You are currently browsing the tag archive for the ‘Gotham’ tag.

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

***

alt titel: Birds of Prey

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Däribland Sionis själv. Han har förlorat en värdefull diamant till en klåfingrig ficktjuv och gör en deal med Harley. Om hon kan leverera tjuven får hon behålla sitt ansikte. Hyfsat incitament kan man tycka, men när Harley väl får tag på den unga Cassandra Cain kan hon inte med att lämna ut flickan till sin sadistiske uppdragsgivare. I detta får hon viss hjälp av Sionis chaufför, Black Canary, vilken tidigare dessutom räddat Harley själv från fyllevåldtäkt. Även polisen Renee Montoya är ute efter Cain för att kunna sätta dit Sionis samtidigt som hon också letar efter den mystiske armborstmördaren som hemsöker Gotham.

Den näst senaste DCEU-filmen Birds of Prey fortsätter i samma riktning som stakades ut av den katastrofala Suicide Squad. Margot Robbies trickster-figur Harley Quinn var ett av den filmens få försonande drag, så det känns fullt rimligt att hon ska få en egen produktion att leka loss med. För det här med lek är liksom Harleys grej. Hon har svårt att ta något på allvar och sätter filmens ton ganska så omgående med en berättarröst som bryter fjärde väggen samt en tokrolig animerad inledning.

Och jag måste säga att det är en ton som passar Margot Robbie ganska bra. Hon har en skön stajl som är ett par snäpp allvarligare än Deadpool men ändå tillräckligt knasig för att jag ska småflina åt skämt som egentligen bygger på psykisk ohälsa, Men den typen av allvar får inte riktigt fäste i Harley Quinns värld där hon älskar och slår ihjäl med samma varma hand. Hennes Gotham är ett klart mer färgsprakande och glittrigt plejs än det vi tidigare fått stifta bekantskap med genom Batmans ögon.

Däremot är jag inte riktigt lika övertygad av Ewan McGregor som gangsterbossen Roman Sionis. Han är på det hela taget en ganska trist superskurk och hade nog tjänat på att anta sitt alter ego, Black Mask, lite tidigare. Då vete tusan om jag inte tyckte att det var roligare att bekanta mig med Harleys tjej-posse i form av Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead och Jumee Smollett-Bell. Tyvärr är den unga Ella Jay Basco, som spelar Cassandra Cain, ganska stel vilket förstås gör det problematiskt att hon har en hel del tid framför kameran. Bland birollerna måste förstås också Steven Williams polischef uppmärksammas.

Teamet bakom kameran är en rätt intressant blandning mellan veteraner, som exempelvis fotografen Matthew Libatique (Darren Aronofskys BFF) och kompositören Daniel Pemberton (fast i fallet Birds of Prey vete tusan om inte soundtracket är bättre än scoret), och hyfsade nybörjare, som manusförfattaren Christina Hodson och regissören Cathy Yan. Hodson skrev manus till den senaste Transformers-rullen Bumblebee och är också inblandad in den kommande The Flash. Och med tanke på att Yan inte heller gör bort sig i regissörsstolen känns det rimligt att bägge kvinnsen kommer att få fler uppdrag i superhjälte-Hollywood.

I likhet med Wonder Woman kan förstås Birds of Prey inte låta bli att gnugga publikens ansikte i det faktum att detta är en kvinnor kan-historia. Och förvånansvärt länge tycker jag att filmen kommer undan med det. Det är ganska roligt att se Winstead helt kallblodigt kniva ihjäl en skurk eller en fårad Perez som försöker fyllefajtas med Robbie. Men till slut blir fajterna väl många och utdragna, i likhet med allt för många superhjältefilmer, och då spelar det liksom ingen roll vilka genitalier de som fajtas är utrustade med.

När allt kommer omkring blev jag ändå hyfsat underhållen av Birds of Prey, det var en pigg produkt som lyckades berätta en onödigt invecklad historia på ett ganska rättframt sätt. Titeln är däremot bara onödigt invecklad.

Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.

Läs hela inlägget här »

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Efter två filmer hade Tim Burton gjort sitt och det var dags för Joel Schumacher att plocka upp taktpinnen. En likaledes extravagant regissör, men med en helt annan stil. Inte så konstigt då att den maskerade hämnaren också ersattes. Sorti Michael Keaton. Entré Val Kilmer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Batman — Återkomsten

Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.

Läs hela inlägget här »

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

Batman v SupermanJag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Leslie Knope, Pawnee
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg