The Dark KnightAnkomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.

The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.

För i mina ögon har den betydligt mindre att komma med i jämförelse med The Dark Knight. Bane är jag inte särskilt förtjust i alldeles oavsett (då var nästan återkomsten av Scarecrow roligare i rollen som folkets domare) men när han dessutom ställs mot Heath Ledgers Joker finns det inte så mycket att diskutera.

Christian Bale är ungefär samma Batman i bägge filmerna kan jag tycka, parodisk basröst, sliten mellan sina bägge identiteter och yada, yada. Harvey ”Two Face” Dent blir förvisso mest ett rätt oengagerande mellanspel men samtidigt går det inte att komma undan att hans närvaro och död på ett bra sätt grundar för vad som komma skall i The Dark Knight Rises. Och Maggie Gyllenhaal är om inte annat en klart bättre Rachel Dawes än Katie Holmes.

Storyn i The Dark Knight är tajtare eftersom den i princip uteslutande handlar om jakten på Jokern, både från maffians och lagens sida. Så återigen, Jokern är både filmens brutala drivkraft och det nav runt vilket allt rör sig. Jag tror att det jag gillar är stämningen som sätts av den totala oberäkneligheten, att Jokern är vad Alfred kallar en man som ”just want to see the world burn”. Känslan av att verkligheten löses upp och allt blir ett totalt gungfly.

Cesar Romero och Jack Nicholson i all ära, men min Joker är helt klart Heath Ledger.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser