You are currently browsing the tag archive for the ‘The Joker’ tag.

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Istället kommer sammanbrottet, som så ofta, innifrån. Grissom upptäcker att Napier dels suktar efter att själv bli the big boss, dels sätter på hans snygga flickvän. Sådan uppstudsighet kan ju inte tolereras och Grissom vidtar mått och steg för att ta hand om Napier. Innan den planen hunnit löpa hela vägen ut har emellertid Batman gripit in. Men genom att slänga ned Napier i en tunna full med giftiga kemikalier plockar han tyvärr upp Gotham från askan och kastar in sin stad i den flammande elden istället. Jokern finns nu på plats.

Jag har länge varit nyfiken på att se hur pass väl Tim Burton och Joel Schumachers Batman-filmer skulle stå sig, nu när jag kunnat ta del av både Christian Bale och Ben Affleck under samma kåpa. Föga förvånande var denna första Batman-film (sedan Burt Ward och 60-talet) inte resultat av något ögonblickets ingivelse utan en lång process som till slut kunde ros i hamn efter att man övervägt alternativ av typen Batman in Space.

Tim Burton knöts tidigt till projektet men det var inte förrän han lyckades bra med Beeteljuice från 1988 som Warner Brothers fick tillräckligt med förtroende för att låta honom genomföra det hela. Och man kan kanske förstå att publiken och fansen förhöll sig lite tveksamma till spektaklet innan filmen väl kunde börja rulla på biograferna. Galningen Beeteljuice (aka Michael Keaton) som Batman och en hyfsad nybörjare till regissör bakom spakarna – hur skulle det här gå?!

Det är intressant att se hur denna Batman anno ’89 fick kritik för att vara (för) mörk när det begav sig. Med Nolans trilogi i ryggen är den nämligen nästintill lättsam. Men det är klart, ska man jämföra med 60-talets skämtfars levererar både Danny Elfmans score, Burtons visuella stil och, inte minst, Jack Nicholsons Joker något mer hotande.

Nicholson har gått all in med sin jovialiske elaking som av okänd anledning alltid klär sig i lila. Hans serietidningsskurk matchas till viss del av Grissom, spelad av Jack Palance, som är nävviftande överdriven även han. För oss som tittar är dock ingen av dem någon skräckinjagande uppenbarelse.

Historien bryter mot mytologin genom att tvinna ihop Napier/Jokern än tajtare med Wayne/Batman men jag tycker faktiskt det funkar ganska bra. Nu blir de såväl varandras skapare som förgörare. Däremot vet jag som sagt inte om vare sig Burton eller Nicholson lyckats fullt ut med att göra Jokern direkt läskig (där har ju tyvärr Nicholson rejäl konkurrens av sig själv i The Shining).

Galningens intrång i konstmuseet andas mer screwball än hämningslöst gränsöverskridande och jag skulle bra gärna vilja veta var han fått tag på alla dessa hejdukar som både målar och DJ:ar av hjärtats lust. Antingen har Nicholsons prestation bara blivit så van att jag inte längre reagerar eller också har den inte åldrats tillräckligt väl i förhållande till alla andra superskurkar som följt i hans fotspår.

Michael Keaton är en helt ok, om än ganska platt, Batman. Där ligger dock inte problemet hos honom själv utan i manuset som inte på minsta vis utforskar hans bakgrund eller trauma på det sätt som vi kommit att vänja oss vid från Christopher Nolan. Tyvärr är Kim Basingers Vicki Vale också en rätt trist hjältinna/damsel in distress/kärleksintresse vare sig hon klär sig som Diane Keaton i Annie Hall eller i gräddbakelseliknande balklänning. Man känner inte av någon som helst gnista mellan henne och Keaton, inte heller får hon bidra med så särskilt mycket mer till själva historien utom misslyckade försök att lista ut Batmans sanna identitet.

Men helt förlorad är inte Burtons första Batman. Jag hade exempelvis inget minne av att historien påminner en så pass mycket om Jaws i det att borgmästaren för allt i världen inte vill ställa in Gothams 200-årsjubileum, trots det tilltagande Joker-hotet.

Det som dock hållit bäst under de här trettio åren är dels miljöerna, dels musiken av Danny Elfman (ju mindre som däremot sägs om de hiskeliga Prince-låtarna, desto bättre). Filmen fick en del kritik när den kom för att fokusera mer på form än på innehåll. För oss som haft ytterligare några år på oss att bekanta oss med Tim Burton kommer inte det som någon direkt överraskning. Men trots kritiken ÄR Gotham fortfarande en läcker blandning mellan den välbekanta Burton-estetiken och Art Deco. Och Elfmans Batman-tema som tillåts svälla redan under förtexterna är något av det bästa han gjort, så gammalt det nu är.

Lite av en besvikelse till återtitt måste jag erkänna, jag hade betydligt trevligare minnen av särskilt filmen som helhet och Nicholsons prestation. Men ingen tid att gråta över spilld mjölk, dags för Batman Returns (om en vecka, vill säga…)

Annonser

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The LEGO Batman Movie

Filmspanarna

Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.

Läs hela inlägget här »

The Dark KnightAnkomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.

The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.

Läs hela inlägget här »

Batman v SupermanJag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Läs hela inlägget här »

Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser