Alice in Wonderland (1951)

alt. titel: Alice i Underlandet

Alice in Wonderland 1951Inte ens när det begav sig blev Alice in Wonderland någon rungande succé. Litteraturvetare och britter gjorde gemensam sak och ansåg att amerikanen Walt hade trampat på det brittiska kulturarvet. Trots att det var ett hjärteprojekt för Walt själv som han drog igång direkt efter Snövit… var avklarad, svek även familjerna när det kom till att hosta upp pengar för biobiljetter. Först i det mer drogliberala 60-talet fann Alice in Wonderland sin rätta målgrupp.

Och det känns inte särskilt konstigt (varken att hippiesarna ville se filmen eller att familjerna inte ville det), för Alice in Wonderland är en jäkligt skum film. På pappret kan jag förstå att Lewis Carrolls ärligt talat rätt spejsade historia såg ut att vara perfekt för animeringsmediet, där bara fantasin sätter gränserna.

Men problemet är att det inte finns någon historia. Originalet arbetar hårt med inte bara logiska vurpor och ordskämt, utan också symbolik, historia, matematiska koncept samt teman som handlar om att växa upp och avsvära sig värdsliga auktoriteter för att istället lita på sina egna sinnesintryck. Det säger sig självt att allt detta blir svårt att inkorporera i en familjefilm.

Slutresultatet blir istället en räcka löst sammanhängande scener där Alice först försöker få tag på den vita kaninen och sedan ta sig tillbaka till den verkliga världen. Visst innehåller de flera av de logiska vurporna och ordskämten samt en underbar visuell fantasifullhet, men det hela påminner mer om ett gäng kortfilmer à la Silly Symphonies eller varför inte Fantasia?

Är man det minsta intresserad av animering borde Alice in Wonderland tillhöra kanon, men i konkurrens av de andra (riktiga) Disney-klassikerna (enligt min räkning från Snövit… fram till Robin Hood, möjligen också inkluderat The Rescuers) står den sig rätt slätt.

Alice in Wonderland (2010)

alt. titel: Alice i Underlandet

ALICE IN WONDERLANDJag vet inte om man ska skylla allt på applaneten. För tittar man på Tim Burtons 15 långfilmslånga filmografi finns det egentligen inte jättemånga filmer som borde fått mig så tveksamt inställd till just Alice in Wonderland. Jag får skylla på övriga filmvärlden, som såvitt jag kan minnas slog ned filmen i kängskaften med en hyfsat stor påk. Titten på Dark Shadows hjälpte väl inte heller.

Men nu när Alice in Wonderland är avklarad måste jag än en gång konstatera att obefintliga positiva förväntningar verkligen inte är den sämsta förutsättningen för en film. För så himla dålig var den egentligen inte. Johnny Depp gjorde kanske inte sin starkaste tolkning någonsin. En del av CGI:n var ruggigt dålig. Slutet blev något av ett standardslut där en huvudperson som vi egentligen aldrig tvivlat på tar sig i kragen och gör sin Plikt. Lite platt och definitivt ingen klassisk Burton, men absolut underhållande för stunden.

Lite förvånad blir jag när Wikipedia informerar om att Burton inte har haft någon egentlig koppling till varken Alice… (i exempelvis Disneys version) eller Lewis Carroll. Till viss del upplevde jag nämligen Alice in Wonderland på samma sätt som Dark Shadows: något som låg Tim väldigt varmt och personligt om hjärtat, något som han har möljat runt i hjärnan länge men som inte riktigt har kunnat översättas så att även andra än han själv kan se charmen.

Kanske ska man skylla på de allestädes närvarande green screens att Alice in Wonderland inte riktigt får med sig tittaren? För filmen klarar inte av att engagera, trots att mesta delen av allt nonsens och surrealism fått stryka på foten för en betydligt mer känslomässigt anstruken berättelse om att våga möta sitt öde. Depps hattmakare hade jag som sagt kunnat klara mig utan, däremot var faktiskt Helena Bonham Carter röda drottning rätt underhållande. Jag kan inte låta bli att undra om Helena låtit sig bli inspirerad av Miranda Richardsons drottning Elizabeth.

Nu återstår bara att sänka förväntningarna i motsvarande grad för Frankenweenie. Det kan bli svårt.

Annonser