You are currently browsing the tag archive for the ‘Christian Bale’ tag.

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Skurkar som Two-Face är emellertid intressanta eftersom de personifierar ett av Batman-universats mest ihållande teman – den dubbla identiteten. (Ett problem som i och för sig hemsöker många superhjältar.) Behovet eller tvånget att samtidigt vara den offentlige Bruce Wayne och den private Batman. Ingen av sidorna kan existera utan den andra.

Den här dubbelheten speglas också i många av Batmans fiender (och, som bonus, Nicole Kidmans Chase Meridian) som dyker upp i filmerna: Jack Napier/Jokern, Selina Kyle/Catwoman, Oswald Cobblepot/Penguin, Edward Nygma/The Riddler, Harvey Dent/Two-Face, Pamela Isley/Poison Ivy, Jonathan Crane/Scarecrow. Jag tror också att det är bristen på dubbelhet, frånvaron av en förklarande bakgrund, som gör Heath Ledgers Joker till den ojämförligt läskigaste skurken i alla filmerna sedan 1989 och Batman. Kontraster vet man vad man har och de allra flesta superskurkarna har någon form av ultimat målsättning med sina gärningar. Så icke Ledgers Joker. Some men just want to see the world burn.

Personligen har jag aldrig fastnat för Ben Afflecks Batman inom ramen för DC Extended Universe och under ledning av Zack Snyder. Jag undrar om även det kan hänga ihop med identitetsleken. Batman funkar bäst när han ställs mot en skurk. Kontrasteringen till Superman, en annan superhjälte, funkar därmed inte alls lika bra i mina ögon. Historien i Justice League gräver graven ännu djupare för vår Läderlapp eftersom han nu tvingas bli en del av ett klämkäckt team, komplett med lättsamt munhuggande.

Något som inte heller är sig likt mellan de olika serierna (90-tal, Dark Knight och DCEU) är staden Gotham. En lämpligt benämnd stad, då den känns avgjort mer gotisk än modernt urban. Dess tillstånd är förvisso konstant – Gotham tycks vara en stad i ständig kris, vilken knappt kan hanka sig fram på knogarna i spöregnet medan Batman bara ibland kan spänna upp ett bristfälligt brottsmotverkande paraply över dess takåsar. Men utseendemässigt tar sig 90-talsserien friheter som inte är att tänka på för vare sig Nolan eller Snyder. De är alldeles för förtjusta i sin gråmurrigt anonyma stadsbild. Deras Gotham är dessutom en stad vars gator är fullkomligt skoningslösa och där det meningslösa våldet saknar hämningar.

Vilken skillnad då gentemot Tim Burton som i Batman Returns bygger en stad av drömmande Art Deco, vilken lika gärna hade kunnat passa in i Beetlejuice eller Edward Scissorhands. Han håller dock fast vid den monokroma färgskalan medan Joel Schumacher brassar på med neon och självlysande signalfärger som om det inte funnes någon morgondag. I hans vision av Gotham bär till och med gatubuset färg i ansiktet. I det här perspektivet känns det inte heller särskilt märkligt att skurkarnas hejdukar i såväl Batman som Batman Returns och Batman Forever lika gärna hade kunnat hänga på en cirkusen eller ett tivoli.

Jag upplever dessutom att det finns skillnader mellan de olika regissörernas kameraarbete. Medan Tim Burton föredrar grodperspektivet gillar Schumacher att iaktta sina rollfigurer ovanifrån. Nolans kamera tycks i sin tur inte ha någon särskild preferens, utan är överrörlig på alla ledder.

Om jag nu ska jämföra Tim Burton, Joel Schumacher, Christopher Nolan och Zack Snyders Batmän känns utgången så självklar att den nästan framstår som uppgjord. Visst finns det härliga element hos dem alla (juryn överlägger dock fortfarande i fallet Zack Snyder) men som helhet är Nolans Dark Knight-trilogi fullkomligt ohotad. Den saknar förvisso Burtons estetik och Schumachers hejdlöshet men är samtidigt övertygande mörk och dyster. När den dessutom kan slänga upp en nästintill fläckfri (Katie Holmes, I blame YOU!) rollbesättning och Hans Zimmers score på bordet är det inte så mycket att diskutera.

Nedan listar jag betygen för alla Batman-filmerna från 1989 och framåt. Vilka är dina favoriter?

Batman (1989)

Batman Returns (1992)

Batman Forever (1995)

Batman & Robin (1997)

Batman Begins (2005)

The Dark Knight (2008)

The Dark Knight Rises (2012)

Batman v Superman (2016)

Justice League (2017)

Annonser

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Nolan samt medmanusförfattarna David S. Goyer och brorsan Jonathan förvandlade sin maskerade hämnare till en i grunden plågad man. Först på grund av sin oförmåga att hämnas föräldrarnas död gentemot den som han såg som ansvarig, sedan på grund av sitt misslyckande att rädda sin stora kärlek undan Jokerns intriger.

Jämfört med Bale och Affleck är både Tim Burton och Joel Schumachers Batmän därmed förhållandevis av-neurotiserade. Val Kilmer är den som får vara mest drabbad av sitt barndomstrauma. Dels för att kontrastera det mot Dick Graysons hämndbegär gentemot Two-Face, dels eftersom historien slänger in psykologen och experten på bad boys med dubbla identiteter, Chase Meridian. Tyvärr är Kilmer alldeles för stel för att kunna förvalta den personligheten.

Kanske är frånvaron av ångest en stor anledning till att Michael Keaton och George Clooneys Batmän känns så platta? Tim Burton satte ribban genom att förutsätta att Bruces Wayne och Batmans gemensamma historia skulle vara så pass välkänd att den inte skulle behöva dras igen. Men frågan är om inte Dark Knight-trilogins framgång visar att publiken ändå vill ha den där (ibland överdrivet) psykologiserande historien. För hur ska vi annars kunna bli bekanta med betydelsen av Thomas Waynes motto om att lära sig att stå igen efter ett fall?

Medan fladdermus-skådisarna varierat en del (mest i 90-talsserien förstås) har den trogne Alfred J. Pennyworth varit en avsevärt mer stabil herre. Spelad i tur och ordning av Michael Gough, Michael Caine och Jeremy Irons har han successivt blivit allt mindre av en far och allt mer av en sidekick. Nolans Dark Knight-trilogi försöker i det här fallet både ha kakan kvar och äta upp den genom att (särskilt i Batman Begins) tydligare fokusera på relationen mellan Bruce Wayne och pappa Thomas samtidigt som Michael Caines Alfred får förhålla sig mer känslosam gentemot sin skyddsling.

Särskilt uppenbar blir skillnaderna mellan de olika butlersarna om man ställer Michael Gough från Batman & Robin mot Jeremy Irons. I Batman & Robin förstärks Alfreds status och relation till de andra på Wayne Manor, dels genom att hans sjukdom tvingar Bruce Wayne att hitta ett botemedel, dels genom introduktionen av systerdottern Barbara (Batgirl). Jeremy Irons framstår i sin tur däremot som en hårdhudad ex-militär, full av bitska oneliners men renons på farbroderligt mys.

Michael Gough är också en av de få skådisarna från 90-talsfilmerna där jag har svårt att se vem som annars skulle kunna fylla hans roll. I det fallet är Keaton, Kilmer och Clooney alla sorgligt utbytbara. Särskilt jämfört med Christian Bale som jag tycker känns trovärdig både som den sorglöse playboyen och den hårde superhjälten. Ben Affleck är i sin tur inte riktigt lika endimensionell som sina tidigare konkurrenter, men står sig ändå slätt jämfört med Bale.

To be continued…

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Läs hela inlägget här »

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Läs hela inlägget här »

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Läs hela inlägget här »

The Dark KnightAnkomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.

The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser