En film jag ångrar att jag sett

Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…

***

Planet of the Apes (2001)

alt. titel: Apornas planet

Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.

Men nu dröjde det ytterligare drygt tio år innan något hände (samtidigt som både Iron-Jim Cameron och Oliver Stone vid olika tillfällen tycks ha befunnit sig på ap-tapeten) och den här gången var det självaste Tim Burton som var satt att hålla i tyglarna. En regissör vars senaste film var Sleepy Hollow, en skön mysrysare iscensatt i ett klassiskt men samtidigt sagolikt pionjär-New England.

Var det där det började gå snett? Burtons främsta signum har alltid varit just den sagostämning som i högre eller mindre grad omvärvat alla hans tidigare produktioner och här skulle han helt plötsligt klämma ur sig en sci-firulle. En film baserad på ett tema som man väl i och för sig skulle kunna hävda tillhör en modern sago-kanon, men där resultatet icke desto mindre blev högst o-sagolikt.

På rymdstationen Oberon kastar sig astronauten Leo Davidson in i en skyttel med orden ”Never send a monkey to do a man’s job!”. Hans frustration kommer sig av att den chimpans som var satt att i en annan skyttel undersöka en elektromagnetisk storm inte tycks ha lyckats med sitt uppdrag. Leo får dock lite mer på tallriken än vad han bett om och blir genom stormen inte bara transporterad till en annan värld, utan också en annan tid (vilket vi hjälpsamt kan hålla reda på genom skyttelns tidsmätare eftersom västerländsk tideräkning tydligen är en konstant som utan problem klarar en liten magnetstorm).

Väl jordbunden igen blir han snart varse att det här är en värld ställd på ända för människor tycks vara heta jaktbyten. Av apor till häst! What will they think of next…? Men någon existensiell kris eller ifrågasättande av sin egen mänsklighet ligger inte för Leo, han är en handlingens man. Därför ser han till att tilldra sig uppmärksamheten från Ari, en chimpans som försöker hävda mänskliga rättigheter tvärtemot de rådande samhällsnormerna. Hon hugger som en utspottad kobra, inte bara när Leo hotar henne med ett brännjärn utan också när han försöker fly för att starta ett mänskligt uppror.

Det finns så mycket som är fel med den här remaken att man knappt vet vart man ska vända sig. Hur man än gör slutar det nämligen med att det känns som om man fått ett babianarsle upptryckt i ögonen. Som vanligt i den här typen av film med den här typen av totalt sammanbrott är det enda som funkar Rick Bakers masker.

Händelseutvecklingen känns rörig och när det sista slaget ska ta vid finns det därför noll spänning i hela situationen. Det enda sättet att få slut på eländet blir en häpnadsväckande lat Deus Ex Machina (i apform). Den vändningen överträffas dock av det ytterligt konstruerade slutet.

Skådespeleriet skulle möjligen kunna kallas habilt om det inte vore för att alla, inklusive lilla Burton-frugan, inte får något som ens är i närheten av karaktärsutveckling att jobba med. Marky Mark är på sitt allra stelaste och mest ohumoristiska humör och Estella Warren står inte bara för en helt meningslös närvaro utan gör det dessutom riktigt dåligt. Men jag är övertygad om att hon är en väldigt duktig fotomodell/konstsimmerska. Paul Giamattis comic relief-orangutang gör ingen glad och kan därför knappast sägas fylla sin funktion.

Relationen mellan Wahlbergs Leo och Helena Bonham Carters Ari ges ingen som helst chans till etablering, varför man inte förstår hur den kan bli så innerlig så snabbt. Samtidigt drar den välbehövlig mental kraft från relationen mellan Leo och Warrens Daena som därmed mest blir obegriplig, förutom att Daena behövs för att hylla Leo som en något ovillig människofrälsare. När hon i slutet ska leverera en sista rejäl smällkyss skulle hon lika gärna ha kunnat kasta sig över en vilt främmande karl. Och av Leos ansiktsuttryck att döma är det just vad hon gör. Han ser nämligen inte särdeles tacksam ut utan verkar mest bli förvirrad av ömhetsbetygelsen, lite som om han tänker ”Ehhh, känner vi varandra?”.

Kopplingen människor-teknologi-religion dras upp alldeles för skissartat och de uppenbarligen synnerligen religiösa aporna accepterar enligt min mening egendomligt snabbt att hela deras trosuppfattning vilat på falsk grund. Lika snabbt accepterar de en totalt ny världsbild. Om bara mänskliga trossamfund vore lika flexibla.

Att manuset velat dra nytta av slavkonceptet när det kommer till relationen människor-apor är måhända inte så överraskande, men man gör det på ett sådant sätt att alla hundra miljoner referenser till ”color” i Pleasantville känns som ett under av subtilitet i jämförelse. Lite mystiskt blir det också att Leo aldrig egentligen tycks behöva omvärdera sina åsikter om denna relation. Han går istället lika sömlöst som fullkomligt oförklarligt från ”Never send a monkey…” till att hävda ”We lived in peace together!” Ja, om man med ”peace” menar utnyttjande och habitatförstörelse och ”together” att en art förvarar en annan i bur.

Och då har jag inte ens börjar fundera på att det ändå känns bara litelite osannolikt att ingen som helst inavel tycks ha uppstått från de ursprungliga skeppsbrutna eller att apornas och människornas språk inte bara utvecklats på exakt samma sätt under typ 3 000 år utan också fortfarande är fullt begripligt för Leo. Eller för den delen på att apor faktiskt är fysiskt oförmögna att producera tal.

När Filmitch kom med sitt förslag att skriva om en film som man ångrade att man sett tänkte jag först ”Piece of cake!” Det måste ju finnas hur många som helst. Men ju mer jag tänkte, desto mindre blev kakbiten och jag började inse att det faktiskt var ganska få filmupplevelser som jag verkligen ångrade. Men när jag kom att tänka på Tim Burtons Planet of the Apes var det som om allt föll på plats, fast på ett lite sorgligt sätt.

Jag hade faktiskt inte sett filmen i det ljuset förut, men remaken dödade Tim Burton-magin. Dittills hade kanske inte Burtons regi-filmer varit enbart höjdare men de hade ändå på något sätt alla haft det där lilla speciella. Kalla det Burton-känsla eller vad du vill. Till och med Batman Returns, som jag inte ens är särskilt förtjust i. Men här tog det stopp, här kom ett vägskäl som inte gick att bortse från och den känslan hade jag gärna varit utan. Tilliten till att Burton-känslan alltid skulle finnas där, som en konstant i ens filmliv, var härmed oåterkalleligen förlorad. Mitt utrop ”Get your stinkin’ hands off my Tim Burton, you damn, dirty movie!” föll för döva öron.

Glöm inte att besöka de andra bloggarna som förutom Filmitch också (förr eller senare) är ångerfulla idag: Fiffis filmtajm, Addepladdes j-vla filmblogg, Blue Rose Case, Flmr, Fripps filmrevyer, Plox, The Velvet Café, ExceptFear, Jojjenito, Movies-Noir och Voldo.

19 reaktioner till “En film jag ångrar att jag sett”

  1. Jag måste skamset erkänna att jag tyckte den här filmen var helt ok. Håller med om dina invändningar men ja det var ngt som fångade mig i biomörket. jag vet att jag troligtvis är ensam i världen att tycka remaken är godkänd men på den vägen är det.
    Slutscenen är dock usel – riktigt usel. Påpekas bör att jag aldrig sett om filmen.

  2. Ojojoj, det kallar jag sågning (även om jag inte håller med om att filmen är sååååå dålig) men det var skön läsning. Att Burton sågas händer inte ofta, inte hos dig heller, så jag förstår att du verkligen tycker ILLA om den här filmen.;)

    Själv blir jag sugen på att se om den.

  3. Efter en ganska okomplicerad sågning av filmen avslutar du med en personlig betraktelse som jag gillar. Jag förstår precis hur du känner och jag blir lite, lite ledsen för din förlust. Bra revy!

  4. Håller med om det mesta, detta är Burtons sämsta film. Jag som hade svårt att ta originalet seriöst, denna är det minsann värre med.

  5. @filmitch: Du och Fiffi kan ta varandra i hand på det då. När jag väl kom på vilken film jag skulle välja vart jag nästan lite orolig över att den inte skulle vara så dålig som jag mindes den. Men det var den… Se inte om den ifall du vill behålla din illusion 😉

    @Fiffi: Jaha, det var nog första gången en sågning tjänade det dubbla syftet men tack för berömmet 😉 Förbehållet i fallet Burton bör väl vara att jag ännu inte sett Alice.

    @Henke: Tack! Ja, det kändes ju viktigt att försöka förklara varför man ångrade just den här mer än en ”vanlig” dålig film. Din medkänsla värmer 😀

    @Voldo: Originalet har jag faktiskt inget otalt med. Har du sett Alice? Det skulle i så fall innebära att den inte är lika usel som den här…

  6. ”Hur man än gör slutar det nämligen med att det känns som om man fått ett babianarsle upptryckt i ögonen. ”. Huga!
    Underbar sågning av en film jag inte sett och aldrig kommer att se. Jag är alltför rädd om mitt ganska så vänskapliga förhållande till Burton. Tack för varningen!

  7. En rejäl SofiaSågning! Och på en fredag också som sagt!
    Och…jag måste också erkänna mig skyldig till att tycka att den kändes rätt ok…och nästan lite underhållande i vissa partier….kanske mest med Tim Roth när jag tänker efter…

    Som vanligt kanonkul text dock! 🙂

  8. Det var längesen jag såg den, men minns den bara som dålig, inte så ofantligt dålig. Men du har nog rätt. Jag låter det vara osagt.

    Däremot håller jag helt med om den avslutande betraktelsen. Burton är inte att lita på längre. Med hans 90-talsfilmer i åtanke känns det som att ingenting borde vara omöjligt för den mannen, kolla bara den fantastiska Ed Wood, men sen dess verkar han ha ramlat in i Disney-gropen. Kanske drog Alice med honom? Det är nog för övrigt hans sämsta.

  9. @Jessica: Nå, det var ju bra att min egen tittning kom till nytta i alla fall. Både som konsumentupplysning och underhållning 😉 Och ja, Burton-förhållandet är värt att vara rädd om så länge man har det.

    @Fiffi: Risken finns nog. Tror den ska ligga någonstans, jag har bara inte vågat ta tag i den ännu.

    @Steffo: Tack! Jaha, då är ni tre i klubben då… Fast Roth var ju liksom bara ûber-ond, inte alls spännande. Lite som i Hulken faktiskt när jag tänker efter.

    @Pladd: Jag har alltid rätt, det vet du väl 😉 Jag är rädd för att nedgången började innan Alice, den började här. Sedan har det skett enstaka uppstickare, som Charlie and the Chocolate Factory eller Corpse Bride men inget är som 90-talsfilmerna.

  10. Alltså så dålig var den väl inte. Visst, jag minnns att jag blev besviken när jag såg den på bio, det var en film jag såg fram emot. Den är riktigt dum. Men det är ändå sci fi, rymdskepp, apor till häst, sköna apkostymer och en sagolikt (där har vi sagan) stel Wahlberg. Men jag håller med, den är en dum film. Jag skulle ge den en svag trea fast då är jag snäll.

    Skön referens till Hestons replik från originalfilmen.

    Apornas planet är inte Burton sämsta film. Den utmärkelsen går till den jobbigaste filmen i världshistorien, Pee-wee’s Big Adventure. Och så kom väl Burton igen lite med Big Fish 2003.

  11. @Jojjenito: Jag tror att det är just sci-fi som gör det svårt, det är ingen Burton-genre helt enkelt. Det var svårt att undvika Heston-klyschan 🙂 Pee-Wee har jag faktiskt inte sett, så den ”besvikelsen” har jag kvar. Och Big Fish tyckte jag inte alls om heller, så för mig blev den bara ytterligare en djupdykning. Tyvärr.

  12. Nä, det var väl här någonstans Burton lyckades förbruka sitt förtroende som en regissör att räkna med. Bortsett från Big Fish så har det ju efter Apornas Planet gått stadigt utför tyvärr.

    Nu var det ett bra tag sedan jag såg Apornas Planet, men minns den som i det närmaste plågsam.

  13. För min del var det ett misstag som gjorde att jag såg filmen till att börja med och även om det är en tio år sen så känner jag igen mig alltför väl i din text. Horribelt och meningslöst. Och även om jag är lite kluven till Burtons samlade verk så kändes Planet of the Apes som långt under hans nivå.

  14. @Plox: Nej, lika bra som innan har det aldrig blivit men jag är ändå rätt förtjust både Sweeny Todd och Charlie… Och som sagt, Big Fish är verkligen inte någon bra film i min bok.

    @BRC: Absolut, det känns som en film som han inte brytt sig om att lägga ned särskilt mycket möda på. Eller om ska säga så här: det är inte en film där man kan återfinna Burton själv, den känns distanserad från honom som regissör. I åtminston det kan jag hålla med om att tex Big Fish är annorlunda även om jag inte gillar den.

  15. En film jag har hört så pass mycket skit om att jag medvetet har undvikit den som pesten. Och din härliga sågning av filmen verkar bli som pricken över sågnings-i:et, Sofia.

    Tack, nu vet jag definitivt att jag inte behöver ångra mitt beslut 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: