You are currently browsing the tag archive for the ‘Absurdism’ tag.

Visst är det något med diktaturer och komplotter som gör dem alldeles särskilt lämpade för fars? Det absurda och surrealistiska sitter redan liksom på plats och så är det bara att tillsätta en nypa makaber humor.

Som exempelvis när det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté finner generalsekreterare Josef Stalin på golvet i sin privata datja, ”lying in a pool of indignity”. Till att börja med måste det klargöras om den älskade (för att inte tala om fruktade) ledaren eventuellt kan komma att återhämta sig. Ett problem så gott som något i ett Moskva där alla kompetenta läkare antingen blivit avrättade eller skickade till Gulag för att undanröja tidigare potentiella hot mot generalsekreterarens liv.

Men när det står utom allt tvivel att Josef Stalin verkligen är död tar de riktiga intrigerna vid. Säkerhetschefen Lavrentij Berija är snabb som såpad gepard när han spärrar av hela staden och låter sin egen säkerhetstjänst NKVD ta över. Av förklarliga skäl blir några av de andra medlemmarna lite nervösa över detta tilltag (däribland en viss Nikita Chrusjtjov) och försöker raskt se till att skaffa sig egna fördelar, om det så bara gäller att komma först ut från parkeringen.

Vilken trevlig överraskning det här var då! Blotta upptakten, där en stackars radiodirektör håller på att gå upp i atomer av stress över att bestämma från när man ska börja räkna de 17 minutrar som ska ha gått innan han måste ringa upp generalsekreteraren, sätter den tragikomiska tonen nära nog perfekt.

När vi sedan går vidare blir det en läcker kontrastering mellan de extremt sovjetiska miljöerna och herrar med ryskklingande namn, vilka samtidigt låter som om de snarare skulle höra hemma i en tidigt Guy Ritchie-rulle. Förutom då Steve Buscemi och vem hade kunnat ana att hans patenterade Tarantino-roll skulle funka så bra som Nikita C? Samma kontrast uppstår hos den bastant ryska hushållerskan som flöjtar ”Oh, comrade Staaalin” när hon kommer med generalsekreterarens frukost.

Fortsättningsvis är det klassiska soundtracket som bland annat ackompanjerar Berijas dödspatruller oerhört träffsäkert i all sin dramatik. Liksom marskalk Georgij Zjukov teatraliska entré med bröstmedaljerna klirrande som på en kristallkrona. De överdådiga förberedelserna för generalsekreterarens begravning skulle lika gärna ha kunnat gälla en extravagant bal. Och de bisarra kommissionsmötena där besluten förr eller senare alltid blir enhälliga när hand efter hand mer eller mindre frivilligt sträcks i luften (”Carried u…na…nimousl…y”).

Samtidigt som The Death of Stalin är väldigt rolig lyckas filmen samtidigt att förhålla sig till den situation som den faktiskt utspelas i, alltså en stalinistisk diktatur där ingen går säker och paranoian härjar fritt. Jag tycker inte att framställningen trivialiserar de mänskliga offer som Stalins terror skördade eftersom den hela tiden fokuserar på männen i toppen och deras småsinta kamp sinsemellan. Allt går att vrida och vända till både fördel och nackdel, den som har tillräckligt med makt kan handskas med sanningen som vilken leksak som helst och det finns alltid någon längre ned i hierarkin som kan utses till syndabock. Särskilt slutet gör att man sätter skrattet i halsen och det på ett sätt som gör att jag inte har något emot andnöden.

Ännu en film från Stockholm filmdagar. Jag fick dock känslan av att jag var rätt ensam om att tycka om The Death of Stalin.
Jojjenito

Annonser

sophelikopternalt.titel: The Garbage Helicopter

Hade det inte varit för att jag hade en form av personlig relation till dagens film hade jag sannolikt, skrikande av skräck, sprungit så långt från biografen jag bara kunde när den entusiastiskt jämfördes med Jim Jarmusch ”mästerverk” Stranger Than Paradise.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

toni-erdmannalt. titel: Min pappa Toni Erdmann

Toni Erdmann. Filmen som överösts med europeiska filmpriser och Tysklands bidrag till den 89:e Oscarsgalan. Som fick stående ovationer i Cannes (efter och under visningen). En film med ”perfekt tajming och varm, syrlig humor” om distributören TriArt får säga det själv. Det kan ju bara inte vara dåligt. Eller?

Läs hela inlägget här »

The Devil's RejectsÖdestimmen närmar sig för tortyrlantisfamiljen Firefly vars förlustelser vi fick stifta närmare bekantskap med i Rob Zombies debut House of 1000 Corpses. Huset är omringat av poliser och de avancerar, guns blazing. Familjen försvarar sig så gott de kan men en hemmagjord rustning räcker inte hur långt som helst och en mors kärlek är allt för stark för att överge sina barn i en sådan situation. Med Rufus död och en trotsig Mother Firefly i polisiärt förvar är det bara Otis Driftwood och Baby som lyckas fly.

Läs hela inlägget här »

En duva sattEn skämtartikelsförsäljare till en annan: ”Hela tiden ska du säga emot. Jag börjar fan bli trött på det!”

Läs hela inlägget här »

Alice in Wonderland (1951)

alt. titel: Alice i Underlandet

Alice in Wonderland 1951Inte ens när det begav sig blev Alice in Wonderland någon rungande succé. Litteraturvetare och britter gjorde gemensam sak och ansåg att amerikanen Walt hade trampat på det brittiska kulturarvet. Trots att det var ett hjärteprojekt för Walt själv som han drog igång direkt efter Snövit… var avklarad, svek även familjerna när det kom till att hosta upp pengar för biobiljetter. Först i det mer drogliberala 60-talet fann Alice in Wonderland sin rätta målgrupp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Borgarklassens diskreta charm

BorgarklassensMiddagar kan vara frustrerande företeelser. Särskilt om de aldrig blir av. Ur en chaufförskörd bil kliver elegant klädda människor ur, två män och två kvinnor. De är bjudna på middag men när husan öppnar dörren kommer en mycket förvirrad och generad värdinna ned för trappan. Värden är inte ens hemma, det måste ha blivit något missförstånd kring datum.

Läs hela inlägget här »

I den lilla ökenstaden Dirt är det flytande valuta, i form av gammalt hederligt diväteoxid, som gäller. Problemet är bara att valutan börjar ta slut och en efter en har byborna sett sig tvingade att sälja sin ofruktbara mark till borgmästaren. Till Dirt kommer så en främling som kallar sig för Rango. Han sätter snabbt stadens råskinn på plats och utses givetvis därmed till sheriff av de tacksamma och överväldigade stadsborna (vi vill inte veta vad som hände med den förre sheriffen). Läs hela inlägget här »

Ok, såvitt jag kan förstå rör sig Jag är nyfiken – en film i gult på åtminstone tre olika plan. Dels har vi en relativt fiktig historia (men utan påhittade namn) där teatereleven Lena träffar glidaren Börje. Mellan dem sker någon form av relationsutforskande samtidigt som de har sex på Stockholms slottstrappa och i en jävligt gammal småländsk ek. I den här historien brottas Lena också med sina föräldrarelationer – mamma stack när Lena var mycket liten och pappa deserterade från spanska inbördeskriget (och sina ideal) efter bara tre månader.

Dels har vi någon form av halvdokumentär där samma teaterelev Lena, men tillsammans med Ulla och Magnus, går runt på stan och arbetarkongresser och intervjuar folk om klassamhället, kvinnans ställning och icke-våld. Den här Lena har (tror jag) ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg