Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #2

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Skurkar som Two-Face är emellertid intressanta eftersom de personifierar ett av Batman-universats mest ihållande teman – den dubbla identiteten. (Ett problem som i och för sig hemsöker många superhjältar.) Behovet eller tvånget att samtidigt vara den offentlige Bruce Wayne och den private Batman. Ingen av sidorna kan existera utan den andra.

Den här dubbelheten speglas också i många av Batmans fiender (och, som bonus, Nicole Kidmans Chase Meridian) som dyker upp i filmerna: Jack Napier/Jokern, Selina Kyle/Catwoman, Oswald Cobblepot/Penguin, Edward Nygma/The Riddler, Harvey Dent/Two-Face, Pamela Isley/Poison Ivy, Jonathan Crane/Scarecrow. Jag tror också att det är bristen på dubbelhet, frånvaron av en förklarande bakgrund, som gör Heath Ledgers Joker till den ojämförligt läskigaste skurken i alla filmerna sedan 1989 och Batman. Kontraster vet man vad man har och de allra flesta superskurkarna har någon form av ultimat målsättning med sina gärningar. Så icke Ledgers Joker. Some men just want to see the world burn.

Personligen har jag aldrig fastnat för Ben Afflecks Batman inom ramen för DC Extended Universe och under ledning av Zack Snyder. Jag undrar om även det kan hänga ihop med identitetsleken. Batman funkar bäst när han ställs mot en skurk. Kontrasteringen till Superman, en annan superhjälte, funkar därmed inte alls lika bra i mina ögon. Historien i Justice League gräver graven ännu djupare för vår Läderlapp eftersom han nu tvingas bli en del av ett klämkäckt team, komplett med lättsamt munhuggande.

Något som inte heller är sig likt mellan de olika serierna (90-tal, Dark Knight och DCEU) är staden Gotham. En lämpligt benämnd stad, då den känns avgjort mer gotisk än modernt urban. Dess tillstånd är förvisso konstant – Gotham tycks vara en stad i ständig kris, vilken knappt kan hanka sig fram på knogarna i spöregnet medan Batman bara ibland kan spänna upp ett bristfälligt brottsmotverkande paraply över dess takåsar. Men utseendemässigt tar sig 90-talsserien friheter som inte är att tänka på för vare sig Nolan eller Snyder. De är alldeles för förtjusta i sin gråmurrigt anonyma stadsbild. Deras Gotham är dessutom en stad vars gator är fullkomligt skoningslösa och där det meningslösa våldet saknar hämningar.

Vilken skillnad då gentemot Tim Burton som i Batman Returns bygger en stad av drömmande Art Deco, vilken lika gärna hade kunnat passa in i Beetlejuice eller Edward Scissorhands. Han håller dock fast vid den monokroma färgskalan medan Joel Schumacher brassar på med neon och självlysande signalfärger som om det inte funnes någon morgondag. I hans vision av Gotham bär till och med gatubuset färg i ansiktet. I det här perspektivet känns det inte heller särskilt märkligt att skurkarnas hejdukar i såväl Batman som Batman Returns och Batman Forever lika gärna hade kunnat hänga på en cirkusen eller ett tivoli.

Jag upplever dessutom att det finns skillnader mellan de olika regissörernas kameraarbete. Medan Tim Burton föredrar grodperspektivet gillar Schumacher att iaktta sina rollfigurer ovanifrån. Nolans kamera tycks i sin tur inte ha någon särskild preferens, utan är överrörlig på alla ledder.

Om jag nu ska jämföra Tim Burton, Joel Schumacher, Christopher Nolan och Zack Snyders Batmän känns utgången så självklar att den nästan framstår som uppgjord. Visst finns det härliga element hos dem alla (juryn överlägger dock fortfarande i fallet Zack Snyder) men som helhet är Nolans Dark Knight-trilogi fullkomligt ohotad. Den saknar förvisso Burtons estetik och Schumachers hejdlöshet men är samtidigt övertygande mörk och dyster. När den dessutom kan slänga upp en nästintill fläckfri (Katie Holmes, I blame YOU!) rollbesättning och Hans Zimmers score på bordet är det inte så mycket att diskutera.

Nedan listar jag betygen för alla Batman-filmerna från 1989 och framåt. Vilka är dina favoriter?

Batman (1989)

Batman Returns (1992)

Batman Forever (1995)

Batman & Robin (1997)

Batman Begins (2005)

The Dark Knight (2008)

The Dark Knight Rises (2012)

Batman v Superman (2016)

Justice League (2017)