You are currently browsing the tag archive for the ‘Metropolis’ tag.

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Så jag satte mig (än en gång) ned med berättelsen om hur den aningslöse Norville Barnes blir offer för både de rovgiriga cheferna på Hudsucker Industries samt det flinthårda journalistesset Amy Archer.

Vad trevligt det är att ha rätt! (Inte för att därmed antyda att det är en ovanlig känsla för min del…) Nu kan jag alltså med omtittens fulla förtroende i ryggen hävda att The Hudsucker Proxy utan problem försvarar sin position som 1994 års bästa film. Självklart ligger det en hel del nostalgi eller vad man nu skulle kunna kalla det i botten, för det här är som att sjunka ned i en välbekant och högeligen bekväm fåtölj, som att ta den första klunken Budvar-öl, som att återuppta ett samtal med en gammal, god vän.

Det finns säkert en del att invända mot filmens lite aparta upptakt, men för min del sätter den en prickfri stämning med sitt snöiga hittepå-New York, art deco-designen, Bill Cobbs trygga gammelmansröst (även om han bara var 60 år) och Carter Burwells drömska prolog som sedan sväller till något med svepande och episkt.

För att sedan lika prickfritt introducera oss för Norville som kommer med bussen från Muncie, Indiana. Kombinationen av Coen-brödernas bilder, Burwells gladlynta truddelutt som successivt övergår i något mer melankoliskt och Tim Robbins likaledes glandlynta uppsyn som blir allt mer moloken får mig omedelbart i sitt grepp och stämning.

Jag kan bara konstatera att det finns mycket lite som jag inte gillar något oerhört med The Hudsucker Proxy (skulle möjligen då vara den fullkomligt obegripliga svenska titeln). I mina ögon är allt nästintill perfekt, kanske för att det är så välbekant, men det skiter jag uppriktigt sagt i. I och med Carl och Henkes samtal om Coen-brödernas filmer börjar jag också fundera över ett par nya aspekter i The Hudsucker Proxy.

Exempelvis hur det introduceras en smula noir-känsla med både den imponerande sekundvisar-skuggan på Sidney J. Mussburgers bisarrt långsmala kontorsvägg och de två taxichaffisarna på dinern som får sufflera hur Amys ”dame” håvar in den godtrogne Norville (”Lumbago…”). Amy själv påminner inte så lite om Rosalind Russells Hildy Johnson i Hawkes His Girl Friday, dialogen om kulsprute-diton i samma film, medan chefsgänget på Hudsucker Industries skulle kunna vara en slags prototyp till de religiösa ledarna i Hail, Ceasar! (”Not counting the Mezzanine”). Hudsucker Industries som arbetsplats är ett byråkratiskt arbetarhelvete med kopplingar till både Metropolis och Brazil.

Skådismässigt finns det många fullträffar – Tim Robbins, Paul Newman, John Mahoney, Bruce Campbell, Peter Gallagher. Det svagaste kortet måste tyvärr sägas vara Jennifer Jason Leighs Amy. Ofta tycker jag i och för sig att hon funkar i sin ballbuster-roll eftersom den är så överdriven att den förstås blir en stereotyp parodi. Jag gillar hur hennes tuffhet helt enkelt inte kan värja sig mot Norvilles äkthet, naivitet och goda hjärta. Haken kommer när hon i samtal med ”urskötaren” Moses ska bli lite osäker och få sitt pansar raserat av ett par välriktade frågor, då krackelerar illusionen och det hela känns väldigt onaturligt.

Men på det hela taget är det en film späckad med fullkomligt hejdlösa mono- och dialoger i sant minutiös välscriptad Coen (och lite Sam Raimi)-anda, härligt humoristiska moment, ett persongalleri som inte är av denna världen, klurigt komiska detaljer, en produktionsdesign to die for, underbara förflyttningar och övergångar mellan såväl rum som händelser och allt till tonerna av Carter Burwells kanske bästa score någonsin (defintivt ett av hans mer lättsamma och rejält ”inspirerat” av sovjet-armeniske kompositören Aram Khachaturian).

Hela segmentet som fokuseras kring the hula hoop (visst hette det ”rockring” på svenska?) är för min del ren filmmagi som ännu en gång gav mig det där glädjekvillret i kroppen. Inget annat betyg än nedanstående är möjligt.

Annonser

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

odjuret-och-hans-larlingalt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast

Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.

Läs hela inlägget här »

Alice Through the Looking GlassDet råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.

Läs hela inlägget här »

Batman v SupermanJag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Läs hela inlägget här »

Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.

Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.

Läs hela inlägget här »

Ibland undrar man om vissa filmprojekt kommer till bara därför att det finns pengar. Något tyskt företag har ett par mille över som måste användas innan räkenskapsåret är till ända och tycker att det skulle ju kunna vara coolt att sponsra en rulle, gärna om man kan slänga in lite tyska skådisar (*host* Udo Kier) också. Samtidigt har en medelmåttigt framgångsrik skräckfilmsregissör en idé som han tänker att det nog skulle kunna gå att spinna en story runt.

Läs hela inlägget här »

Härom veckan såg jag en specialvisning av Metropolis på Cinemateket i Stockholm. Versionen som visades innehöll nyligen återfunna scener, och ackompanjerades av en trio ledd av Matti Bye. Salongen var fullsatt och det var en fantastisk upplevelse att få se Fritz Langs dystopi på stor duk.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Metropolis

Statsstaden Metropolis bygger på segregation. Ledarskiktet bor och verkar högt över marknivån, proletariatet får nöja sig med gatorna och underjorden. Under den första underjordiska nivån, Zon 1, finns både Zon 2 och 3 som uteslutande befolkas av robotar. Robotarnas liv i Metropolis är starkt begränsat och de riskerar att skjutas av medlemmar av Marduk-gruppen så snart de rör sig utanför sina avsedda områden eller plikter. Föga förvånande är staden full av uppror och konspirationer; både människor och robotar vill göra revolution och i de högre samhällsskikten är planering av statskupper vardagsmat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser