X3: Disney i korthet

Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.

***

Lady and the Tramp (1955)

Lady and the TrampAhhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.

Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.

Annars är det svårt att se till och med denna klassiker utan det senaste Disney-debaclet i bakhuvudet. Säga vad man vill, men 50-talets Disney skyggade knappast för de rasmässiga stereotyperna. Inte bara när det gäller den extremt italiensk-amerikanske krögaren Tony (är det bara jag som hör ”Jag skall giva dig på moppo!” trots att filmen visas på originalspråk?), alla hundarna måste givetvis också följa ramarna. Borzoien heter Boris och bryter på ryska, chihuahuan heter Pedro och bryter på spanska och skotske Jock är förstås en…skotte.

Men det är fortfarande en charmig rulle och om inte annat bör man se Lady och Lufsen åtminstone en gång för att kunna njuta av de utsökt tecknade bakgrunderna.

Robin Hood 1973Robin Hood (1973)

Även detta en julklassiker, men inte lika nostalgiskt bitterljuv. Istället är hela stämningen enormt käck när vi får följa Robin Hood och Lille John när de lurar skjortan av Prins John. Med lite vuxenavstånd är det fascinerande att se hur dåligt filmen egentligen håller ihop rent storymässigt, men vad spelar det för roll? Dessutom antar jag att hela temat med hur hemskt det är med en beskattande överhet gick hem bra i de amerikanska stugorna.

Roligt är också att konstatera dels hur väl de svenska rösterna ljudmässigt stämmer överens med originalet, dels att ”Sir Väs” faktiskt låter coolare än ”Sir Hiss”. Däremot föredrar jag nog Allan-a-Dale framför det Killinggängsbesudlade Allan-i-dalen (även om associationen är plågsamt uppenbar så här i efterhand).

Företaget Disney har också upprätthållit Uncle Walts strikta relationsregler, vilka påminner inte så lite om Eric Cartmans när man tänker efter. Självklart måste både Robin och Marian vara rävar, på samma sätt som det gamla paret båda är ugglor och kyrkvaktmästaren med fru båda är möss.

Men precis som i fallet med Lady och Lufsen är nostalgicharmen tillräckligt kraftig för att tysta både den här typen av invändningar och sådana som kan höras från genus-o-metern. Med en glatt humör och visuell kreativitet (särskilt när det gäller hur Sir Väs använder sin slanka kropp) kommer man långt.

The Rescuers (1977)

The RescuersTrots att Bernard och Bianca är en Disney som jag absolut inte tittat sönder är den ändå en nostalgifavorit för min del, av anledningar jag förklarade här (även om jag tydligen gjorde total sörja av årtalen, då kan jag alltså ha sett den på bio när den kom…). Direkt när kassetten kör igång (gammal hyr-video, så svenskt tal gäller) är rösterna så otroligt välbekanta. Särskilt Pernilla Glaser som lilla Penny har den där intonationen som annars blott är förbehållen barn i Olle Hellbom-filmer.

Jämfört med Robin Hood har animeringsambitionen hackat sig ned ytterligare ett par snäpp, ibland är det inte bara bakgrunder utan praktiskt taget stillbilder som visas upp.

Det är också en klar skillnad story-mässigt, inledningen är betydligt mörkare än tidigare filmer och slås kanske bara av Finding Nemo. Penny som gråter över för att ingen vill adoptera henne, eftersom all väljer sötare barn, ger upphov till funderingar som sannolikt kräver en vuxen närvarande. Scenen i piratgrottan är både ruggig och spännande med sablar och piratskelett.

Tempot är det ingen större tvekan om, fullt ös medvetslös är vad som gäller. Det är nästan så att man blir en smula andfådd och jag undrar om tempot var ett medvetet val för att man inte skulle fundera allt för mycket över hur det hela hänger ihop. En tydlig röd tråd finns förstås, men utvecklingen av Biancas relation till den aningens mer timide Bernard går exempelvis extremt snabbt. En av fördelarna med filmen tror jag emellertid är att de två mössen kompletterar varandra väldigt bra, ingen är egentligen tydligt starkare, smartare eller djärvare än den andre.

Och så innehåller Bernard och Bianca förstås också en av Disneys bästa side-kicks. Trollsländan Evinrude förkroppsligar filmens känsla ganska perfekt när man tänker efter; antingen är det fullt ös medv… ja, ni fattar eller också ligger han helt utpumpad på golvet och bara flämtar.

14 reaktioner till “X3: Disney i korthet”

  1. Även jag har (eller hade) ett nostalgiskt skimmer omkring ”Robin Hood” och ”Bernard och Bianca”, två filmer jag såg på bio (En fråga inställer sig: visades de med några års fördröjning i Sverige, eller återkom tecknade filmer regelmässigt som helgmatinéer, under epoken just innan videorullens intåg? Ingen av dessa två filmer såg jag i vart fall tidigare än 1977, och B&B förknippar jag med ettan i lågstadiet, vilket då innebär 1979-80).

    Det är riskabelt det där med nostalgi: när jag såg om Robin Hood i vuxen ålder blev jag en aning besviken. Till skillnad från detaljsköna Lady och Lufsen fallerar sjuttiotals-Disney rätt ordentligt i animationerna, med återanvända kulisser och andra budgetlösningar. Det är fortfarande inte dåligt tecknat, förstås, däremot ett par divisioner under storhetstiden.

    B&B klarar sig dock, på sitt driv och goda actionhumör.

  2. Bernard och Bianca är en såndär film som jag kan titta på utan ljud och ändå veta exakt vad dom säger, eller tvärtom. Jag hade filmen på sagoband och lyssnade tamejtusan sönder det, en väl fungerande historia även utan bilder och jag tyckte hela Penny-grejen var väldigt sorglig när jag var liten, ja, det tycker jag kanske nu med men inte fullt lika gråtsorgligt som jag tyckte när jag var liten och (aningens mer) mesig.

    Betygsmässigt håller jag med dig om både Robin Hood och Lady och Lufsen.

  3. @Henrik: Skulle chansa på fördröjningen och eventuellt även helgmatinéer, jag vet som sagt rätt säkert att jag såg B&B på bio. Och inte är sjuttiotals-Disney lika snygg som tjugo år tidigare, men jag tycker att i alla fall Robin fortfarande håller just för att man har en hel del kluriga visuella lösningar.

    @Fiffi:Ja, trots att det var läääänge sedan jag såg den senast kändes många av replikerna i B&B mycket välbekanta, tom utan sagoband. Du skulle sätta högre på B&B då, antar jag?

  4. Bernard och Bianca… The what? När började svenska titlar låta fel. Hajen, Den sista färden, Djungelboken osv är ju helt rätt. Har man blivit sämre på att översätta eller handlar det enbart om att man först hör de engelska titlarna nu i vår globala värld?

  5. @BRC: Tack!

    @Jojjenito: Tja, det är ju ändå bättre än en ny svensk titel, fast på engelska… ”Räddarna” kanske inte lät så häftigt?

  6. Nej, nej, när det gäller Bernard och Bianca så menar jag att den svenska titeln är den bästa eller kanske den mest kända för oss svenskar. The Rescuers kändes helt fel, fattade inte ens vad det var för film först. Och så började jag fundera på när det ändrades, när svenska titlar kändes fel.

  7. @Jojjenito: Fast tror du inte att det kan ha att göra med att det är barnfilmer som kom när man själv var barn? Bernard och Bianca känns lika rätt som Skattkammarplaneten känns fel.

  8. Jo, exakt det är nog en av anledningarna men jag undrar om man även har blivit sämre på att översätta. Mest tror jag det har att göra med att det engelska namnet kommer först idag, även för barn. En vanesak liksom.

  9. @Jojjenito: Tror också mer på vana, dåliga översättningar har vi väl sett vår beskärda del av både nu och då. Toffelfabriken är ju ett av exemplen som ligger längst fram i hjärnan…

  10. Robin Hood gillar jag – L&L är vacker men lite trist. B&B var det otroligt länge sedan jag såg kommer knappt ihåg men minns att jag tyckte den var lite småspännande på bio.

  11. @Filmitch: Ja, det är intressant när man ser en del av de här äldre Disney hur pass långsamma man upplever dem. Bambi tar nästan priset i den kategorin kan jag tycka.

  12. ”Med lite vuxenavstånd är det fascinerande att se hur dåligt filmen egentligen håller ihop rent storymässigt, men vad spelar det för roll?”

    Ganska stor roll skulle jag säga. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: