Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #1

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läderlapps-lördag: Batman & Robin (1997)

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

The Phantom of the Opera (1962)

Långt under Londons operahus sitter en ensam varelse och spelar på sin orgel. Kan det vara denne maskförsedde främling som orsakat så mycket problem för den nuvarande uppsättningen? Noter är borta, trumskinn sönderskurna och på själva premiärkvällen försöker någon skrämma livet ur primadonnan i hennes egen loge. Hon kan bara beskriva gestalten som ”All over, black!”

Men hon är ju proffssångerska, så efter lite övertalning från producenten Harry Hunter (nej, inte Harry the Horny Hunter) äntrar hon scenen för att göra sitt jobb. Men efter de första tonerna i den första arian hörs ett ritschande ljud och ut från kulisserna svänger en hängd man!

The Phantom of the Opera (1962)

Långt under Londons operahus sitter en ensam varelse och spelar på sin orgel. Kan det vara denne maskförsedde främling som orsakat så mycket problem för den nuvarande uppsättningen? Noter är borta, trumskinn sönderskurna och på själva premiärkvällen försöker någon skrämma livet ur primadonnan i hennes egen loge. Hon kan bara beskriva gestalten som ”All over, black!”