Man of Steel (2013)

En historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.

Åtminstone när det gäller denna nya origins-berättelse (den tredje i ordningen?) Man of Steel är liknelsen till bibeln inte helt off, för det förekommer rikligt med antydningar om att Clark Kent, aka Kal-El, aka Superman är en gud i människohamn (och blå spandex). Hans riktige far kommenterar att solens strålning kommer att göra honom till en gud för människorna. I detta evangelium är Kal-El Sonen, Jor-El den Helige Ande och Jonathan Kent Fadern.

En fader som gör sitt bästa för att varna (låter bättre än ”skrämma”, vilket å andra sidan är vad han egentligen gör) sin son för människornas rädsla för allt som är annorlunda. I Jonathans värld spelar det ingen roll hur goda gärningar Clark än kommer dragande med, hans omgivning kommer ändå att frukta och avsky honom för hans krafter. Det kan till och med vara bättre att låta en hel skolbuss med ungar dö än att avslöja vad Clark är kapabel till.

Samtidigt är Jonathan en så rekorderlig man att Clark under hans inflytande växer upp till att själv bli en rekorderlig kille samt den brygga mellan Krypton och Jorden som Jor-El av någon anledning verkar ha eftersträvat. Clark ska stå framför mänskligheten som ett skydd och samtidigt vara en förebild för alla att sträva mot. Inga dåliga krav att leva upp till när man är bara dryga de trettio.

Jag borde ha kommit ihåg att det var Zack Snyder som stod bakom Man of Steel för rent visuellt är det snyggt och sömlöst, såväl på Krypton som på Jorden. Snyggt, men lättuggat och förhållandevis lättglömt måste jag tyvärr också erkänna. Henry Cavill som Clark Kent har förvisso det rätta fyrkantsstuket på käken och en lämpligt gudalik välskulpterad överkropp men är otroligt blek när det kommer till själva skådespeleriet. Sedan har han i och för sig inte särskilt mycket att jobba med heller. En stor poäng för Jor-El är att hans son ska vara fri att göra sina egna val (eftersom allas plats i det kryptonska samhället är bestämt på förhand (hej, övertydlig Platon-referens)) men jag får aldrig känslan av att Clark behöver kämpa speciellt mycket med sina val.

Särskilt inte eftersom alternativet representeras av den genomonde och rasfixerade general Zod (vilken tur att Krypton tycks använda samma militära gradbeteckningar som Jorden). Michael Shannon gör en betydligt bättre prestation än Cavill och är hårdare än kryptonit (som såvitt jag minns faktiskt inte förekommer i Man of Steel) i sitt lilla skägg. Rent skådespelar- och manusmässigt skulle jag säga att han är den ende som tar sig ur den här anonymt bruna superhjälte-kartongen med äran i behåll.

Och om Clark Kent är Jesus så är helt klart hans förste lärjunge den välkända reportern Lois Lane. Hon är den första som ser hans riktiga jag och som tror på hans goda uppsåt. I sin roll som reporter är det förstås också hon som förmedlar hans evangelium till mänskligheten. Amy Adams är dock lika blek i den här rollen som Henry Cavill i sin. Om det är meningen att det ska finnas någon slags kemi eller gnista dem emellan var det definitivt något som gick mig förbi. Att framställa Lois Lane som en reell tröst när Clark inser att han nu i sanning är den siste av sitt slag blir bara skrattretande.

Som så ofta med generiska actionfilmer är problemet också att slutfajten blir på tok för lång och pågår i tre olika omgångar där man snart glömmer bort vilken fajt som gällde vad. Då spelar det heller ingen roll hur mycket imponerande materiell destruktion eller hur många panikflyende människor som kläms in i de där fajterna.