You are currently browsing the tag archive for the ‘Heath Ledger’ tag.
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
Annonser
Ankomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.
The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.
När jag hade sett den tyvärr o-roliga versionen av Shakespeares The Taming of the Shrew från BBC kunde jag förstå inte hålla tassarna borta från vad jag mindes som en rätt kul high-school-adaption av samma pjäs från det eminenta 90-talet.
Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »
Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.
***
10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.
I ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).
Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Läs hela inlägget här »
På förekommen anledning från både Filmmedia.se där Mysterious Skin finns med på listan över 00-talets amerikanska indiefilmer och Trash is king! text om Gregg Arakis film The Doom Generation.
Neil spelar i ett baseballknattelag och tränaren blir hans stora idol och vuxenförebild eftersom mamma mest är upptagen med sina pojkvänner eller att dricka. Neil tycker inte ens att det är några problem med att tränaren vill att de bägge två ska vara nakna och hitta på kul grejor med varandra eftersom det bara betyder att tränaren tycker om honom mest av alla pojkarna i laget. Ett tiotal år senare är Neil aggressivt homosexuell och dras till äldre män.
Jag har sett (500) Days of Summer och eftersom det var flera bloggare som hade gjort det har jag samlat tre av dem här. Två positiva och två lite halvljumma — vad tyckte du? Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!