You are currently browsing the tag archive for the ‘Disney’ tag.

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Men trots att Holt givetvis är tacksam över att vara tillbaka i good ole’ US of A med livet (sans vänsterarm) i behåll finns allt för många förluster att sörja över. Annie var en av de som dukade under i spanska sjukan och cirkusdirektören Max Medici blev i de svåra tiderna tvungen att sälja Holts hästar (samt det mesta av hans lösöre).

Det enda jobb som nu finns på cirkusen är det som elefantskötare men det ska snart komma att innehålla mer spänning än Holt hade räknat med. Elefantkon Mrs Jumbo nedkommer med en son och han ser inte ut som andra elefanter. Faktum är att Jumbo Jr. borde passa ganska bra in i den övriga ensemblen av levande sjöjungfrur och clowner eftersom hans öron är så överdimensionerade att han snubblar på dem. Första gången han sätter sin fot i cirkusringen tror publiken att Max Medici behagar skämta med dem aprillo och skanderar ”Dumbo, Dumbo, fake, fake, fake!”

Men på Dumbos sida står Milly och Joe och tillsammans ser de till att Dumbo kan förvandla sina enorma öron till något som hela världen kan avundas honom. För vem vill inte gränslas av den sköna trapetsartisten Colette, aka Eva Green?

Nå, Eva Green kommer i ärlighetens namn in en smula senare i den här historien, tillsammans med Michael Keatons Walt Disney-wannabe Vandevere. Vandervere är företagsmagnaten och visionären som till en början ser ut att vara cirkusens välgörare men som i slutänden givetvis får sig en läxa eftersom han bara ser sin egen vision och inte till individer som Dumbo, Milly eller Joe.

Disney (studion alltså, inte Walt) verkar ha fått upp ångan i arbetet med att kasta ur sig liveanimeringsversioner av sina tecknade klassiker. Fallet Dumbo är dock ett klurigt sådant för min del eftersom jag är väldigt förtjust i originalet. Ett original som dessutom bara är ungefär en timme långt. En så kort speltid går ju inte för sig i nu för tiden och Tim Burton berättar därför en ganska annorlunda historia i dagens film.

Utseendemässigt finns förstås inte så mycket att klaga på. Burton har gått all art deco in med Vanderveres nöjesfält Dreamland där särskilt den dimhöljda Nightmare Island är suggestiv. Associationerna går till både Burtons egna, tidigare, filmer, Baz Luhrmann och 2017 års musikal-överraskning The Greatest Showman. Det var också smart att inkorporera originalets psykedeliska fyllesekvens som en slags såpbubble-cirque de soleil.

Men jag tycker att Dumbo får problem med sin berättelse i denna nuvarande, förlängda och människofokuserade form (men så har manusförfattaren Ehren Kruger också tidigare främst jobbat med Transformers-filmer och Scream 3). Det jag gillar med originalet är att Dumbo helt klart är dramats huvudperson trots att han inte pratar. ”Den fula ankunge”-temat är ganska renodlat och det känns rimligt att slutklämmen ska bestå i att Dumbo både omfamnar sin ”funktionsnedsättning” och lär sig kontrollera sin flygförmåga.

Burton har behållit samma slutkläm, men eftersom huvudpersonen den här gången snarare är den företagsamma Milly blir effekten inte densamma (även om det förstås är väldigt trevligt att hon inte bara blivit sidekick till sin bror). Varken Milly eller Joe genomgår någon utveckling under filmens gång. Istället är det pappa Holt som, jämsides med den lilla elefantkalven, måste lära sig att lita på både sig själv och sin kapabla dotter.

När fokus huvudsakligen låg på Dumbo själv hade jag inga större problem att acceptera att han förstod orimligt mycket av det människorna runtomkring honom sade. Nu blir det en svårare nöt eftersom Disney i sin animeringsiver både velat ha kakan kvar och äta upp den. Dumbo ska se ut som en riktig elefant men samtidigt vara överdrivet familjefilmsgullig med sina öron och stora, blå ögon. När jag tvingas befinna mig så att säga på människosidan av historien känns det plötsligt också mer obegripligt hur alla bara förutsätter att Dumbo förstår allt som sägs. Och hur klarar han sig egentligen utan att ammas av sin mamma (”på riktigt” lever kalvar uteslutande på modersmjölken under sina första tre månader)?

Det är inte utan att jag också undrar över om Burton själv, likt Holt Farrier, längtar tillbaka till någon slags guldålder när allt inte skulle vara så progressivt, optimistiskt och futuristiskt hela tiden? Michael Keatons Vandervere får nämligen ge uttryck för alla de där idealen som i en annan film skulle ha gjort honom till en odiskutabel hjälte. ”We make the impossible possible!” Hans Dreamland är en högteknologisk blandning av Nightmare Island, The Wonders of Science och visuellt avancerad nycirkus. Det ställs i skarp kontrast mot Cirkus Medicis slitna tågvagnar, fallfärdiga tält samt betoning på simpla attraktioner som ormtjusare och styrkedemonstrationer av svarta män i leopardskinn.

Jag tror att jag eventuellt skulle kunna uppskatta Dumbo mer när jag fått lite distans till den och är beredd på vad jag kommer att få se. Men i nuläget har denna vackra CGI-fest inte mycket att sätta upp mot det blott timslånga och i alla avseenden anspråkslösa originalet.

alt. titel: Djungel George

Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1997

George of the Jungle var en populär tecknad serie mot slutet av 60-talet. När så Disney behöver ett dragplåster emellan de tecknade filmerna som har premiär troget en gång om året, har man alltså dammat av Djungel George, men nu gjort den ‘live’.

En tecknad introduktion berättar för oss om hur det gick till när George hamnade i hjärtat av Afrika (och inte i mjälten eller njurarna), han kom bort när ett plan kraschlandade i djungeln. Precis som Tarzan togs han om hand av apor, men växte knappast upp till att bli apornas konung. George är mer som ett barn, med ett barns nyfikenhet och tro på världens godhet, och har det mycket bra i sitt trähus tillsammans med Apan och elefanten Shep som tror att han är en hund. Allting är lugn och ro för George ända till den sköna Ursula Stanhope invaderar den afrikanska djungeln, eller snarare hennes odräglige fästman, Lyle Van De Groot som tror att han absolut är störst, bäst och vackrast. I en konfrontation med ett lejon svimmar Lyle, medan George får lov att rädda Ursula för att sedan ta henne till sitt trädhus. När George som bäst håller på att upptäcka sina ömmare känslor för Ursula, känner Lyle att han måste rädda sin fästmö från ‘den vita apan’. Men allting går inte som planerat och medan Lyle får sitta i fängelse i Afrika följer George med Ursula hem till New York, med de sedvanliga krockarna mellan civilisation och djungelliv.

Jag kan inte hjälpa det, Djungel George är kul. Det är den där typen av film där man inte till slut kan låta bli att skratta mest för att storyn är så korkad. Detta är en film som äger en avsevärd distans till sig själv och inte minst till genren av Tarzanfilmer, vilka ibland inte ens behöver parodieras. Brendan Fraser har en lagom air av snällhet och naivitet, medan Thomas Haden Church är precis så uppblåst och korkat elak som man skulle kunna förvänta sig. Det finns en mängd småsaker att fästa sig vid i denna film, och även om man inte saknar kiss-, bajs- och pruttskämt finns det också saker för den mer vuxne tittaren att uppskatta. Visst finns det flera små logiska fel, som till exempel orangutanger i Afrika, och visst är filmen dubbad. Men eftersom man i så stor utsträckning har kunnat ge känslan av en tecknad film som man inte skall ta på alltför mycket allvar, så gör det faktiskt inte så mycket.

Nog för att man skall vara patriotisk, men jag skulle ärligt talat rekommendera Djungel George framför någon av filmerna om Lilla Jönssonligan. Och om man skall döma utifrån publikens reaktioner, tycks det som om ungarna håller med mig.

Omtitt:
Om inte annat blev den här omtitten av George of the Jungle ett bevis för hur pass långt den dumroliga meta-familjefilmen utvecklats sedan andra halvan av 90-talet. Sedan 1997 har vi blivit bortskämda med Toy Story, Shrek, The Incredibles, LEGO-filmer och Wreck-it Ralph. I det gänget hänger varken Brendan Fraser eller datoranimerade elefanter med.

Därmed inte sagt att filmen inte fortfarande kan vara ganska underhållande på sina ställen. Exempelvis är Ursula Stanhope en tidig roll för Leslie Mann och hon är ju alltid härlig. Brendan Fraser får i sin tur många tillfällen att flasha sina härligt deffade muskler men jag tycker nog att han, så här i backspegeln, gör en bättre prestation som Rick O’Connor i The Mummy.

George of the Jungle är en lättsam bagatell som med fördel kan rulla i bakgrunden medan man pysslar med något annat.

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Tja, det verkar vara generaliteten i Richard Adams debut Watership Down som gick hem hos bokläsarna anno 1972. Det blotta faktum att bokens protagonister – Hazel, Fiver, Bigwig och alla de andra – var kaniner gjorde uppenbarligen att det blev lättare att läsa in alla möjliga tolkningar av deras äventyr mot tryggheten vid Watership Down.

Det som gör mig lite förvånad, så här nästan 50 år senare, är att den marknadsfördes och uppfattades som en renodlad barnbok. I mina ögon har den alltid varit en vuxenbok och den här åldersöverskridande karaktären är kanske också en del av förklaringen till att den blev så populär?

Nå, dagens inlägg ska faktiskt inte handla om en ikonisk kaninbok som lyckades fånga en tidsanda, utan om ett par av dess adaptioner. Det började med att jag äntligen kom mig för att att se den animerade långfilmen från 1978, om inte annat välbekant för Art Garfunkels megahit Bright Eyes (Adams själv lär ha hatat låten). Efter titten läste jag på lite och då visade det sig att det fanns en hyfsat ny datoranimerad miniserie om fyra delar, producerad av Netflix. Klart den skulle med i svepet, den också.

För er som som inte alls är bekant med vare sig Richard Adams, kaniner eller tecknad vuxenfilm är Watership Down historien om ett gäng kaniner, ledda av Hazel och hans märkliga yngre bror Fiver. Fiver får visioner och har nu onda aningar om att något kommer att hända deras nuvarande håla. Han och Hazel övertalar några av de andra att hänga med i jakten på ett nytt hem. Efter lite strapatser hittar de fram till Watership Down, men vad är väl en trygg håla utan en koloni att befolka den? Därför kommer de också i kontakt med den närliggande kolonin Efrafa, vilken styrs med järnhand av den despotiske general Woundwart.

Fördelen med Adams berättelse, i så motto att protagonisterna alla är kaniner, blir snart tydlig i bägge adaptionerna – det gör den mer eller mindre tidlös. Hela historien känns lika aktuell anno 2018 som den gör i långfilmsversionen från 1978. Mja, ”aktuell” är kanske fel ord, det handlar snarare om att de konflikter som boken sätter upp är så pass allmänmänskliga att de aldrig förlorar sin relevans (plus en icke föraktlig mängd miljöpropaganda: ”Men will spoil the earth”). Men spänningen och möjligheten att relatera till de olika rollfigurerna är också densamma.

Där märks dock en stor skillnad när vi kommer till den moderna miniserien. Adams bok (och därmed även filmen gissar jag?) fick en del kritik för sitt halvdana genusperspektiv. Alla som drar tillsammans med Hazel och Fiver är hannar och det tycks som om det först vid ankomsten till det nya hemmet går upp för dem att det också behövs honor om man vill skapa en koloni. Därefter beger de sig till Efrafa för att skaffa några, strunt samma vilka. Så i någon mening kan man absolut skälla på det faktum att honor/kvinnor aldrig får vara en del av det som händer eller själva berättelsen, utan enbart tjänar syftet av garanter för släktets överlevnad.

Miniserien ser ganska omedelbart till att räta upp den slagsidan. Även om man inte ändrat på det faktum att det inledningsvis bara är hannar som sticker från det hotade Sandleford är det mycket fokus på relationen mellan hannar och honor och ambitionen är att flyktingarna ska bestå av en jämn mix. Väl framme vid Watership Down konstaterar de omgående att de behöver honor ”as diggers, as mothers, as companions. They bring us balance””.

Detta (plus den längre speltiden, förstås) gör att det på gott och ont finns ett större fokus på olika kärlekshistorier mellan de olika kaninerna. Mycket av skillnaderna mellan filmen och miniserien är jag benägen att lägga just i deras olika långa speltider. Filmens 100 minuter var för min del inte tillräckliga, jag lyckades aldrig få någon riktig känsla för kaninernas olika personligheter och det fanns inte tid för att bygga stämning där det skulle ha behövts. I bägge dessa avseenden lyckas miniserien betydligt bättre, exempelvis med ett (över)tydligare fokus på formandet av Hazels ledarskap och det som utspelas i hålan hos den försåtlige Cowslip. Den är uppenbart mer fokuserad på jakter, action och klippning för att skapa spänning. Jag gillade också att kaninspråket fick mer utrymme.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att miniserien i och med sin längre speltid också drar på sig en hel del onödigt extrabagage som utan problem hade kunnat trimmas bort. Den har dessutom plockat upp ett par fullkomligt skamlösa LOTR-element, bland annat i fallet med Blackberry och Bluebell, vilka omvandlats till kaninversioner av Merry och Pippin. När vi dessutom får en Isengard-inåkning i Efrafas tunnlar kan jag inte låta bli att skratta högt.

Röstskådislistan är lika imponerande i bägge produktionerna. Eller vad sägs om John Hurt, Denholm Elliot och Zero Mostel mot James McAvoy, Daniel Kaluuya och Ben Kinglsey? Animeringsmässigt är miniserien långt ifrån fläckfri (den lider alldeles särskilt av en avslutande och avskyvärt ful rottweiler) samtidigt som jag har svårt att se filmen med samma ögon som dess 70-talspublik. Efter att ha blivit bortskämd med Disney, Pixar och Ghibli känns de sena 70-talsteckningarna lite enkla. Rara, vackra och naturromantiska, men enkla.

Filmen har också valt ett mer poetiskt anslag i vissa sekvenser, vilket ibland gör den till en starkare framställning än miniserien men ibland tyvärr en smula seg (den korta speltiden till trots). Det funkar bra när Holly ska beskriva fasorna vid Sandlefords undergång, mindre bra när Art Garfunkel får sjunga hela Bright Eyes medan kaniner förvandlas till virvlande eklöv.

Bägge versionerna är lite småläskiga av och till, så det är inget man ska sätta små barn framför utan sällskap. Jag gissar att filmens 70-talstempo (ingen action-klippning) i och för sig skulle få många av dagens ungar att gå upp i spinn trots att det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker bägge har sina respektive styrkor och svagheter och kan inte framhålla den ena över den andra. Om jag får fortsätta på LOTR-spåret skulle jag nästan vilja likna ’78-filmen vid Tolkiens böcker och miniserien vid Jacksons filmer, i alla fall i förhållandet poesi-action. Det var intressant att se dem dikt an om man nu har tid för det. Men framförallt är det fortfarande en för jäkla bra historia som Richard Adams lyckats snickra ihop.

Watership Down (1978)

Watership Down (2018)

KaguyaTexten publicerades för först gången på bloggen i april 2015.

alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Zootropolis

Vad gör man med sina drömmar? Och, inte mindre viktigt, vad gör man när ens drömmar hamnar på kant med resten av omgivningen? Judy Hopps drömmar att göra världen till en bättre plats rimmar inte riktigt med hennes föräldrars: en trygg tillvaro hemma på morotsgården i Bunnyburrow. Genom ren jävla envishet och en istadig vägran att ge upp lyckas Judy dock bli polisakademins första kaninrekryt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Läs hela inlägget här »

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg