Joker (2019)

Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.

• Best Motion Picture of the Year
• Best Achievement in Directing
• Best Performance by an Actor in a Leading Role
• Best Adapted Screenplay
• Best Achievement in Cinematography
• Best Achievement in Costume Design
• Best Achievement in Makeup and Hairstyling
• Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
• Best Achievement in Film Editing
• Best Achievement in Sound Mixing
• Best Achievement in Sound Editing

***

Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.

2012 års tio bästa filmer

10. Iron Sky
En film som svingar vilt och kanske inte alltid träffar målet men jag kan inte bortse från att den är ett gigantiskt kärleksprojekt med en massa galna idéer som sannolikt inte kunnat genomföras på något annat sätt.

”You are Neil Armstrong after the sex change operation. Is that correct?”

9. The Hunger Games
Jag har sett filmen flera gånger sedan premiären och tycker fortfarande både att historien är stark och utförandet är bra. Möjligen lite väl barntillåten men Jennifer Lawrence gör fortfarande en av sina bästa prestationer. Katniss är Kool!

Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #2

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läderlapps-lördag: Batman Begins (2005)

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

The Dark Knight (2008)

Ankomsten av envigen mellan DC Comics två stora superhjältar, Stålmannen och Läderlappen (jamen, ni vet… Superman och Batman), gav anledning att äntligen ta itu med att se Henry Cavill i Man of Steel. Och sedan följde de två sista filmerna från Christopher Nolan och Christian Bale med av bara farten.

The Dark Knight Rises har jag redan skrivit om men The Dark Knight lyser med sin frånvaro. När jag nu sett om dem back-to-back undrar jag om jag inte till och med var lite för generös med betyget på The Dark Knight Rises när det begav sig 2012.

Wuthering Heights (2009)

alt. titel: Svindlande höjder

Den unga Catherine Linton blir förtvivlad när fadern för bort hennes kusin Linton från Thrushcross Grange. Därför blir hon förstås glad när hon upptäcker att Linton befinner sig helt nästgårds, på Wuthering Heights. Lika glad blir hon över att inse att Lintons far Heathcliff, härskaren över det dystra herresätet, då måste vara hennes morbror.

Bronson (2008)

Om man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.

Total Recall (2012)

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit.