You are currently browsing the tag archive for the ‘Johnny Depp’ tag.

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.

Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.

Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.

Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).

Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.

Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.

Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.

Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.

Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.

Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Nästan alla filmerna (nu blir jag osäker på hur det var med originalet) inleder dessutom med något slags citat som handlar om hur farligt eller osäkert det är med drömmar och drömvärlden. Här får vi förvisso ett sådant också (från ingen mindre än Friedrich Nietzsche) men det följs av den välkända frasen ”Welcome to Prime Time, bitch” från Dream Warriors. Vid det här laget, efter fem filmer, ligger alltså Freddy på samma nivå som Nietzsche. Voj,voj…

Den här gången handlar det inte om att Freddy måste återuppstå men han tycks vara fast i något slags dröm-Springwood och vill förstås ut och leka i den vanliga världen. Det gör han genom att skicka en namnlös tonåring till den ungdomsanstalt där socionomen Maggie arbetar. Maggie upptäcker snabbt att hon och denne ”John Doe” delar samma drömmar och var kan man få svar på den gåtan annat än i Springwood?

Sagt och gjort, de åker dit men vad de inte räknat med är att få en lektion i Freddy 101. Schools out, Kreuger!

Freddy’s Dead känns som om Asylum helt plötsligt fick för sig att göra en Elm Street-film. Vi har till och med den bortglömde skådisen i en halvstor biroll – Yaphet Kotto som drömterapeut, vilken bland annat får leverera en snabbresumé över vad vi har att vänta oss med avseende på drömdemoner och jag vet inte vad.

Varför då denna Asylum-känsla? Jo, eftersom resultatet ger intryck av att ingen har orkat lägga två fingerknivar i kors för att göra något som eventuellt skulle kunna bli bra eller på allvar. I sedvanlig Asylum-anda satsar man på att medvetet gör något som är så pajjigt och uselt att man kan mota all kritik med argumentet ”Men det var ju bara på kul, ju…”.

Billiga poänger plockas genom popkulturreferenser till allt från Wizard of Oz till Twin Peaks och med cameos från Roseanne Barr, Tom Arnold, Alice Cooper och Johnny Depp. Tyvärr är det obegripligt nog fortfarande New Line (och alltså inte Asylum, trots alla indicier i den riktningen) som ligger bakom filmen, så riktigt vem man ska kasta skit på är svårt att veta.

Det allmänna intrycket är platt och TV-mässigt. Inget arbete har överhuvudtaget skett med vare sig ljussättning eller kameraarbete. Inte heller kan man förvänta sig någon slags konsekvens i Freddy-mytologin eller karaktärsutveckling. Att Freddy’s Dead låter eftertexterna rulla mot något slags greatest hits-montage från de tidigare filmerna gör bara det hela ännu bittrare. Om poängen med det greppet var att man skulle fortsätta att tycka illa om Freddy’s Dead till och med efter eländet var slut – mission accomplished!

Bästa effekt
Fanns här några effekter alls? Jag minns mest småbitar och så en massa blod och gore. Men ok, scenen där en av tonåringarna försöker få ordning på den hopvikta kartan som i sin tur trilskas genom att bara bli större och större var i och för sig rätt underfundig.

Sämsta effekt
Här finns det väl egentligen bara ett alternativ och det är hela den billiga incashningen på (allt för) tidiga 3D-effekter som Freddy’s Dead försöker sig på mot slutet. Varför skulle publiken inte vilja se Freddys huvud explosionsslungas mot sig?!

Föräldrar/Vuxna
I det här avseendet är förvisso en ungdomsanstalt ett smartare miljöval än Westins mentalsjukhus ety man kan tänka sig att alla tonåringarna på ett eller annat sätt har problem med sina föräldrar eller vuxenvärlden. Och visst är det så: majjarökaren Spencer gör uppror mot sin framgångsrike far, Carlos (högst oklart vad han egentligen gör på anstalten) förlorade hörseln tack vare sin ondsinta mor och Tracy slåss med alla eftersom hon inte kunde försvara sig mot sin fars närmanden.

Men Freddy’s Dead har tagit utvecklingen som påbörjades i The Dream Child och sprungit vidare med den. Därför är både socionomen Maggie och Yaphet Kottos ”Doc” inkännande vuxna som kommer att spela en stor roll i Freddys besegrande. Det är som om vårdaren Max från Dream Warriors plötsligt också visade sig vara en jäkel på att svinga ett drömbaseballträ.

Drömmar
Fuskigheten i detta avseende grasserar och ligger helt i linje med att hela filmen egentligen är ett stort fuck you-långfinger upp i publikens ansikte. Freddy’s Dead vrider och vänder på gränsen mellan dröm och verklighet på ett sätt som passar filmen, sedan är det skit samma om det är konsekvent, vare sig inom just den här historien eller mot den övriga Elm Street-mytologin.

Freddy
WTF?! Nu, i seriens sjätte del, väljer man alltså att fullkomligt stjälpa Freddys mytologi, krafter och underliggande motiv helt över ända. Nu ska hans hämndmotiv komma sig av att befolkningen i Springwood placerade hans avkomma på barnhem när det uppdagades vad han hade gjort med stadens andra ungar. När han är på nypet att dessutom brinna inne approcheras han av tre spökspermier (ok, drömdemoner) som ger honom krafter nog att överleva det eldfängda helvetet.

Så hämnd, alltså. Därför är det fullt rimligt att Maggie frågar sig varför Freddy vill fortsätta sitt mordiska värv efter att han dödat varenda unge i hela Springwood. Svar? ”Every town has an Elm Street!” Vad fan betyder det?! Freddy’s Dead bryr sig i alla fall inte om att svara på det, because that’s the kind of crapfest this is…

Lite härligt är det att filmen åkallar möjligheten från originalet att dra ut Freddy i verkligheten. Vi får emellertid ingen som helst förklaring till varför det den här gången skulle gå att döda honom med fysiska vapen när det inte funkade för Nancy. Jag borde inte ens vara förvånad…

Protagonisten
Snattandet fortsätter och här åkallas The Dream Master i det att vi först tror att det ska vara ”John Doe” som är filmens huvudperson men där den rollen så småningom tas över av Maggie. Skådespelarmässigt är både Shon Greenblatt och Lisa Zane (japp, syrra till Billy) helt ok men vad gör det i den här typen av monumental skit som de har att kajka runt i?

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kalle och chokladfabriken

Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.

Läs hela inlägget här »

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Läs hela inlägget här »

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Läs hela inlägget här »

chocolatalt. titel: Monsieur Chocolat

Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!

I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.

Läs hela inlägget här »

From HellNågon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg