The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Men en chans dyker alltså upp från Royal Geographic Society. Kan Percy tänka sig att kartlägga en hittills outforskad del av Amazonas och därmed undvika krig mellan Bolivia och Brasilien över gränsdragningen mellan de två länderna? Det kan Percy absolut och efter en hel del strapatser når han och hans lilla expedition vad som verkar vara ett källflöde till Rio Verde. Men inte nog med den upptäckten, här hittar man också krukskärvor och Percy drar av dessa slutsatsen att det en gång fanns en avancerad civilisation på platsen.

Men på hemmaplan vill ingen lyssna på sådana idiotiska påfund. Skulle primitiva sydamerikanska indianstammar kunna bygga upp en stad som glimmar likt guld?! Sådana befängda påståenden har man hört förut – har major Fawcett möjligen drabbats av conquistadorernas Eldorado-feber? Och inte för att vi lärt känna major Percy Fawcett särskilt väl, men en sak är då säker: han är ingen man som finner sig i att bli ifrågasatt och därmed är också hans väg genom livet cementerad. Han ska hitta bevis för den förlorade staden han kallar ”Z” om det så tar livet av honom på kuppen.

Själva filmens titel, The Lost City of Z, ligger den en smula i fatet. Den andas mystik, uråldrig kunskap och kanske en liten aning av äventyr à la Tarzan eller Indiana Jones. Medan själva produktionen försöker vara en ganska realistisk skildring av hur dylika expeditioner gick till på den här tiden. Och man har en hel del att gå på, ety detta är en BOATS. Percy Fawcett har funnits i verkligheten och försvann på den sista expeditionen han genomförde i syfte att bevisa stadens existens. Därför är beskrivningen tryfferad med vedermödor som hällregn, svält, aggressiva urinvånare som är pricksäkra med blåsrören och svirrande insekter. Särskilt Charlie Hunnam verkar har ringt Christian Bale för att få lite svält-tips från den förres The Machinist-erfarenhet.

Men The Lost City of Z anstränger sig samtidigt för att göra anrättningen avsevärt mer dramaturgisk än vad verkligheten låter ana. Inte mindre än åtta olika expeditioner är komprimerade till tre. Betydligt färre än 100 pers omkom i försöken att återfinna Fawcett efter hans försvinnande. Hans teorier blev inte utskrattade enbart på basis av ingrodd rasism, utan att man i samtiden var övertygad om att Amazonas jordmån omöjliggjorde en civilisation av de magnitud som Fawcett talade om. Det finns heller inga tecken på att Fawcett själv var riktigt så demokratiskt lagd gentemot de sydamerikanska urinvånarna vill göra gällande. Slutligen ber The Lost City of Z också sin publik att tro på att Charlie Hunnam och Sienna Miller ska föreställa Tom Hollands föräldrar.

Det är förstås lockande att med en så här pass rejäl historia lägga mycket fokus på just expeditionerna och umbärandena. Men jag undrar om det inte hade varit betjänt av att istället dyka lite djupare i den här besattheten som förvisso verkar drabba många upptäcktsresande. Till viss del blir förstås ett sådan fokus svårare att jonglera eftersom historien sträcker sig över ungefär 20 år.

Men jag tycker aldrig att det blir tillräckligt tydligt varför Charlie Hunnam gång efter annan överger en familj som han enligt filmen älskar innerligt. Därmed förpassas också Sienna Miller till den välbekanta, men trista, rollen av hemmavarande och stöttande maka. Hon får vid ett tillfälle (sannolikt djupt anakronistiskt) ifrågasätta varför hans manliga resande alltid ska få företräde framför hennes kvinnliga aspirationer utöver att vara ensamstående mor och maka till en resande man men det blir aldrig något mer än denna enda scen. Ännu mindre begripligt är vändningen som görs av Tom Hollands son Jack Fawcett. Jag hängde i alla fall inte alls med på hur han gick från att nästan hata sin frånvarande far till att bli dennes störste försvarare och expeditionsmedhjälpare.

En filmtittare är sällan nöjd. I fallet The Lost City of Z hade jag som sagt velat ha mer psykologi eller mer frejdigt äventyr. I nuläget känns det som om den ”sanna” berättelsen om Percy Fawcett blev varken hackad eller malen. Jag ser dock att många kritiker talar om filmens ”grandeur”, så förbehållet måste kanske bli att den tjänar på att ses på storduk?

X2: Fight Club (1996 & 1999)

Stjärtsparken jag fick från American Psycho att äntligen försöka mig på Bret Easton Ellis bok ledde mig vidare till en annan välkänd förlaga som jag också försökt mig på men hittills aldrig tagit mig igenom – Chuck Palahniuks Fight Club.

Fortsätt läsa ”X2: Fight Club (1996 & 1999)”

American Psycho (1991)

Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.

Fortsätt läsa ”American Psycho (1991)”

American Psycho (2000)

Möt Patrick Bateman. Snuskigt rik. Wall Street-snubbe. Platinum American Express. Snygg fästmö. Fixar 1 000 crunches på ett träningspass. Som samtidigt får panikångest inför utsikten att inte ha det flottaste och mest sofistikerade visitkortet eller få ett dåligt bord på middagsrestaurangen. Eller ännu värre: inte ens kunna fixa en bokning på någon av innerestaurangerna.

Fortsätt läsa ”American Psycho (2000)”

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”

Ford v Ferrari (2019)

Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

alt. titel: Le Mans ’66

Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.

Fortsätt läsa ”Ford v Ferrari (2019)”

2010 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Fortsätt läsa ”2010 års tio bästa filmer — the remake”

Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #2

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #2”

Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #1

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #1”

Läderlapps-lördag: Batman Begins (2005)

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: Batman Begins (2005)”