Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn) (2020)

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Däribland Sionis själv. Han har förlorat en värdefull diamant till en klåfingrig ficktjuv och gör en deal med Harley. Om hon kan leverera tjuven får hon behålla sitt ansikte. Hyfsat incitament kan man tycka, men när Harley väl får tag på den unga Cassandra Cain kan hon inte med att lämna ut flickan till sin sadistiske uppdragsgivare. I detta får hon viss hjälp av Sionis chaufför, Black Canary, vilken tidigare dessutom räddat Harley själv från fyllevåldtäkt. Även polisen Renee Montoya är ute efter Cain för att kunna sätta dit Sionis samtidigt som hon också letar efter den mystiske armborstmördaren som hemsöker Gotham.

Den näst senaste DCEU-filmen Birds of Prey fortsätter i samma riktning som stakades ut av den katastrofala Suicide Squad. Margot Robbies trickster-figur Harley Quinn var ett av den filmens få försonande drag, så det känns fullt rimligt att hon ska få en egen produktion att leka loss med. För det här med lek är liksom Harleys grej. Hon har svårt att ta något på allvar och sätter filmens ton ganska så omgående med en berättarröst som bryter fjärde väggen samt en tokrolig animerad inledning.

Och jag måste säga att det är en ton som passar Margot Robbie ganska bra. Hon har en skön stajl som är ett par snäpp allvarligare än Deadpool men ändå tillräckligt knasig för att jag ska småflina åt skämt som egentligen bygger på psykisk ohälsa, Men den typen av allvar får inte riktigt fäste i Harley Quinns värld där hon älskar och slår ihjäl med samma varma hand. Hennes Gotham är ett klart mer färgsprakande och glittrigt plejs än det vi tidigare fått stifta bekantskap med genom Batmans ögon.

Däremot är jag inte riktigt lika övertygad av Ewan McGregor som gangsterbossen Roman Sionis. Han är på det hela taget en ganska trist superskurk och hade nog tjänat på att anta sitt alter ego, Black Mask, lite tidigare. Då vete tusan om jag inte tyckte att det var roligare att bekanta mig med Harleys tjej-posse i form av Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead och Jumee Smollett-Bell. Tyvärr är den unga Ella Jay Basco, som spelar Cassandra Cain, ganska stel vilket förstås gör det problematiskt att hon har en hel del tid framför kameran. Bland birollerna måste förstås också Steven Williams polischef uppmärksammas.

Teamet bakom kameran är en rätt intressant blandning mellan veteraner, som exempelvis fotografen Matthew Libatique (Darren Aronofskys BFF) och kompositören Daniel Pemberton (fast i fallet Birds of Prey vete tusan om inte soundtracket är bättre än scoret), och hyfsade nybörjare, som manusförfattaren Christina Hodson och regissören Cathy Yan. Hodson skrev manus till den senaste Transformers-rullen Bumblebee och är också inblandad in den kommande The Flash. Och med tanke på att Yan inte heller gör bort sig i regissörsstolen känns det rimligt att bägge kvinnsen kommer att få fler uppdrag i superhjälte-Hollywood.

I likhet med Wonder Woman kan förstås Birds of Prey inte låta bli att gnugga publikens ansikte i det faktum att detta är en kvinnor kan-historia. Och förvånansvärt länge tycker jag att filmen kommer undan med det. Det är ganska roligt att se Winstead helt kallblodigt kniva ihjäl en skurk eller en fårad Perez som försöker fyllefajtas med Robbie. Men till slut blir fajterna väl många och utdragna, i likhet med allt för många superhjältefilmer, och då spelar det liksom ingen roll vilka genitalier de som fajtas är utrustade med.

När allt kommer omkring blev jag ändå hyfsat underhållen av Birds of Prey, det var en pigg produkt som lyckades berätta en onödigt invecklad historia på ett ganska rättframt sätt. Titeln är däremot bara onödigt invecklad.