alt. titel: De misstänkta
Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1995.
Bryan Singer är en av Hollywoods unga förmågor. Han första film Public Access fick synnerligen god kritik men visades i Sverige endast under Stockholms filmfestival. De misstänkta är hans andra film och har lyckligtvis gjorts tillgänglig för en större publik.
Fem personer kalls in för förhör men måste släppas på grund av brist på bevis. De känner egentligen inte varandra men har i häktet så smått kommit överens om att göra en kupp tillsammans. Allting går som smort och berusade av framgång går de med på ytterligare en stöt. Saker och ting börjar dock bli en smula krångliga och de inser att det är någon annan som drar i trådarna. Vem är den mystiske Keyser Soze? Är han möjligen djävulen själv? Mot sin vilja blir männen indragna i någonting som de absolut inte har någon kontroll över.
Singer har jämförts med Quentin Tarantino och den grundläggande historien påminner till viss del om De hänsynslösa (vissa likheter kan även skönjas i titeln). Men där Tarantino brutalt går rakt på sak är Singer betydligt mer sofistikerad. Genom att hela historien berättas retrospektivt (liksom De hänsynslösa) ges ett rikt utbud av tillfällen att bryta och gå tillbaka till nutid samt att vrida och vända på händelsernas gång. Att se De misstänkta rullas upp inför ögonen är som att njuta ett gott vin; efter varje smaksensation kommer genast en ny och alla är de lika underbara.
Våld saknas inte men ges inte heller samma drivande kraft som hos Tarantino. Det handlar definitivt inte om något frossande i blod, hjärnsubstans och smärta. Dialogen är på många ställen utsökt och slutklämmen låter skickligt vänta på sig. Bara musiken är ett virtuost kapitel i sig. Personligen hoppas jag livligt att Bryan Singer och manusförfattaren Christopher McQuarrie gör fler filmer tillsammans. När de har premiär skall jag stå först i biljettkön.
Omdöme 2020:
Så där värst många fler samarbeten mellan Singer och McQuarrie blev det ju nu inte. Faktiskt kan jag bara hitta igen Valkyrie och det var verkligen ingen film att springa benen av sig till biografen för.
Men jag nöjer mig så bra med The Usual Suspects – vilken jävla film! Faktiskt förstår jag inte varför jag snålade med betyget när det begav sig men det går ju turligt nog att rätta till i efterhand. I mina ögon håller allt fortfarande toppklass så här nästan 25 år senare. Framställning, berättande, klippning, historien, musiken, you name it.
Alla skådisarna levererar och det är ohyggligt roligt att se den slätkindade pojkspolingen Benicio del Toro. Och säga vad man vill om Kevin Spacey som privatperson, hans Verbal Kint är verkligen mästerlig. The Usual Suspects utnyttjar fingerfärdigt samma skrämmande osäkerhet som ligger i Heath Ledgers Joker – vi vet aldrig riktigt vem Keyser Soze egentligen är eller vart han kommer ifrån. En härlig återtitt med andra ord och en film som Bryan Singer senare möjligen har kommit i närheten av med ett par av sina X-Men-filmer.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag gillade Valkyria :O
Den här var oxå bra – såg den när den kom men det har inte blivit någon återtitt – en rejäl packe med bra skådisar lyckades Singer få ihop nästan lite som Allstar castingen i Anaconda 😉
Nu när du säger det — The Ususal Suspects är ju i princip Anaconda! 😀 Och du kan säkert betydligt mer om omständigheterna kring Valkyrie än jag, då är det nog lättare att uppskatta den
För mig blev Valkyria en positiv upplevelse då man lyckades göra en story jag kunde från A till Ö relativt spännande
Och jag hade behövt mer sammanhang. Så däri ligger nog kruxet