You are currently browsing the tag archive for the ‘Måndags-Ekman’ tag.
Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.
Alltnog, Knättarp ägs av Pontus Bruzell som på tåget hem ovetandes fått ett hemligt dokument nedstucket i kavajens innerficka. Dokumentets ägare är en man iförd en distinkt liten mustasch, vilken strax efteråt blir omhändertagen av den svenska hemliga polisen. Så nu måste en av Svea rikes mindre nazistföreningar samla kraft för att kunna stjäla tillbaka pappret som godsägare Bruzell fortfarande inte har hittat i sin innerficka. De enda som kan stoppa det tredje rikets underhuggare är…you guessed it… Sture och Kurre. Eller om man så vill, Märta och Elvira.
På något sätt blir jag ändå alltid lite glad av den här sortens skamlösa uppföljare eftersom de för mig blir ett bevis på världens beständighet. Inte heller på 40-talet var man främmande för att helt enkelt casha in. Fram för lilla Märta uppvisade åtminstone en chimär av handling och erbjöd alltså något lite mer än enbart Stig Järrels uppenbarelse i drag. Lilla Märta kommer tillbaka är enbart en samling löst sammanhängande komiska scener, musikstycken och gags som man nästan kan misstänka att Ekman hade haft liggande i byrålådan sedan början av 40-talet (eftersom en hel del av dem hänger på perioden ”andra världskriget” och miljön ”militärförläggning”).
Det intressanta är att uppföljaren faktiskt är riktigt rolig när det kommer till en del visuella skämt och det skrivna ordet. Jag börjar småflina redan när titeln dyker upp, detsamma gäller rubriken ”Huvudpersonerna den oordning de uppträder”. Det är i framförandet (och sammanhanget förstås) som problemet för min del ligger. Dialogen är inte sällan underfundig men leveransen så överdrivet teatraliskt farsartad (samtida recensenter verkar ha tävlat om vem som kunde använda ordet ”spex” i flest variationer) att humorn försvinner.
Ett annan detalj som bidrar till beständighetskänslan är att Ekman låtit en del av humorn vila på metaelement, alltid ett säkert kort när man vill signalera till publiken ”hörni, vi vet ju alla att det här bara är lättsam underhållning, eller hur?” Alltså förekommer genom hela filmen mer eller mindre komiska textskyltar, trots att det var ett bra tag sedan Sverige gick över till talfilm. Köksscenen där Tollie Zellman och Hugo Jacobson ”ohjälpligt” har trasslat in sig i klibbiga flugfångare är bara måttligt underhållande. Men så kommer den efterföljande textskylten, som informerar om alla andra personer som sedan kommer in i köket (och därmed också trasslar in sig får vi anta), och förvandlar det hela till något mer än ren fars.
Däremot vet jag inte om jag riktigt kan förlåta Ekman för att han använder ett sådant metaelement för det absolut sämsta slutet på en film som tänkas kan, det vill säga inget slut alls. Efter att ha tvingat stackars Douglas Håge (som här spelar en helt annan roll än den han hade i originalet) till en löprunda som rimligtvis borde ha fört den klotrunde mannen bortom hjärtinfarktens gräns är det helt uppenbart att man inte hade en aning om hur eländet skulle avslutas. Slappt, men samtidigt helt i enighet med tendensen att slänga ihop något på en höft för att…just det…casha in på en tidigare succé.
Men för all del, innan dess har vi serverats Hasse Ekman själv i blondlockig peruk och åsett hur svenska klantnazister tvingats byta ut ”Heil Hitler!” till det mindre uppseendeväckande ”Hej Hildur”. Bara det sista påhittet är värt en betygsstjärna helt på egen hand.
Annonser
Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.
Den rika familjen Cotten består nämligen till stora delar av djupt olyckliga och/eller vedervärdiga människor. Pappa Jacob, tredje generationens industrialist, är förvisso en resonabel karl men tvingas se hur hans barn vansläktas å det grövsta och han tar själv på sig skulden för den saken. Hans hustru Agnes håller hårt på familjefasaden, hunsar tjänstefolket och ser det som en fullkomlig katastrof när hon inte längre har 24 böhmiska sherryglas att sätta fram (de husan Gerda slog sönder kommer givetvis att dras från hennes lön).
Äldste sonen Per har döpt om sig själv till Pierre och är en ständigt sarkastisk goddagspilt som inte drar sig för att stjäla från sina föräldrar när hans vanliga tilldelning tagit slut. Vilket den ofta gör. Han är helt enkelt en person som får den ömme fadern att uttrycka sin fulla förståelse för folk som hatar ”kapitalistsvin”. Dottern Victoria, ”Vica”, har bekostat varenda pinal som finns i hennes och maken Hugos gemensamma bostad men är långtifrån lycklig. Hugo gifte sig främst för hustruns tillgångar och de lever nu i ett förgiftat och misshandlade äktenskap.
Den ende i hela bunten med någon slags moralisk ryggrad är minstingen Ivar. Han har å andra sidan precis tvingats krossa sin fars hjärta (men ändå gjort honom stolt i själen) genom att meddela att han inte har den minsta önskan att axla ansvaret för familjens affärer. Han vansläktas på ett annat sätt än Pierre, genom att vara socialist och ha idolporträtt av Lenin på väggen. Han vill åtgärda det faktum att ”allt för få har för mycket medan allt för många har för lite”.
Jösses, det är faktiskt som om Hasse Ekman hållit upp en skrattspegel framför sin teaterfamilj från Kungliga patrasket, men resultatet är knappast något att skratta åt. Eller jo, det är klart att här finns underfundigt spetsiga repliker att skrocka åt (inte minst de som kommer från Sture Lagervalls Pierre) men på det hela taget är familjen Cotten lika trasig och stadd i upplösning som familjen Anker var stabil. Den senare kunde samlas runt sin kärlek för teatern medan den förra knappast finner någon gemensam grund i Jacobs sköna miljoner. Jacob har ägnat allt för lite tid åt familjen i sina ansträngningar att ansamla rikedomar, Agnes och Pierre tar dem för givna, Vica letar efter något annat som kan ge hennes liv mening och Ivar vill inte ha dem.
Men även om Banketten tar sin början i Jacob och Agnes paradvåning på Strandvägen (där jag för första gången hos Ekman noterade hur förtexternas kamera panorerar upp från Dramaten-hörnet och utan klipp kastar oss in i historien) kommer fokus att ligga på Vica. Jag uppfattar inte var henne och Hugos gemensamma lägenhet ska ligga men det spelar kanske inte heller så stor roll. De stora panoramafönstren är nämligen ständigt persienn-försedda och kastar gallerlika skuggor på alla väggar (någonstans borde det finnas en avhandling om Ekmans skugg-arbete). För att publiken absolut inte ska missa symboliken ståtar vardagsrummet till yttermera visso med en burförvisad kakadua och Hugo får kalla Vica för en ”fågel” vid ett av deras många etterdrypande meningsutbyten.
Jag upplever att Ekman velat säga något om det skadliga i att enbart ha pengar för pengarnas egen skull. Han spelar rollen som Hugo, doktor i konsthistoria, och har gett sig själv en tirad om hur rika människor alltid parasiterat på konstnärens hjärteblod. De vill ha det kulturella kapitalet utan att behöva betala mer än pengar för det. I Bankettens sammanhang är Hugo en lika god kålsupare som de andra medlemmarna av familjen Cotten (om inte värre, med tanke på hur han behandlar sin fru) men det är svårt att undgå misstanken om att Ekman här har tagit tillfället i akt att säga ett sanningens ord om sin personliga situation som kulturskapare.
Jag har tidigare tyckt att Ekmans skådespelarprestationer kunnat vara…inte direkt stela, men lite menlösa. Han har sällan varit mer än ett tjusigt fejs för min del men här tycker jag att han och Eva Henning (i rollen som Vica) får till en bra (dvs. dålig) känsla i sitt fördömda äktenskap, om än något melodramatisk ibland.
Dock hänger en hel del av det förstås på Henning som gör ett fint porträtt av en olycklig kvinna. Må vara inte särskilt värdigt, men det är ju liksom en del av hela grejen. Dels är det så uppenbart hur hon snabbt som ögat hänger upp hela sin existens på Ivars socialistkompis Rex, vilken hon oblygt raggar på inom två sekunder. Dels är hon bra på att inta olika roller inom ramen för sin figur – den högdragna societetsfrun med knut i nacken och svart långklänning, den förälskade flickan med blott ett hårspänne och klockad kjol, den deprimerade kvinnan med raserad frisyr och endast en avslöjande morgonrock över axlarna.
Nej, om Ekman drev en smula kärleksfullt med teaterfolk i Kungliga patrasket har han inte mycket av den varan till övers för den burgna överklassen. Deras rikedomar och sociala status skapar bara en bur omkring dem som de oftast inte ens är medvetna om själva.
Återigen har jag med mig två filmspanare som tyckt till om Banketten: Fripps filmrevyer och Jojjenito
Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
Lite mindre välbekant, men å andra sidan desto mer svensk är Hasse Ekmans Fram för lilla Märta. Som mycket väl hade kunnat vara en svensk Charley’s Aunt om det inte varit för att producent Lorens Marmstedt inte hade någon större lust att pröjsa för filmrättigheterna. Då var det ju billigare att låta Hasse Ekman skriva ett nytt manus med samma utgångspunkt. Alltså en man i kvinnokläder.
Å ena sidan kan det vara värt att hålla i minnet att Billy Wilders Some Like it Hot kom först 1959. Å andra sidan måste samtidigt påpekas att Billy Wilder ska ha utgått från manuset till den franska filmen Fanfare d’amour som hade premiär redan 1935.
Alltnog, den arbetslöse cellisten Sture blir själaglad när han äntligen hittar en annons om ett jobb. Haken är emellertid att positionen erbjuds av systrarna Inga och Barbro och de har inte en tanke på att anställa en manlig musiker i sin trio. Stures rumskompis Kurre är i sin tur redigt less på att alltid behöva slanta upp för deras gemensamma utgifter och övertalar därför Sture att klä ut sig till Märta. Själv hänger Kurre med som Märtas fästman för att se till att allt går rätt till.
Uppenbarligen var det ont om kvinnliga cellister i 40-talets Sverige. I alla fall ser vi inga konkurrenter till Märta och de fyra befinner sig därför inom kort i småstaden Lillköping (mellan Eskilstuna och Enköping, så…Strängnäs?). Givetvis utvecklas en del kärlekstrassel eftersom Barbro omedelbart blivit intresserad av den ”förlovade” Kurre medan Sture tycker att Inga är ett tjusigt fruntimmer. Vilket möjligen kan hänga ihop med att hon allt som oftast paraderar runt i deras gemensamma Lillköpings-boende iförd små soldressar (det är ett enastående vackert väder just den här sommaren).
Men kärleken förpassas till baksätet när Lillköpings Kvinno- och djurskyddsförening bestämmer sig för att lansera en kvinnlig riksdagsledamot. De är trötta på den koleriske borgmästaren Granlund som inte tycks bidra med mycket mer än att se ut som Lenin och rya åt sin fru Lovise. Hans politik verkar det inte heller vara mycket bevänt med eftersom hans främsta budskap plötsligt är att vara emot det ”hotande kjortelväldet”, vilket knappast kan ha varit aktuellt innan han fick konkurrens från Kvinnoföreningen. Och vem utgör den konkurrensen? Jomen, lilla Märta, förstås.
Fram för lilla Märta är kanske inte så välkänd idag men det går snabbt att konstatera att den var en hejdundrande succé när det begav sig. Nu är det förstås inte säkert att precis allt som skedde 1939-1945 kan sättas i samband med andra världskriget men det är samtidigt lockande att tänka sig att svenskarna i september 1945 äntligen var redo att ta en fars till sitt hjärta, utan några samvetskval.
Besökarna stormade biograferna och inte heller den samlade kritikerkåren tycks ha haft särskilt mycket att invända. Förnöjt konstaterar jag att min nye favorit Stig Järrel får mycket beröm i huvudrollen, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att han redan prövat lyckan som Charleys tant på teaterscenen. Jag kan också tycka att det är högst välförtjänt, Järrels prestation sveper in hela produktionen i ett allmänt gemyt som jag har oerhört svårt att värja mig mot. Han spelar sin Märta med samma pillemariska munterhet som Danny Kaye uppvisar när han får vifta med solfjädrar i White Christmas. Järrels karaktäristiska leende blir här bara en smula lite för ansträngt och överdrivet för att markera att han i och för sig trivs i sin kvinnoroll men att det fortfarande är just en roll. Det sitter på plats oavsett om han mular en oförskämd snorunge med tårta eller om han måste avvisa en lite för ivrigt uppvaktande Thor Modéen.
Det är befriande att i princip inget av humorn bygger på skämt om att Märta är ful eller manhaftig eller att Sture skulle bli mindre manlig på grund av sin charad. Däremot utnyttjar Ekman Järrels kroppsliga uttryckssätt – sekvensen när han i full mundering ångar fram på Stockholms gator bolmandes på en cigarett är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Inte minst tack vare alla huvuden som förvånat vänds i hans riktning.
Humorn är kanske inte alltid av toppkvalitet (där måste jag erkänna att jag föredrar Wilders film) men Fram för lilla Märta har också sin samtidskommentar som talar för sig. Även i detta fall skulle det nog ha varit allt för lätt att genom Stig Järrel i kvinnokläder driva med kvinnosaken. Men istället ges han en chans att passionerat tala inför en ovanligt uppeldad riksdag om hemmafruarnas otacksamma situation. Vilket inom kort leder till att det är borgmästarinnan Lovise som kan säga till sin, nu underdånige, make ”Det är inte jag som ska tro, utan du som ska veta!”
Fram för lilla Märta kommer jäkligt långt på ren charm. Att den sedan dessutom innehåller namn som Julia Caesar, Thor Modéen, Douglas Håge, Hasse Ekman och Stig Järrel svider inte, det heller.
alt. titel: Royal Babble
Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.
Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.
Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.
alt. titel: Torment, L’épreuve
Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.
Vid den lilla järnvägsknuten stöter Inga Dahl och Joakim Lundell ihop efter allt för många år isär. Ungdomskärleken gick i kras när Inga lämnade landsorten för att bli skådespelerska på Stockholms-scenerna och nu har Joakim bestämt sig för att ta jobb på en brasiliansk kaffeplantage. Under 24 timmar återupplivar de gamla minnen, först på jänvägscaféet och sedan i järnvägshotellets matsal. Men mötet lever på lånad tid (finns det något som andas mer av försvinnande minutrar än järnvägsstationer och flygplatser?), något de bägge är allt för medvetna om.
Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.
Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.
That’s what HE said!