Hollywoodland“Faster than a speeding bullet!” Fast i slutänden var skådespelaren George Reeves inte snabbare än en kula, i alla fall inte den som orsakade hans hett omdebatterade död i slutet av 50-talet. Var det ett ”vanligt” Hollywood-självmord, orsakat av försvinnande möjligheter och förlorad efterfrågan? Eller låg det mer illasinnade motiv bakom?

En av de som ställer de obekväma frågorna är privatdetektiven Louis Simo och han gör det på uppdrag av George Reeves mor som inte kan föreställa sig att den Store SkådespelarSonen skulle ha tagit livet av sig. Genom Simos undersökning rullas Reeves liv upp och synas i sömmarna.

Redan halvt om halvt på dekis blev han upplockad av MGM-mogulen Eddie Mannix hustru Toni som installerade sin lille toy boy i en hus och överöste honom med presenter. Men vad Reeves verkligen ville ha var jobb och det fick han med besked i och med rollen som allas vår Clark Kent. Ett tag var allt frid och fröjd till dess att det stod klart att Stålmannen inte bara var Reeves frälsning utan samtidigt också hans förbannelse. Can you say type casting?

Från början var tanken att Hollywoodland skulle ha hetat Truth, Justice, and the American Way efter Stålmannens berömda motto. Som synes innehåller historien om George Reeves och hans död inte särskilt mycket av vare sig sanning eller rättvisa. Däremot är det odiskutabelt att Hollywood, särskilt under 50-talet, i allra högsta grad var en del av the American Way. Må vara en inte särskilt tilltalande del, men ändå.

Det gäller att ha vassa armbågar och ett ungdomligt utseende. Så fort branschen är färdig med en, spottas man ut utan så mycket som en mugg med texten ”Världens bästa skådis” till tack. Det intressanta med Hollywoodland är att samtidigt som den berättar historien om filmbolagens oinskränkta makt i sin egen lilla Vatikan, påverkade samma makt produktionen i sig.

Warner Bros. satte exempelvis P för användandet av den ursprungliga titeln, bland annat eftersom Superman Returns kom samma år som Hollywoodland. Det skulle ju vara olyckligt om Stålmannen skulle förknippas med de mindre högtflygande värderingar som antyds i den senare filmen. Inte heller fick man tillstånd att använda riktiga klipp från TV-serien, utan var tvungen att spela in nya.

George Reeves berättelse är alltså i stora drag den som återges i Hollywoodland, däremot är Adrien Brodys privatsnokare Louis Simo helt påhittad i syfte att skapa en ram kring det hela. Jag tycker nog att tillbakablickshistorien är mer välkonstruerad än Simos nutid, men filmen rör sig utan några större problem fram och tillbaka emellan dem. Tyvärr är ingen av dem något att hetsa upp sig över berättarmässigt, långfilmsdebutregissören Allen Coulter gör vad han ska men inte så mycket mer.

Det hela känns föga överraskande, från Simos nedgångna lägenhetskomplex med sina mer eller mindre underliga hyresgäster till hans tafatta försök att vara en god frånskilClarkd far till sonen Evan. Ben Afflecks George Reeves är all-american 50-talstjusig men nästan lika träig som Clark Kent ska låtsas vara. Adrien Brody är inte lika tjusig utan ser som vanligt mest lidande ut. Kanske är det därför man tenderar att uppfatta honom som den något bättre skådespelaren?

Här är det istället birollsinnehavarna som gör riktig bra ifrån sig, särskilt Bob Hoskins och Diane Lane som det speciella paret Mannix. Och så är det förstås alltid trevligt att se pålitliga nunor som Lois Smith, Joe Spano och Jeffrey DeMunn.

Som vanligt är det svårt att se en film iscensatt i 50-talets Hollywood utan att associera till L.A. Confidential. Hittills har ingen efter Curtis Hansons mästerverk tjänat på den jämförelsen.

star_full 2star_full 2star_full 2