Jag tror att jag inte var särskilt gammal när jag såg Fantasia för första gången. Det var på den tiden när allt som stavades ”Disney” per definition var bra (det var ju ”tecknat”) och eftersom jag gillade klassisk musik tyckte jag förstås att filmen var helt fantastisk. I de fall musiken var lite svårsmält (främst Stravinskijs ”Våroffer” och Musorgskijs ”En natt på Blåkulla”) var bilderna och berättelserna tillräckligt fängslande för att det hela skulle falla på plats.
Mot slutet av 90-talet hade jag blivit tillräckligt gammal och tillräckligt van filmkonsument för att inte ha allt för stora förväntningar när Disney skulle komma med en slags ”uppföljare” till klassikern från 1940. Det är möjligt att jag sitter allt för hårt fast i den gamla filmens stämning och animering men jag har aldrig kunnat ta till mig Fantasia 2000 på samma sätt som originalet.
Till viss del tror jag det kan bero på musikvalen – 40-talsfilmen fick mig att älska Beethovens pastoral-symfoni medan Sjostakovitjs pianokonsert eller Respighis ”Roms pinjer” inte alls talar till mig på samma sätt. Samtidigt som jag har all förståelse för det rimliga i att en nyare film också uppdaterar tonsättningen.
Men det största problemet ligger sannolikt i animeringen och stämningen. Mellansegmenten i originalet har den där mjukt drömska, nostalgiska ”Disney-känslan” medan de i millennium-filmen blivit allt för moderna och hårt belysta. Det känns som om både presentatörer och orkester dumpats i en steril sjukhussal. Greppet att plocka in flera olika, kända presentatörer som ska skoja till det mellan varven tar fokus från de olika filmsegmenten.
Detta var dessutom en period när inte bara Disney började experimentera så smått med CGI, något som främst märks i adaptionen av H.C. Andersens ”Den ståndaktige tennsoldaten”. Och tyvärr är intrycket stelt och plastigt. På samma sätt som med musiken kan jag rent intellektuellt se det rimliga i att inte försöka återskapa en film med nästan 60 år på nacken ruta för ruta utan försöka göra något nytt och uppdaterat av det hela.
Samtidigt blir jag inte visuellt tilltalad av slutresultatet. Istället saknar jag omsorgsfullheten och känslan från 1940. Det blir bara än mer påtagligt när man valt att plocka med det absolut mest populära segmentet från originalet – ”Trollkarlens lärling”. Även här kan jag förstå varför man gjorde det valet, men jag kan ändå inte tycka att det var särskilt smart eftersom den enda effekten av det är att man blir påmind om hur mycket bättre originalet var.
Andra halvan av 90-talet är ändå en period när Disney hade börjat komma tillbaka efter den sena 80-talets katastrofer. Men nya tider knackade på dörren – 1999 hade Pixar hunnit släppa både Toy Story och A Bug’s Life samt stod på tröskeln med Toy Story 2. Jag tror man får se Fantasia 2000 som en av flera trevare inför den nya tidens Disney – vad skulle det egentligen innebära? Definitivt inte en ändlösa räcka med Fantasia-filmer i alla fall, försöket till uppdatering gick precis jämnt upp inkomst-mässigt sett.
Stackars Hercules! Ingen i den lilla grekiska byn tycker om den unge och klumpige pojken. Inte för att han är elak eller korkad (fast det där sista kan man kanske diskutera) utan för att han helt enkelt är så urstark att minsta fingerviftning stjälper alla doriska (eller joniska? Kom igen, VEM kan egentligen skilja på dem?!) kolonner i närheten.
Redan i 
Den som händelsevis fortfarande lever i illusionen att hederskulturer inte är något som finns i civiliserade västerländska kulturer skulle kanske ta sig en titt på Disneys 
Inte ens när det begav sig blev Alice in Wonderland någon rungande succé. Litteraturvetare och britter gjorde gemensam sak och ansåg att amerikanen Walt hade trampat på det brittiska kulturarvet. Trots att det var ett hjärteprojekt för Walt själv som han drog igång direkt efter Snövit… var avklarad, svek även familjerna när det kom till att hosta upp pengar för biobiljetter. Först i det mer drogliberala 60-talet fann Alice in Wonderland sin rätta målgrupp.
Unge Dave har det inte lätt, han är en klassisk fysiknörd som drar sig för att umgås med folk i allmänhet, för att inte tala om tjejer. Men allt hade kanske kunna vara annorlunda om han den där dagen för tio år sedan inte sett två kämpande trollkarlar sugas in i en urna. Framförallt om han inte förgäves försökt berätta det för sin fröken och sin skolklass som givetvis skrattar ut honom efter alla konstens regler (ok, kanske inte fröken då).
Rörliga bilder och tryckta ord 