You are currently browsing the tag archive for the ‘Johnny Depp’ tag.

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Han är förvisso känd för sitt intellekt och sin vassa satir men än mer ryktbar är hans förmåga att supa, vräka ur sig snuskigheter och sätta på horor, såväl manliga som kvinnliga. Trots att han är gift synes han ha endast en allt uppslukande kärlek här i livet och det är teatern. Därför tar han exempelvis oväntat osjälviskt sig an utbildningen av skådespelerskan Elizabeth ”Lizzie” Brown, även om hon så klart till slut hamnar i säng med sin välgörare.

Lyckligtvis för John är han en av Charles gunstlingar men det ligger inte i hans natur att stryka någon medhårs, inte ens en kunglig mecenat. Därför är hans liv en ändlös cykel av bannlysningar från och återkallanden till hovet. I slutänden är det bara en fråga om vad som ska ta livet av earlen först – en av alla de veneriska sjukdomar han dragit på sig eller skrumplevern?

Tänk på att vi nu befinner oss i det tidiga 00-talet. Johnny Depp har under en tioårsperiod en räcka filmer bakom sig som ser ut något i stil med: What’s Eating Gilbert Grape, Ed Wood, Don Juan DeMarco, Donnie Brasco, Fear and Loathing in Las Vegas, The Ninth Gate, Sleepy Hollow, From Hell och Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. I sanning ett imponerande CV. Så det är klart att när det kom en trailer där Johnny (i och för sig iförd lång peruk) stirrar rakt in i kameran och säger ”You will not like me” så tittade man till lite extra.

Samtidigt borde det ha viftats med en hel massa varningsflaggor när filmen som den där trailern gjorde reklam för försvann från biorepertoaren snabbare än en skådis som blir bombarderad med rutten frukt på scen. Ändå har jag sedan dess varit lite nyfiken på The Libertine och nu var det dags att tillfredsställa den nyfikenheten. Men det dröjer inte länge innan jag inser varför biovistelsen blev mycket kort.

The Libertine utspelas alltså i en historisk period, baseras på historiska personer och bygger på en pjäs av dramatikern Stephen Jeffreys. Slutresultatet är ett sådant sammelsurium att jag inte vet om jag framförallt ska skylla på Jeffreys manus eller debutregissören Laurence Dunmore. Vad som står utom allt tvivel är att Dunmore gjort sitt bästa för att framställa 1600-talets England, och då inte minst London, som en genuint otrevlig plats.

Allt är lera och grisar samt folk som spyr, pissar och gökar på ”gatorna”. Färgerna är dämpade och över det hela vilar ett sjukligt grågult ljus. Men ett större problem är att The Libertine inte på något sätt lyckas skapa vare sig förståelse för eller engagemang i sin vällusting. Jag wikipediar mig till att John Wilmot som sagt ska ha varit ökänd för sin geniala satir. Hans kumpaner George Etheridge och George Sackville påpekar det också hela tiden men vi som publik får aldrig ta del av detta övermänskligt smarta psyke. Det enda vi får se är delar ur en pjäs som förlöjligar Charles II och hans regim med trädildos och rollfigurer med namn som prince Pricket eller general Buggeranthos.

Jag har aldrig påstått att jag är ett under av konsekvens och när jag ser filmer som The Libertine känner jag att jag längtar efter den typ av övertydliga känslouttryck och händelseutvecklingar som jag annars gärna slår ned på. Jag förstår inte varför Jeffreys och Dunmore vill berätta om John Wilmot, inte heller vad de egentligen vill att jag som tittare ska få med mig från det hela. Jag förstår inte varför John Wilmot hela tiden vill vara upprorisk eller vad hans skabrösa leverne egentligen fick för avtryck i samtiden. Han tycks ha haft något av en gräddfil rakt in i hovet, men i vad mån påverkade det Charles II inrikes- eller utrikespolitik? Alternativt kulturpolitik? Möjligen är jag ute efter att The Libertine ger mig personen John Wilmot, men utan att placera honom i ett tillräckligt tydligt sammanhang, vare sig historiskt, kulturellt, sexuellt, filosofiskt eller psykologiskt.

Lite roligt var det i och för sig att notera att ett år efter premiären av den första Pirates-filmen återser vi Johnny Depp, Tom Hollander och Jack Davenport i en och samma film. Men det är ungefär allt. Problemet med The Libertine är inte, som John Wilmot själv hävdar i inledningen, att jag inte gillar honom. Problemet är att jag inte bryr mig om vare sig honom eller hans öde för fem öre.

Annonser

Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Läs hela inlägget här »

chocolatalt. titel: Monsieur Chocolat

Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!

I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.

Läs hela inlägget här »

From HellNågon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.

Läs hela inlägget här »

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

Läs hela inlägget här »

Snow WhiteÅtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.

Läs hela inlägget här »

2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?

På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.

Läs hela inlägget här »

Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser