You are currently browsing the tag archive for the ‘The Joker’ tag.

Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.

Nej, antalet människor i världen som bryr sig om en sådan som Arthur Fleck är lätt räknade på ena handens fingrar, till och med för mångåriga sågverksarbetare. Arthur är en halvdan uthyrningsclown med ståupp-ambitioner som fortfarande bor med sin mamma, kollegorna tycker han är konstig och överallt får han misstänksamma blickar på grund av sin tendens att vid de mest olämpliga tillfällen brista ut i krampartade skrattanfall. Enkelt uttryckt är Joker filmen där publiken får följa med en man (som tidigt konstaterat ”I just don’t wanna feel so bad anymore”) rakt ned i helvetet när de få tryggheter han har förintas en efter en.

Om denna senaste ”superhjälte”-film ska kallas för en skrattfest är den sannerligen av den bistra sorten. I och för sig inte så olikt de skrattanfall som Joaquin Phoenix nu och då släpper ifrån sig under filmens gång. Hysteriska utandningar liksom vrängs från hans kropp, de tycks när som helst riskera att övergå i okontrollerad gråt och avslutas med gutturala strupljud, som om hela förloppet får honom att klökas. Nå, redan innan titten på Joker var mitt intryck att risken var minimal för att Phoenix skulle misslyckas med att spela psykiskt sjuk.

Då var det en något större överraskning att regissören Todd Phillips står bakom en film vars innehåll hyser förbluffande likheter med namnet på ett visst punk-band på Skellefteå (totalt jävla mörker). Alltså Road TripOld SchoolThe Hangover-Todd Phillips. Nu kom han förvisso för ett par år sedan med War Dogs som jag inte sett, men mitt intryck är att även den ligger en bra bit bort från Joker. Phillips har skrivit manus tillsammans med Scott Silver, vars hittills mest kända film torde vara The Fighter. Inte heller den filmen har särskilt mycket gemensamt med Joker om man inte ska tänka sig perspektivet ”förmåga att skapa sympatier för en rollfigur som mår jävligt uselt”.

Denna frammanade sympati har dock kritiserats. I perspektivet att Joker skulle fungera som någon slags in blanco-check för alla vita män där ute som av olika anledningar tycker att världen behandlat dem illa. I det avseendet tycker jag dock att filmen lyfter temat psykisk ohälsa och figuren Arthur med så pass stor varsamhet att en sådan kritik känns som en något krystad ryggmärgsreaktion.

I och med Joker blir det också än tydligare att DC försöker välja en annan väg än Marvels OCD-artade ambition att skapa ett sammanhållet universum som dessutom helst ska innebära att publiken återser samma skådisar i samma roller i film efter film. Det har förvisso sin charm men Joker bevisar att det inte behöver vara helt fel att gå i en närmast diametralt motsatt riktning. Filmen kan dra nytta av en redan etablerad design, slutpunkt och i viss mån också klangbotten mot motståndaren no. 1, Batman, samtidigt som den skapar tillräckligt mycket nytt inom mytologin för att överraska.

Phoenix får mig emellertid inte att överge min ståndpunkt att Heath Ledger är den bästa Joker-superskurken. Denna nya Joker är sannerligen tragisk och patetisk och kan förvisso vara oberäkneligt farlig. Men han är i mina ögon långt ifrån någon superskurk. Han är inte (åtminstone inte ännu) en man som ”just want to watch the world burn” och dessutom har en elaborerad plan för hur han ska uppnå det. Joker ger oss ändå en slags förklaring till varför det blev som det blev och det var ju just frånvaron av det som jag tyckte var så briljant i The Dark Knight.

Arthurs stenhårda och råa Gotham är till förvillelse likt ett 70- eller 80-tals-New York. Arthur själv (samt givetvis närvaron av Robert De Niros TV-värd Murray Franklin) åkallar filmer som Taxi Driver och King of Comedy. En trevlig detalj som understryker tillbakablicken är att Warner Brothers återupplivat sin gamla, klassiska logga. Samtidigt påminner filmens tydliga rik-mot-fattig-konflikt om exempelvis V For Vendetta eller The Dark Knight Rises. Regissör Todd Phillips ska ha sagt att hans Joker inte bör ses som en samtidskommentar. Men jag undrar om det ändå inte finns en hastigt överskyld varning i Arthurs nedskrivna tankar: ”The worst thing about having a mental illness is that people expect you to behave as if you don’t”.

Och eftersom Joker har funnits tillgänglig ett tag har de flesta filmspanare redan hunnit se och diskutera.
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!

***

Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.

Läs hela inlägget här »

En livsregel så god som någon: nedsablade filmer om vitsminkade galenpannor är inte så usla som deras rykten gör gällande. Det var sant för Tim Burtons Alice in Wonderland och det var sant för Suicide Squad.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The LEGO Batman Movie

Filmspanarna

Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.

Läs hela inlägget här »

The Dark KnightAnkomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.

The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.

Läs hela inlägget här »

Batman v SupermanJag är säkert inte den första att reflektera över det faktum att Stålmannens liv torde bli betydligt enklare om han slapp rädda livet på Lois Lane i parti och minut. Och ett enklare livpussel är vad Stålis faktiskt skulle kunna dra nytta av just nu.

Läs hela inlägget här »

Narkissus var en ung krigare i det antika Grekland. Han var sanslöst vacker och därmed, i likhet med många andra vackra människor, uppfylld av sin egen skönhet. Ingen var värd hans kärlek utom han själv. Denna devis genomförde han så konsekvent att han tynade bort, eftersom han inte kunde slita sig från sin egen spegelbild. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg