Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”
Stackars Hercules! Ingen i den lilla grekiska byn tycker om den unge och klumpige pojken. Inte för att han är elak eller korkad (fast det där sista kan man kanske diskutera) utan för att han helt enkelt är så urstark att minsta fingerviftning stjälper alla doriska (eller joniska? Kom igen, VEM kan egentligen skilja på dem?!) kolonner i närheten.
Likt alla Disneyhjältar som är något att räkna med gör utanförskapet att Hercules funderar på de eviga frågorna: Vem är jag? Var hör jag hemma? Turligt nog kan hans fosterföräldrar Amphitryon och Alcmene ge besked eftersom de hittade honom med en medaljong som antyder att Hercules inte är av jordiskt ursprung.
Idag fortsätter vi med 1940-talet så får vi väl se hur långt vi hinner. Alla på plats? Please keep your arms and legs inside the vehicle at all times.
Redan i Pinocchio (1940) har katterna Figaro och Gideon fått enstaka testar i bröstbehåring och polisonger jämfört med djuren in Snow White (1937). I Fantasia (1940) finns det mycket fina rörelser i kentaurernas svansar även om fallet och rytmen snarare påminner om tyg. I scenen med kentaurinnorna syns till och med en hel liten hellensk skönhetssalong där de unga damerna får möjlighet att göra sig riktigt piffiga i hår och svans för sina hugande friare.
Den som händelsevis fortfarande lever i illusionen att hederskulturer inte är något som finns i civiliserade västerländska kulturer skulle kanske ta sig en titt på Disneys Dumbo.
Filmen om den lille elefanten med de stora öronen räddade nästan på egen hand den klassiska animationsstudion i början på 40-talet efter att Walt spenderat alldeles för mycket pengar och möda på Pinocchio och Fantasia. Produktionen av Bambi drog ut på tiden.
Alice in Wonderland (1951)
alt. titel: Alice i Underlandet
Inte ens när det begav sig blev Alice in Wonderland någon rungande succé. Litteraturvetare och britter gjorde gemensam sak och ansåg att amerikanen Walt hade trampat på det brittiska kulturarvet. Trots att det var ett hjärteprojekt för Walt själv som han drog igång direkt efter Snövit… var avklarad, svek även familjerna när det kom till att hosta upp pengar för biobiljetter. Först i det mer drogliberala 60-talet fann Alice in Wonderland sin rätta målgrupp.
Unge Dave har det inte lätt, han är en klassisk fysiknörd som drar sig för att umgås med folk i allmänhet, för att inte tala om tjejer. Men allt hade kanske kunna vara annorlunda om han den där dagen för tio år sedan inte sett två kämpande trollkarlar sugas in i en urna. Framförallt om han inte förgäves försökt berätta det för sin fröken och sin skolklass som givetvis skrattar ut honom efter alla konstens regler (ok, kanske inte fröken då).
Det visar sig dock att Dave ska komma att återse båda trollkarlarna och bli indragen i en kamp mellan gott och ont (nähääää?!), en kamp som pågått i många hundra år (nähääää?!) mellan anhängarna till Merlin och Morgan Le Fey. Dave är nämligen utvald (NÄHÄÄÄ?!) att spela en avgörande roll i den här kampen.
Rörliga bilder och tryckta ord 