You are currently browsing the tag archive for the ‘Heath Ledger’ tag.
Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.
***
I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.
Skurkar som Two-Face är emellertid intressanta eftersom de personifierar ett av Batman-universats mest ihållande teman – den dubbla identiteten. (Ett problem som i och för sig hemsöker många superhjältar.) Behovet eller tvånget att samtidigt vara den offentlige Bruce Wayne och den private Batman. Ingen av sidorna kan existera utan den andra.
Den här dubbelheten speglas också i många av Batmans fiender (och, som bonus, Nicole Kidmans Chase Meridian) som dyker upp i filmerna: Jack Napier/Jokern, Selina Kyle/Catwoman, Oswald Cobblepot/Penguin, Edward Nygma/The Riddler, Harvey Dent/Two-Face, Pamela Isley/Poison Ivy, Jonathan Crane/Scarecrow. Jag tror också att det är bristen på dubbelhet, frånvaron av en förklarande bakgrund, som gör Heath Ledgers Joker till den ojämförligt läskigaste skurken i alla filmerna sedan 1989 och Batman. Kontraster vet man vad man har och de allra flesta superskurkarna har någon form av ultimat målsättning med sina gärningar. Så icke Ledgers Joker. Some men just want to see the world burn.
Personligen har jag aldrig fastnat för Ben Afflecks Batman inom ramen för DC Extended Universe och under ledning av Zack Snyder. Jag undrar om även det kan hänga ihop med identitetsleken. Batman funkar bäst när han ställs mot en skurk. Kontrasteringen till Superman, en annan superhjälte, funkar därmed inte alls lika bra i mina ögon. Historien i Justice League gräver graven ännu djupare för vår Läderlapp eftersom han nu tvingas bli en del av ett klämkäckt team, komplett med lättsamt munhuggande.
Något som inte heller är sig likt mellan de olika serierna (90-tal, Dark Knight och DCEU) är staden Gotham. En lämpligt benämnd stad, då den känns avgjort mer gotisk än modernt urban. Dess tillstånd är förvisso konstant – Gotham tycks vara en stad i ständig kris, vilken knappt kan hanka sig fram på knogarna i spöregnet medan Batman bara ibland kan spänna upp ett bristfälligt brottsmotverkande paraply över dess takåsar. Men utseendemässigt tar sig 90-talsserien friheter som inte är att tänka på för vare sig Nolan eller Snyder. De är alldeles för förtjusta i sin gråmurrigt anonyma stadsbild. Deras Gotham är dessutom en stad vars gator är fullkomligt skoningslösa och där det meningslösa våldet saknar hämningar.
Vilken skillnad då gentemot Tim Burton som i Batman Returns bygger en stad av drömmande Art Deco, vilken lika gärna hade kunnat passa in i Beetlejuice eller Edward Scissorhands. Han håller dock fast vid den monokroma färgskalan medan Joel Schumacher brassar på med neon och självlysande signalfärger som om det inte funnes någon morgondag. I hans vision av Gotham bär till och med gatubuset färg i ansiktet. I det här perspektivet känns det inte heller särskilt märkligt att skurkarnas hejdukar i såväl Batman som Batman Returns och Batman Forever lika gärna hade kunnat hänga på en cirkusen eller ett tivoli.
Jag upplever dessutom att det finns skillnader mellan de olika regissörernas kameraarbete. Medan Tim Burton föredrar grodperspektivet gillar Schumacher att iaktta sina rollfigurer ovanifrån. Nolans kamera tycks i sin tur inte ha någon särskild preferens, utan är överrörlig på alla ledder.
Om jag nu ska jämföra Tim Burton, Joel Schumacher, Christopher Nolan och Zack Snyders Batmän känns utgången så självklar att den nästan framstår som uppgjord. Visst finns det härliga element hos dem alla (juryn överlägger dock fortfarande i fallet Zack Snyder) men som helhet är Nolans Dark Knight-trilogi fullkomligt ohotad. Den saknar förvisso Burtons estetik och Schumachers hejdlöshet men är samtidigt övertygande mörk och dyster. När den dessutom kan slänga upp en nästintill fläckfri (Katie Holmes, I blame YOU!) rollbesättning och Hans Zimmers score på bordet är det inte så mycket att diskutera.
Nedan listar jag betygen för alla Batman-filmerna från 1989 och framåt. Vilka är dina favoriter?
Batman (1989)
Batman Returns (1992)
Batman Forever (1995)
Batman & Robin (1997)
Batman Begins (2005)
The Dark Knight (2008)
The Dark Knight Rises (2012)
Batman v Superman (2016)
Justice League (2017)
Annonser
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
Ankomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.
The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.
När jag hade sett den tyvärr o-roliga versionen av Shakespeares The Taming of the Shrew från BBC kunde jag förstå inte hålla tassarna borta från vad jag mindes som en rätt kul high-school-adaption av samma pjäs från det eminenta 90-talet.
Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »
Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.
***
10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.
I ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).
Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Läs hela inlägget här »
På förekommen anledning från både Filmmedia.se där Mysterious Skin finns med på listan över 00-talets amerikanska indiefilmer och Trash is king! text om Gregg Arakis film The Doom Generation.
Neil spelar i ett baseballknattelag och tränaren blir hans stora idol och vuxenförebild eftersom mamma mest är upptagen med sina pojkvänner eller att dricka. Neil tycker inte ens att det är några problem med att tränaren vill att de bägge två ska vara nakna och hitta på kul grejor med varandra eftersom det bara betyder att tränaren tycker om honom mest av alla pojkarna i laget. Ett tiotal år senare är Neil aggressivt homosexuell och dras till äldre män.
Jag har sett (500) Days of Summer och eftersom det var flera bloggare som hade gjort det har jag samlat tre av dem här. Två positiva och två lite halvljumma — vad tyckte du? Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!