Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Jag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Ungefär ett och ett halvt år efter att han besegrade general Zod börjar det nämligen gröta till sig. Plötsligt är mänskligheten inte längre enbart hundlikt tacksam över att han räddar folk från översvämningar och tar hand om utomjordiska helvetesmaskiner (vilka å andra sidan aldrig hade kommit till jorden om inte han hade varit där). Det börjar muttras över att det faktiskt blir en hel del materiell förstörelse där han far fram, vilket i sin tur kan innebära att folk dör. Borde inte Stålmannen ställas till svars? Vilket är hans ansvar i allt detta?

Det frågar sig även Bruce Wayne. Kanske för att han själv inte tvekar över att ta lagen i egna händer när så krävs för att kunna sätta dit elaka brottslingar är han rädd för vad som kan hända den dagen Stålmannen bestämmer sig för att göra samma sak. En man med gudalika krafter spelar ju inte riktigt i samma liga som vi andra. Bruce Waynes lösning blir att försöka lägga vantarna på lite kryptonit enär det tydligen numer tillhör allmän kännedom att det är Stålis enda svaghet.

Tillräckligt allmän i alla fall för att även det unga entreprenörsgeniet Lex Luthor ska vara intresserad av samma sak som Bruce Wayne. Varför inte gardera sig med livrem och hängslen ifall Stålmannen nu skulle bestämma sig för att utplåna mänskligheten, liksom?

Jag har utan att jobba på det särskilt mycket lyckats undvika det mesta av förspelet kring Batman v Supeman. Däremot var det nog inte helt fel att ha Man of Steel i någorlunda färskt minne eftersom inledningen här är mer eller mindre ett återberättande av slutfajten i den filmen, fast ur ett annat perspektiv. Nu får vi istället följa Bruce Wayne som förfärad tvingas åse förstörelsen av Metropolis och vad den kan innebära för vanliga människor. De rullande dammolnen mellan skyskraporna påminner inte så lite om 9-11-bilder, vilket säkert inte är en slump.

Som relativt oinsatt i DC Comics historier undrar jag däremot över kontinuiteten mot Nolans sista Batman-film där Bruce Wayne eventuellt flydde landet tillsammans med Selina Kyle och Alfred Pennyworth pensionerade sig för gott. Jag hade heller inte förstått att städerna Metropolis och Gotham låg så pass nära varandra, det är nästan så man undrar ifall det var till Metropolis evakueringsfärjorna i The Dark Knight var på väg?

Men det är väl egentligen skitsamma, superhjältarna är på plats och nu ska det jädrar i min lilla låda fajtas! Egentligen är själva upptakten det bästa med Batman… När filmen åtminstone gör ett försök att utforska dikotomin mellan hur en omnipotent frälsare hanterar sin maktposition (eller kanske framförförallt rädslan för hur han skulle kunna hantera den) och hur en hyfsat skrupellös frifräsare får ändamålen att helga medlen. Ställa den färgglada technicolorstämningen i Metropolis mot den gråtintade skräckstämningen i Gotham. Sonen till fadern som betonade både ansvaret och faran som följer med enorma krafter mot sonen till fadern som ville visa att det var viktigt att möta sina rädslor.

Men undan för undan samlar Batman… på sig fler och fler orimligheter (hur bra journalist måste inte Clark Kent vara eftersom han inte fått sparken efter fem röda sekunder?) vilka på ett sätt tyvärr kulminerar i superhjältefajten. Detta eftersom det är en fajt som helt hade kunnat undvikas genom att Stålmannen sagt typ en mening istället för att stövla på och börja slåss med en kille som helt uppenbart är ute efter att mucka. Plus att Bruce Wayne plötsligt framstår som en större crazy sandwich än om man lagt ihop Lex Luthor och Jokern med ost och kaviar emellan.

Ben Afflecks Batman känns avsevärt mer oövervinnerlig jämfört med Christian Bale/Christopher Nolan-Batman och har ett kroppspansar som får honom att se ut som en osilvrig Silver Samurai. Han gör en helt ok insats men nog tycker jag att han tjänar på de där rollerna som han kan göra med ett litet leende i mungipan. (Värdelöst vetande: Affleck är nästan en enmans Batman v Superman eftersom han porträtterade Superman-skådisen George Reeves i halvdana Hollywoodland)

Henry Cavill är fortfarande ståltrist och Amy Adams insats gör vare sig till eller från (när hon inte måste räddas förstås). Jesse Eisenberg är rätt underhållande som Lex Luthor och jag tyckte nog att Jeremy Irons var en bra ersättare för Michael Caine som trotjänaren Alfred.

Titeln och de många bilderna på stirrande samt sammanbitna supermän till trots tycker jag att den stora vinsten med Batman… faktiskt blev Gal Gadots Wonder Woman. Den lilla speltid hon fick gjorde mig helt klart sugen på mer. Kanske då till och med i regi av någon annan än Zack Snyder? Karln gör jäkligt snygga filmer men attans vad hårda, kalla och egendomligt själslösa de är!

Fler har förstås också tagit del av uppgörelsen
Fiffis filmtajm
Flmr
Snacka om film (pod)
Den perfekta filmen (pod)

Missa absolut inte hur Filmitch filosoferar om DC vs Marvel ur perspektivet Batman v Superman.