Idag fortsätter vi med 1940-talet så får vi väl se hur långt vi hinner. Alla på plats? Please keep your arms and legs inside the vehicle at all times.
Redan i Pinocchio (1940) har katterna Figaro och Gideon fått enstaka testar i bröstbehåring och polisonger jämfört med djuren in Snow White (1937). I Fantasia (1940) finns det mycket fina rörelser i kentaurernas svansar även om fallet och rytmen snarare påminner om tyg. I scenen med kentaurinnorna syns till och med en hel liten hellensk skönhetssalong där de unga damerna får möjlighet att göra sig riktigt piffiga i hår och svans för sina hugande friare.
En manlig man är en hårig man, det visste redan Delila. Snipp, snipp med saxen och hennes Simson var effektivt, om än symboliskt, kastrerad (han hade alltså tur jämfört med John Bobbitt). Så vad blir den naturliga reaktionen när det inte är Delilas sax, utan biologi i kombination med en allt ökande ålder som får ungdomslockarna att falla från skulten? Naturligtvis det svartaste av bedrägerier…
Under årens lopp har vi alltså sett många mer eller mindre magnifikt hårresande (heh…) överkamningsexempel både i verkligheten (Donald Trump) och på vita duken (Kingpins Ernie McCracken eller 
Musikalfilmgudarna moves in mysterious ways. I samband med att jag kollade upp Rob Marshall för 
Inte ens när det begav sig blev Alice in Wonderland någon rungande succé. Litteraturvetare och britter gjorde gemensam sak och ansåg att amerikanen Walt hade trampat på det brittiska kulturarvet. Trots att det var ett hjärteprojekt för Walt själv som han drog igång direkt efter Snövit… var avklarad, svek även familjerna när det kom till att hosta upp pengar för biobiljetter. Först i det mer drogliberala 60-talet fann Alice in Wonderland sin rätta målgrupp.
Rörliga bilder och tryckta ord 