You are currently browsing the tag archive for the ‘Johnny Depp’ tag.
Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.
Själva konceptet gick ut på att poliser med ungdomligt utseende infiltrerade high schools, vilket de gjorde med större framgång än man kanske skulle ha anat eftersom de inte alltid såg så särskilt ungdomliga ut.
Som filmer betraktat ligger 21 och 22 Jump Streets styrka i medvetenheten om att det inte är någon större poäng att låtsas om något annat än att de som sagt är uppföljare till en TV-serie. Det är många hänvisningar till att någon idiot inom poliskåren ”återupplivat något 80-tals-koncept” i och med den moderna 21 Jump Street-styrkan. Där våra huvudpersoner Morton Schmidt (Johan Hill) och Greg Jenko (Channing Tatum) hamnar, snarare på grund av total polisinkompetens än att de skulle se särskilt ungdomliga ut.
Ice Cube spelar den koleriske poliskommissarien som basar över det hela och inte heller han hymlar med att styrkan ska ”embrace your stereotypes”. Själv är han som sagt en svart poliskommissarie som skriker mycket på sina underlydande. Jonah Hill var givetvis en impopulär nörd på high school och får i 21 Jump Street en chans till återupprättelse med både flickvän och avslutningsbal. Channing Tatum var lika självklart en populär idrottskille när det begav sig och måste därmed kontrastera Hills popularitet genom att få upptäcka sin inre nörd när de går undercover. I första filmen, vill säga, för när vi kommer fram till 22 Jump Street måste rollerna skifta ännu en gång får att åtminstone ge illusionen av någon slags filmisk livsgnista.
Även i uppföljaren till uppföljaren är metaelementen det som funkar bäst – poliskåren vill göra ”samma sak en gång till” (fast på college den här gången) och har pytsat in ännu mer pengar vilka gett Ice Cubes kommissarie ett flashigt kontor som får honom att likna Iron Man. I bägge filmerna har man dessutom lyckats peta in de mest tongivande skådisarna från TV-serien i ett par små men icke desto mindre prominenta biroller – Johnny Depp, Peter DeLuise och Richard Grieco.
Hill och Tatum får till en hyfsad odd couple/buddy cop-känsla sins emellan och jag tror att det bland annat är den som gör filmerna något mer underhållande än de egentligen förtjänar. För när de istället ska beskriva någon slags händelseutveckling inom ramen för sin givna genre – actionkomedin – haltar det betänkligt.
Misstaget är sannolikt att man lagt mer krut på att få till roliga metaelement, meningsutbyten och referenser än en hållbar historia och därmed finns det inget direkt driv i någon av filmerna. Hill och Tatums poliser får sticka huvudet i någon slags snara och sedan krävs det en ganska krystad övergång för att de ska kunna få loss skallarna och hoppa vidare till nästa idioti. Inte heller själva actionsekvenserna är särskilt upphetsande, under bägge filmernas jaktmoment (medelst bland annat cykel, bil och helikopter) får jag nästan skärpa mig för att inte börja fingra på snabbspolningsknappen.
21 Jump Street hamnar kanske en noslängd före sin uppföljare tack vare bättre skådisar i birollerna, främst Dave Franco och Brie Larson. I bägge filmerna dyker Nick Offerman upp som poliskapten, vilken egentligen bara är Ron Swanson i uniform (lite slappt med andra ord…).
Jump Street-filmerna ramlar i slutänden ned i samma fack som en hel del andra uppföljare eller remakes; de var bättre än jag hade vågat hoppas på. Därmed inte sagt att de var bra… Det mest bestående intrycket (förutom det faktum att Channing Tatum i vissa vinklar inte tycks ha någon hals) är nog ett allt starkare sug att återbesöka den gamla TV-serien för att se om den var så kackig som jag minns den. YouTube, to the rescue!
21 Jump Street (2012)
22 Jump Street (2014)
Är man nyfiken på att lyssna på två poddpojkar som omfamnar dessa två filmer betydligt mer helhjärtat än jag lyckades göra kan man med fördel ta del av Close Up-podden.
Annonser
alt. titel: Kalle och chokladfabriken
Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.
Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.
Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).
alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.
alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5
Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.
alt. titel: Monsieur Chocolat
Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!
I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.
Någon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.
Åtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.
That’s what HE said!