alt. titel: Eldfågeln
Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!
Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.
***
alt. titel: Girl With Hyacinths
Jag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).
alt. titel: The Girl From the Third Row
Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!
Fortsätt läsa ”Måndags-Ekman: Flickan från tredje raden: Historien om en ring (1949)”
Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.
Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.
Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
alt. titel: Royal Babble
Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.
Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.
Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.
alt. titel: Torment, L’épreuve
Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.
Rörliga bilder och tryckta ord 