Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.
Etikett: Annie Hall
Läderlapps-lördag: Batman (1989)
Dags att påbörja ett nytt tema, jämsides med de Ekmanska måndagarna. Ett sug att återbesöka de ”mellan-gamla” Batman-filmerna resulterade i en Batman-helg som heter duga och ni, kära läsare, får härmed skörda frukterna av den. Mycket nöje!
***
Gotham är en stad i kris. Gangsterbossen Carl Grissom och hans högra hand, Jack Napier, styr som de vill medan chefsåklagare Dent, borgmästare Borg och polischef Gordon bara hjälplöst kan se på. Inte ens ryktena om en nattlig skurkjägare, utklädd till en fladdermus, gör så mycket som en skråma i Grissoms imperium.
Irrational Man (2015)
Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.
ALIMo: 1975-1977
1975
Monty Python kommer med sin första långfilm och även om kvaliteten på sketcherna är lite ojämn är Monty Python and the Holy Grail fortfarande förbannat rolig. Rolig, men på ett annat sätt, är Death Race 2000. Som en omgång Grand Theft Auto fast nästan innan dataspelen var uppfunna (nästan, sade jag…). Fortsätt läsa ”ALIMo: 1975-1977”
Rörliga bilder och tryckta ord 