Ponera att du var utrustad med ett operativsystem som kunde åtlyda uttalade kommandon. Vi kan kalla det…”Sam”. Om du skulle be ”Sam, visa mig en melankolisk film” är sannolikheten rätt stor för att Spike Jonze Her skulle rullas upp inför dina ögon.
Fortsätt läsa ”her (2013)”
alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for
”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”
Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.
To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Fortsätt läsa ”To Die For (1995)”
I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.
***
Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.
Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.
***
Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.
Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.
Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.
Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.
Det enda som får vädret som möter oss i Buffalo ’66 att se ännu mer deprimerande ut är byggnaden i fokus. Det är gråmulet, snögloppigt och kylslaget och ut från fängelset släpps just nu Billy Brown. Han är knappast klädd för väderleken och tycks inte vara direkt själaglad över att befinna sig på rätt sida om stängslet.
Ingen möter Billy, han tar istället bussen in till centrala Buffalo där sökande efter en toalett tar vid. Billy fick nämligen inte återinträda i fängelset för att pinka och nu är läget kritiskt. Han liksom gnäller och stapplar nästan fram för att inte blöta ned sig. Alla toaletter visar sig dock vara stängda och när han till slut slinker in till en dansstudio är det ändå som förgjort. Billy blir nämligen övertygad om att killen som redan befinner sig där inne har kollat in honom – ”fuckin’ faggot” skriker den oförrättade.
Rörliga bilder och tryckta ord 