Ford v Ferrari (2019)

Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:

• Best Motion Picture of the Year
• Best Achievement in Film Editing
• Best Achievement in Sound Mixing
• Best Achievement in Sound Editing

***

alt. titel: Le Mans ’66

Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.

En av idé-männen är chefen Lee Iococca (och nej, Ford sparkade inte alla andra). Iococcas förslag på hur Ford ska kunna kapa åt sig en del av marknadskakan är att appellera till den uppväxande generationen. Post-krigs-kidsen har pengar på fickan och en stark längtan efter att äga coola bilar. Men hur ska då stadiga, familjetrista Ford förvandlas till too cool for school? Genom att bygga racerbilar förstås! Och då menar inte Iococca sådana som jagar runt på äkt-amerikanska tävlingsarenor som Nascar. Nej, ska man satsa kan man lika gärna satsa stort – som exempelvis att utmana Enzo Ferrari på den europeiska hemmaplanen genom att bygga en bil som är både snabb och hållbar nog att vinna det klassiska 24-timmarsloppet som sedan 1923 går av stapeln i franska Le Mans.

Länge hade loppets segrare primärt kommit från Europa, men 1959 lyckades en viss Carroll Shelby, tillsammans med britten Roy Salvadori, kamma hem hela härligheten. Efter vinsten hade Shelby tvingats lämna tävlingsvärlden på grund av hjärtproblem men var fortfarande djupt involverad i bilbranschen. Han blir därför en given rekrytering för Iococca och Ford-initiativet. Shelby poängterar dock att en biltävlingsvinst inte bara hänger på hur mycket kosing man kan ösa ned i konstruktionen. Här i världen finns det vissa saker som inte kan köpas för pengar och en sådan ovärderlig resurs är mekanikern samt föraren Ken Miles.

Shelby och Miles spelas av Matt Damon, respektive Christian Bale, och det känns som om deras rollpersonligheter i någon mån speglar deras verkliga dito (eller i alla fall den bild som jag har av dem). Shelby är lugn och resonabel, särskilt jämfört med den tempramentsfulle Miles. Den förre får gjuta olja på vågorna mer än en gång medan den senare aldrig är rädd för hävda sin åsikt oavsett hur folk tar det. Miles är, som han själv får säga, ”not a people person”.

Mitt problem med denna rollfördelning i Ford v Ferrari är tvåfaldig. Trots att det som sagt inte är någon större hemlighet att Bale kan häva ur sig både det ena och det andra, särskilt under inspelningar, övertygar han inte det minsta som Ken Miles. Han brer på med en rejäl Birmingham-dialekt, men det räcker inte med ett par ”Bloody ’ell!” för att jag ska se någon annan än en överspelande Christian Bale i rollen. Det han för min del fixar är föga överraskande scenerna när han istället är den sammanbitne, målinriktade och på gränsen till besatte Ken Miles. Oftast placerad i bilens förarsätet och oftast tyst.

Filmens historia fokuseras till största delen på ett fåtal år i mitten av 60-talet. Själv hade jag velat veta mer om Damons kontrollerade Carroll Shelby. Publiken får aldrig riktigt komma honom in på livet och därmed heller aldrig möjlighet att förstå hans på ett sätt intressantare resa. Ken Miles lever för att köra bil jävligt snabbt och det får han också göra i filmen. Carroll Shelby levde för att köra bil jävligt snabbt och det fick han lov att sluta med. Hur påverkade den förändringen honom som person? Ford v Ferrari tillhandahåller en klassiskt förstående hustru i form av Mollie Miles (spelad av irländskan Caltriona Balfe) som får tala om för publiken att hennes make kommer att dö inombords om han tvingas ge upp tävlandet. Shelby tilldelas aldrig någon sådan förkämpe och det är synd.

Nej, de bägge herrarnas oförändrade personligheter får under filmens gång istället utmanas av det jättelika Ford-företaget. En rigid och stelbent koloss som vill köpa sig fördelarna av kreativiteten, entusiasmen och glöden hos personer som Shelby och Miles, utan att för den skull behöva upphöra med att vara rigid och stelbent.

Nu behöver faktiskt Tracy Letts Henry Ford II inte vara en helt igenom ondsint företagsledare, varför skurkrollen istället axlas av Josh Lucas mellanchef Leo Beebe. Han får å andra sidan leva upp till mer eller mindre nidbilden av en sådan karaktär. Någon som slickar uppåt och sparkar nedåt, som är arrogant, härsklysten och långsint, som tycker att principer är viktigare än konkreta resultat om han själv inte förespråkat dem och som är mer fokuserad på Yta och Mediabilden än den reella prestationen. Komplett med ett ständigt bländvitt och lismande, alternativt hånfullt, stomatolleende.

Regissör James Mangold har sagt att han medvetet lade det mesta av filmkrutet på den allt avgörande Le Mans-tävlingen anno 1966 istället för ett hattigt tävlingsmontage som skulle beskriva vägen dit. I sak är det förstås vettigt, men för min del bestod Ford v Ferrari ändå av en överväldigande mängd scener som alla i princip går ut på att klippa mellan däck mot asfalt, sammanbitna föraransikten, växelspakshänder och gaspedalsfötter. Om och om och om igen i en evig loop till ljudet av vrålande motorer. Och då börjar speltiden på 152 minuter kännas väl lång.

Men för all del, eftersom jag faktiskt inte hade en aning om hur denna BOATS skulle sluta lyckades Ford v Ferrari ändå upprätthålla mitt intresse över mållinjen. Samtidigt som jag ärligt talat har noll förståelse för det vettiga i att vräka sig fram i 300 knyck ett helt dygn i sträck. I mina ögon är kombon fart och sömnbrist ren idioti och inget som borde premieras.

Mig veterligt är det inte så många filmspanare som också sett bilfilmen. Bara två, faktiskt:
Movies-Noir
Snacka om film

Annons