Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.

***

Lady and the Tramp (1955)

Lady and the TrampAhhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.

Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.

Annars är det svårt att se till och med denna klassiker utan det senaste Disney-debaclet i bakhuvudet. Säga vad man vill, men 50-talets Disney skyggade knappast för de rasmässiga stereotyperna. Inte bara när det gäller den extremt italiensk-amerikanske krögaren Tony (är det bara jag som hör ”Jag skall giva dig på moppo!” trots att filmen visas på originalspråk?), alla hundarna måste givetvis också följa ramarna. Borzoien heter Boris och bryter på ryska, chihuahuan heter Pedro och bryter på spanska och skotske Jock är förstås en…skotte.

Men det är fortfarande en charmig rulle och om inte annat bör man se Lady och Lufsen åtminstone en gång för att kunna njuta av de utsökt tecknade bakgrunderna.

Robin Hood 1973Robin Hood (1973)

Även detta en julklassiker, men inte lika nostalgiskt bitterljuv. Istället är hela stämningen enormt käck när vi får följa Robin Hood och Lille John när de lurar skjortan av Prins John. Med lite vuxenavstånd är det fascinerande att se hur dåligt filmen egentligen håller ihop rent storymässigt, men vad spelar det för roll? Dessutom antar jag att hela temat med hur hemskt det är med en beskattande överhet gick hem bra i de amerikanska stugorna.

Roligt är också att konstatera dels hur väl de svenska rösterna ljudmässigt stämmer överens med originalet, dels att ”Sir Väs” faktiskt låter coolare än ”Sir Hiss”. Däremot föredrar jag nog Allan-a-Dale framför det Killinggängsbesudlade Allan-i-dalen (även om associationen är plågsamt uppenbar så här i efterhand).

Företaget Disney har också upprätthållit Uncle Walts strikta relationsregler, vilka påminner inte så lite om Eric Cartmans när man tänker efter. Självklart måste både Robin och Marian vara rävar, på samma sätt som det gamla paret båda är ugglor och kyrkvaktmästaren med fru båda är möss.

Men precis som i fallet med Lady och Lufsen är nostalgicharmen tillräckligt kraftig för att tysta både den här typen av invändningar och sådana som kan höras från genus-o-metern. Med en glatt humör och visuell kreativitet (särskilt när det gäller hur Sir Väs använder sin slanka kropp) kommer man långt.

The Rescuers (1977)

The RescuersTrots att Bernard och Bianca är en Disney som jag absolut inte tittat sönder är den ändå en nostalgifavorit för min del, av anledningar jag förklarade här (även om jag tydligen gjorde total sörja av årtalen, då kan jag alltså ha sett den på bio när den kom…). Direkt när kassetten kör igång (gammal hyr-video, så svenskt tal gäller) är rösterna så otroligt välbekanta. Särskilt Pernilla Glaser som lilla Penny har den där intonationen som annars blott är förbehållen barn i Olle Hellbom-filmer.

Jämfört med Robin Hood har animeringsambitionen hackat sig ned ytterligare ett par snäpp, ibland är det inte bara bakgrunder utan praktiskt taget stillbilder som visas upp.

Det är också en klar skillnad story-mässigt, inledningen är betydligt mörkare än tidigare filmer och slås kanske bara av Finding Nemo. Penny som gråter över för att ingen vill adoptera henne, eftersom all väljer sötare barn, ger upphov till funderingar som sannolikt kräver en vuxen närvarande. Scenen i piratgrottan är både ruggig och spännande med sablar och piratskelett.

Tempot är det ingen större tvekan om, fullt ös medvetslös är vad som gäller. Det är nästan så att man blir en smula andfådd och jag undrar om tempot var ett medvetet val för att man inte skulle fundera allt för mycket över hur det hela hänger ihop. En tydlig röd tråd finns förstås, men utvecklingen av Biancas relation till den aningens mer timide Bernard går exempelvis extremt snabbt. En av fördelarna med filmen tror jag emellertid är att de två mössen kompletterar varandra väldigt bra, ingen är egentligen tydligt starkare, smartare eller djärvare än den andre.

Och så innehåller Bernard och Bianca förstås också en av Disneys bästa side-kicks. Trollsländan Evinrude förkroppsligar filmens känsla ganska perfekt när man tänker efter; antingen är det fullt ös medv… ja, ni fattar eller också ligger han helt utpumpad på golvet och bara flämtar.

Annonser