You are currently browsing the tag archive for the ‘Victoriana’ tag.
“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”
Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.
Som titeln på dagens film antyder väljer manusförfattaren Max Landis (japp, son till DEN John Landis) här en annan väg. Men Victor Frankenstein är ändå lite missvisande. Filmens huvudperson är nämligen mannen, vilken alltid utpekas som den galne vetenskapsmannens lika galne och till yttermera visso rysansvärt puckelryggige assistent – Igor.
Historien släpper ned tittaren i en victoriansk cirkus. Där finns en ledsen och deformerad clown, vars låga brinner het för två ting: den sköna trapetsflickan Lorelei och mänsklig anatomi. Det senare intresset gör att han fångar uppmärksamheten hos en viss läkare som har stora ambitioner för sina elektriska experiment.
Victor Frankenstein räddar inte bara clownen från cirkusen, han ger honom dessutom råg i ryggen och ett namn – Igor. För detta kan vår huvudperson bara återbetala honom med sin odödliga vänskap och lojalitet. Men lojaliteten är inte större än att han måste låta sitt samvete tala när Victor Frankensteins ärelystnad leder honom på farliga vägar.
Återigen en film som bevisar sanningen i devisen ”låga förväntningar är inte det sämsta”. Jag har intrycket av att Victor Frankenstein fått mycket skit men av någon anledning är jag ändå alltid nyfiken på adaptioner av Shelleys klassiska berättelse.
Och på det hela taget funkar förflyttningen från ett centraleuropeiskt 1700-tal till ett brittiskt 1800-tal riktigt bra. Ett gråtintat London samt stormridet Skottland är minst lika bra spelplaner för den gode Victor som Ingolstadt och Genève.
Rollbesättningen lämnar mig lite mer ambivalent. James McAvoy och inte minst Daniel Radcliffe har i andra filmer visat på både talang och en beundransvärd strävan att åta sig roller som inte alltid är särskilt mainstream. Men här funkar deras prestationer halvdant. Ibland blir det riktigt bra och samspelet flödar livskraftigt. Ibland blir det överspel galore och ett allt för stort fokus på rent fysiskt agerande, exempelvis när Radcliffe fortfarande ska vara den hashaltande puckelryggen eller McAvoys låter spottet flyga i en särskilt intensivt regnig scen.
Den dynamiska duons tydligaste motståndare är Andrew Scotts (regissör Paul McGuigan har även jobbat med Sherlock) närmast fanatiskt religiöse polis. Tyvärr tycker jag inte att filmen genljuder tillräckligt mycket av denna motsättning rent tankemässigt eller filosofiskt. Kan det vara för att allt prat om Gud och Satan mot en ateistisk tro på mänskligheten hela tiden känns allt för ytlig? Eller också handlar det helt enkelt om att filmen inte lyckas förmedla sitt budskap på ett rent känslomässigt plan.
Victor Frankenstein blir en sådan där film som på pappret borde vara bättre än det faktiska slutresultatet samt genomförd med en kompetens och ett produktionsvärde som gör att man inte bara kan avfärda den rakt av. Samtidigt är den sådan där film som man mer eller mindre glömt inom ett dygn efter tittningen.
Annonser
“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”
En av de som kysser fötterna är en muslimsk indier vid namn Abdul Karim och den vars fötter blir kyssta är den engelska drottningen Victoria. Året är 1887, Abdul är 24 och Victoria 68 år gammal.
Ska man tro Stephen Frears senaste utflykt i tant-land är Victoria vid det här laget både sjuklig, överviktig och allmänt trött på livet som regent. Hon somnar vid de fina middagarna, har svårt med kroppsfunktionerna och känner sig oändligt ensam. Ingen av hennes nio barn är till någon tröst på ålderns höst. Snarare ses näste man till rakning i regentlängden, sonen Albert ”Bertie” Edward, som en ”complete shame”.
I det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Victoria fäster sig vid vad som än kan uppfattas som en frisk fläkt i de unkna palatskorridorerna. I det här fallet en ung indier som kan berätta saker om den subkontinent som hon, trots sin kejsarinne-status, aldrig reflekterat över förut. Hur kan hon försvara sin kejsarinnetitel om hon aldrig skådat Taj Mahal, aldrig smakat en mango?
Så då är det kanske inte så konstigt att hennes syn på Indien också i hög utsträckning kommer att färgas av det Indien som Abdul Karim känner sig hemma i? Han lär henne urdu snarare än hindi, koranen snarare än Upanishaderna eller Bhagavad Gita och förtiger det faktum att en fatwa utfärdades mot de brittiska styrkorna under det indiska upproret i slutet av 1850-talet.
Konkurrensen om drottningens gunst var i vanliga fall knivskarp och inställningen till Abdul Karims snabba statusuppgradering blev inte mer välvillig inför det faktum att han var icke-britt och icke-vit.
Ganska snart kommer det referenser till Abdul Karim som ”the brown John Brown” och jag undrar om de legat lika långt fram på rollfigurernas tunga utan John Maddens film från 1997, Mrs. Brown. Nu blir Frears Victoria & Abdul nästan en slags uppföljare till den tidigare odd couple-filmen, inte minst tack vare att Judi Dench spelar drottning Victoria i bägge produktionerna och att ungefär 20 år skiljer berättelserna åt, både i film och i verkligheten (Victoria introducerades till John Brown på 1860-talet). Det är ett sammanträffande som är så elegant att man nästan undrar om Frears har gått och hållit på den här filmidén ett par år bara för att få till det rent årtalsmässigt.
Judi Dench är som alltid magnifik i sin pondus. Men jag kan inte låta bli att tycka att Victoria & Abdul som helhet brister i jämförelse med såväl Dench tidigare Victoria-prestation i Mrs. Brown, som Frears tidigare drottningtolkning från Helen Mirren i The Queen. Här känns det som om manus siktat på lättköpta poänger och komiska ögonblick istället för rollprestationer och djup.
Frears visar, som i sina tidigare filmer The Queen, Philomena och Florence Foster Jenkins, en stor medkänsla och ömhet inför sina åldrande damer. Men här blir det mer problematiskt eftersom Victoria också blir en representant för inte bara Storbritannien utan hela västvärlden i förhållande till både Islam och den Indiska subkontinenten.
Är det ok att hon okritiskt sväljer Karims bild av Indien hook, line and sinker bara för att han utgör en frisk fläkt i hennes trista drottningvardag med statsbesök och afternoon tea med 30 000 skolbarn? Är det ok att vi inte får se något som helst mothugg från den anglikanska kyrkan som rimligtvis borde ha varit en kraft att räkna med vid den här tidpunkten?
Det som gjorde Victoria & Abduls föregångare Mrs. Brown så bra var att det ändå fanns en slags konflikt mellan filmens två huvudsakliga protagonister. Den konflikten saknas helt i Victoria & Abdul och resulterar därmed i att filmen ohjälpligt ramlar ned i BOATS;ens klassiska fälla; ”mer intressant än bra”. Det finns inget som underlättar ett känslomässigt engagemang, vare sig på en individuell nivå som i Mrs. Brown eller en regentnivå som i The Queen.
Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.
En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.
Varför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!
***
Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.
Man behöver inte vara det minsta bekant med den tecknade serievärlden för att ha hört talas om den milt sagt excentriske författaren Alan Moore. Trots att han själv ofta tycks vara emot adaptioner har flera av hans alster blivit mer eller mindre framgångsrika filmer (Mer: V For Vendetta och Watchmen. Mindre: The League of Extraordinary Gentlemen).
Någon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.
Det råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.
Självklart borde jag ha publicerat ett inlägg om en kärleksfull bok en dag som denna, men jag läser uppenbarligen inte särskilt många kärleksböcker. Ni får helt enkelt nöja er med en kärleksfull hyllning till en spännande genre.
***
Steampunk som begrepp känns välbekant sedan rätt många år tillbaka. För egen del har jag förstås mest kommit kontakt med företeelser som kugghjul, flintlåspistoler och ångdrivna datorer i filmer som 12 Monkeys eller Sleepy Hollow. Regissörer som gärna återvänder till steampunk-känslan och designen är Terry Gilliam och Jean-Pierre Jeunet.
Då har turen kommit till att granska utvald vampyrlitteratur ur ett klassperspektiv. Det är så fruktbart att det räcker till ett inlägg imorgon också.
***
That’s what HE said!