens två huvudsakliga protagonister. Den konflikten saknas helt i Victoria & Abdul och resulterar därmed i att filmen ohjälpligt ramlar ned i BOATS;ens klassiska fälla; ”mer intressant än bra”. Det finns inget som underlättar ett känslomässigt engagemang, vare sig på en individuell nivå som i Mrs. Brown eller en regentnivå som i The Queen.

Annonser

alt. titel: Det stora tågrånet, The Great Train Robbery

Det är kanske lika bra att reda i det här med titelförvirringen med en gång? I början av 60-talet rånades ett brittiskt post-tåg på 2,6 miljoner pund, varav merparten aldrig återbördades trots att rånarna tycks ha fångats in relativt omgående och dömda till långa fängelsestraff. Fullt rimligt att denna kupp gått till historien som ”The Great Train Robbery”.

Läs hela inlägget här »

Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.

Läs hela inlägget här »

Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tulpanfeber

i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Läs hela inlägget här »

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Läs hela inlägget här »

För ungefär en månad sedan fick jag draghjälp från bloggkollegan Jojjenito att stifta lite närmare bekantskap med klassiska kostymdramer och systrarna Brontë: Charlotte, Emily och Anne. För egen del blev det ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med böckerna som var filmernas upphov, särskilt då superkändisarna Jane Eyre och Wuthering Heights.

Läs hela inlägget här »

the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser